VARFÖR VÅGAR FOLK INTE PRATA OM SORG?

Höst i Björkliden

Är det en sak alla människor på hela jorden har gemensamt så är det att vi alla en gång ska dö. Men trots detta är det väldigt tabubelagt att prata om sorg i detta land. Varför är det så? Varför grejar folk inte att prata om det här?

När pappa dog i somras var det såklart många som hörde av sig och gav sitt stöd. Nu har det gått ett halvår snart sedan den där tragiska fredagsmorgonen som för evigt är inpräntad i mitt medvetande. Idag frågar nästan ingen hur jag mår och om jag själv tar upp ämnet sorg börjar många skruva på sig och blir väldigt obekväma.

I helgen som gick var det ju första advent. Rev runt bland julpyntet nere i källaren och över mig kom den där känslan av att den här julen verkligen inte kommer att bli som förr. Jag vet ärligt talat inte hur den kommer att bli och om jag ens orkar fira jul. Det låg ju så mycket pynt i den där lådan som hängde ihop med barndomsminnen. Pappa utklädd till tomte, saker vi brukade göra på julafton, sånt vi brukade prata om. Mellan snyftningarna fick jag med mig ett par saker, men lämnade kvar en hel del. Bestämde mig för att jag tar fram dem det år det känns okej att göra det. Kanske kommer det aldrig kännas okej, då får det vara så. Då köper jag nya saker att hänga upp minnen på istället.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska orka gå vidare efter allt som har hänt. Känner också att det jag skriver och säger är starkt färgat av vemod och jag märker att det inte alltid landar väl hos människor. För på Instagram, Facebook och i andra sociala medier ska man helst vara ung, sorglös och glad. Skriva om positiva saker, peppa och motivera. Men hur gör man det om man själv inte alltid är på topp? Det är svårt.

De senaste månaderna har jag fått en hel del mejl från människor som också drabbats av sorg på olika sätt. De beskriver hur svårt det är att befinna sig i den där massiva sorgebubblan och samtidigt ha samhällets tryck på sig att ha ”sörjt klart” efter några månader. Pratar man fortfarande om sorgen efter ett halvår eller mer, då är det något fel. Då blir folk obekväma och kanske rentav inte vill ha kontakt med dig. Samtidigt som man kämpar med vardagen och att orka ge sig ut och träna, för frisk luft och motion gör ju verkligen underverk för måendet.

Men VARFÖR ska det vara så jäkla tabu att prata om sorg och döden? Vore det inte bättre om vi försökte vara lite mer avslappnade i vår relation till det här ämnet, istället för att bli rädda och dra oss undan? Dela gärna dina tankar. Kram!

Foto bilden ovan: Petra Månström

Share: