swissalpine_finish

Efter elva och en halv timmes kamp i de schweiziska Alperna: efterlängtad målgång i Swissalpine Marathon K78! Foto: Fredrik Schenholm.

Har funderat en hel del över det här med vad som motiverar oss att kämpa. Det kan handla om att bemästra trötthetskänslor under ett lopp, att träna inför och genomföra ett maraton, greja drömjobbet eller att bestämma sig för att ta tag i sin övervikt och skapa sig en hälsosammare livsstil.

Somliga kopplar på pannbenet och kämpar, andra ger upp. Hur kommer det sig egentligen? Vad är det som gör att man biter ihop och fortsätter att kämpa? Det här tycker jag är ett väldigt spännande ämne att diskutera eftersom det finns väldigt många människor som skulle vilja bli bättre på att kämpa, men som inte klarar det. Att vilja leva sundare och gå ner i vikt, samt börja träna, är till exempel en utmaning som för många ter sig i det närmaste omöjlig.

Jag kan inte sätta mig in i hur det är att vara överviktig och lägga om sin livsstil, men jag har stött på andra utmaningar i mitt liv som jag har bemött med lite olika strategier. Det är inte alltid jag lyckas, men ju medvetnare jag är om vad jag faktiskt håller på med och vad jag vill uppnå – desto bättre går det. Här är några exempel:

Mitt första maraton, Stockholm Marathon 2010: Inför loppet bloggade jag om min träning i sex månader, på min nystartade SvD-blogg. Att vara publik med sin satsning var förstås mestadels positivt, jag försökte även se olyckskorparnas kraxanden om att ”du aldrig kommer greja under fyra timmar” som sporrande. Natten före loppet var jag så nervös att jag mådde illa, men att sedan ha genomfört loppet enligt plan och lyckats med målet var väldigt tillfredsställande. Att ge upp fanns inte på kartan, inte med så många ögon på mig.

Vätternrundan 2012: Bland det blötaste och vidrigaste jag har gjort i idrottsväg. Hade alldeles för få cykelmil i benen när jag rullade iväg från Motala mitt i natten den där fredagen i juni. Regnet kom i höjd med Jönköping och i Hjo hade alla kroppsdelar domnat bort. Jag var ytterst nära att bryta, men min cykelkompis Sara röt då ifrån: ”Vill du göra om den här skiten nästa år? Vill du inte klara din klassiker i år? Dra på dig den här sopsäcken så kör vi, det är mindre än hälften kvar!” Hade jag varit ensam hade jag gett upp, men Saras beslutsamhet övertygade mig. Jag tog på mig sopsäcken, satte mig på cykeln och körde vidare. Har sällan varit så lycklig och stolt över det jag har åstadkommit som när vi rullade i mål i Motala vid lunchtid. Här var det alltså min kompis som fick mig att kämpa vidare.

Smockor i kärlekslivet: Här har vi en riktigt jobbig utmaning. För nu snackar vi inte bara om något som handlar om det som finns i benen och i skallen, utan också i hjärtat. Att få en sådan smocka kan göra en helt handlingsförlamad och man kanske inte orkar hålla uppe träningen som man brukar. För mig har det varierat – antingen har jag varit så förbannad att ett tufft intervallpass varit det enda som funkat, eller så har jag inte grejat det mentalt att köra hårt utan istället gett mig ut på lugna distanspass bara för att få luft och endorfiner. Det kanske låter klyschigt, men min motivation att kämpa vidare här har varit att bestämma mig för att det är jag och inte någon annan som har kontrollen över mitt liv. En annan människa ska inte få sabotera det jag har byggt upp i träningsväg och det som får mig att må bra. Att tänka på det sättet har varit väldigt bra för mig.

Swissalpine Marathon 2015: Några hundra meter in i loppet ångrade jag att jag hade tagit för klumpiga skor. Löpsteget kändes klampigt och motivationen tröt. Att veta att det ”bara” var 77,5 kilometer och en alptopp kvar att bemästra underlättade inte direkt. Så fort de där negativa tankarna kom försökte jag fokusera på all träning jag hade lagt ner inför loppet. Dubbla långpass på helgerna, otaliga vändor upp och ner för Hammarbybacken. Ultrapass med Mia i snöstormen i Storulvån runt midsommar. Skulle fel skor få stoppa mig? HELL NO! Så jag matade på. Unnade mig att då och då stanna och läsa peppande sms från vänner och familj. Pratade med medlöparna och gjorde high fives med publiken – allt för att ta bort fokus från skorna. Ju längre in i loppet jag kom, desto enklare var det att kämpa vidare och det är så jag tänker att det också ofta är med andra långsiktiga mål. Om man bara tillåter sig att ge det hela en chans så blir resan enklare ju längre in i den man befinner sig. Och plötsligt är man i mål och visste knappt hur det gick till!

Nu är jag nyfiken på hur just DU tar dig an en stor utmaning – oavsett vad den handlar om!

Share: