adrian

Man tänker ju att man brukar kunna greja jobbiga saker rätt bra. Jag menar, man är ju en snorsportare. Men i jämförelse med att ha en liten bebis är ett maraton ”a walk in the park” (hör ni det, alla mammor!!!)

Det är som ett maraton som aldrig tar slut och det kan ju vara rätt jobbigt för psyket. Grejen är att bebislivet är ju inte fysiskt jobbigt, men mentalt blir man liksom en zombie ibland. Är jag ensam om att känna så? Jag tycker det är supersvårt att hålla ångan uppe när man hela tiden har en sömnskuld och ringarna under ögonen blir mörkare och mörkare…

Känner att det liksom inte är helt okej att säga att det är så här jobbigt. Man borde ju vara 100 procent lycklig åt bebisen och bita ihop. Men ibland kan jag bara känna att ”Kan jag inte få åka tillbaka till tiden som glad, sorglös och barnfri”. Och då är det ju som sagt så att Adrian enligt ”de som kan” är en lugn och harmonisk bebis. Jag fattar såklart att det är så här att ha barn och att jag säkert har en räkmacka jämfört med många andra.

Men ändå, när man känner sig lite svag och kinkig så är det skönt att få gnälla lite. Och känna lite ångest över hur man ska få ihop träningen nu när jag ska vara hemma med Adrian i fem dagar. Jag vet ju hur trött jag blir av vaknätter och jag vet ju hur mycket jag behöver träningen för att fungera. Hur gör ni andra träningsmänniskor när det är så här? Biter ni ihop eller har ni hittat smarta lösningar? Barnvakt? När började ni med det? Löparvagn är ju fantastiskt, men det pallar jag inte precis varje dag…

Tacksam för råd! Och MÄNGDER AV KRAMAR till er fina läsare som ger så kloka och bra råd!!

Share: