VAD SOM HÄNDER NÄR EN ”SMINKAD, LÅNGSAM SNÄRTA” PRATAR LÖPNING

löpning

Jag började blogga om löpning 2009 var den löparboom vi upplever idag fortfarande i sin linda. Och för att ”ha rätt” att prata om sporten behövde man vara elitlöpare – eller åtminstone snabb. Definitivt inte en ”sminkad, långsam snärta”.

Vet inte hur många hatmejl jag fick ett tag efter att min löparblogg på Svenska Dagladet hade sjösatts. Det var åsikter om allt möjligt, från ämnena jag valde att blogga om till ifrågasättande om mig som lämplig person att prata löpning. ”När det fanns så många duktiga, ambitiösa löpare att anlita”, menade många.

Efter ett tag ebbade den värsta hatstormen ut en aning, för att åter blossa upp de gånger jag hade råkat välja ett icke politisk korrekt ämne att skriva om, eller helt enkelt bara hade sprungit långsammare än somliga hade förväntat sig. Det där gjorde mig så nedstämd, jag ville lägga ner bloggandet flera gånger. Gick på riktigt runt och oroade mig för att jag var så långsam och inte kunde klara av att göra alla nöjda. Det var stundtals riktigt jobbigt.

Idag har jag en egen plattform och har i ärlighetens namn slutat bry mig. Jag skriver på min andra bok om löpning för Sveriges största bokförlag, pratar regelbundet löpning i tv, radio, tidningar och andra medier och är trygg i min roll som träningsinspiratör. De som tycker att jag inte förtjänar min plats i etern får tycka som de vill, helt enkelt.

Men den senaste tiden har jag börjat få flashbacks från mina första år som löparbloggare och det när jag läser inlägg av ”Fitnessfeministen” Sara Dahlström, som är chefredaktör på Hälsa & Fitness. Alldeles nyss läste jag ett inlägg på temat ”Vad som händer när en tjock pratar träning”, ett inlägg som gjorde mig alldeles förtvivlad och ledsen. Det handlade om några av reaktionerna hon får när hon pratar om träning i media. Stor del av kommentarerna är överväldigande positiva, men så finns de där energislukarna som har problem med hennes närvaro i etern.

Och där känner jag igen mig. För mig handlade det om att jag med min ytliga, oseriösa framtoning ”stal” utrymme i etern från dem som var mer insatta i mitt ämne. För Sara handlar det om att hon inte heller motsvarar normen för hur en träningsperson ska se ut. Och då tycker somliga att hon överhuvudtaget inte har rätt att yttra sig. Så fruktansvärt sorgligt.

Jag har alltid varit för mångfald, var det än må vara. När jag växte upp hade jag komplex för att jag var halvtjeck, jag ville ju vara helsvenne som ”alla andra”. Idag är jag tvärtom superstolt över mina ”invandrarrötter”. Samma sak när det gäller träning: jag älskar mångfalden, mixen av kroppar och åsikter. Det är ju mixen som inspirerar, tänk så trist om alla var stöpta i samma form?

Jag hoppas verkligen att Sara hittar ett sätt att ignorera idiotkommentarerna, för jag vet hur tufft det kan vara när hatdrevet går. Och jag vet också att det är ursvårt att fokusera på enbart det positiva när de där negativa kommentarerna poppar upp. Men det går – och vi som bidrar till mångfalden inom träning behöver bli fler. För alla har rätt till en plats i etern, vem de än må vara.

Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet. Vem eller vad inspirerar dig till träning? Kram!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen.

Share: