swissalpine_malgang

Överlycklig Petra efter målgång i Swissalpine Marathon i fjol. Foto: Fredrik Schenholm.

Innan jag klev in i blogg- och löpsvängen för snart fem år sedan tränade jag mest jympa på Friskis & Svettis, tyckte det var kul och hade inga direkta mål med min träning förutom att må bra. 

De gånger jag blev förkyld eller av annan anledning inte kunde träna så var det såklart surt men inget jag sörjde jättemycket över. Men när när jag började med löpning, den här underbara sporten som är lite av ett tveeggat svärd med sin enkelhet och mätbarhet, kom jag plötsligt på mig själv med att känna oro när jag inte kunde träna.

Hur länge skulle jag bli borta? Hur lång tid tar det innan jag är tillbaka i gammal form? Och så vidare. Medan man låg där i sjuksängen trillade statusuppdateringarna om andras löparbravader in i mina sociala medier och jag kom på mig själv med att avfölja de flöden som mest handlade om tider och personbästa. Nu var det jobbigt på ett helt annat sätt att inte kunna springa. Och det knasiga var att jag inte längtade tillbaka till löparskorna så mycket för att det var roligt att springa, utan för att jag inte ville komma ur form. Träningsfrånvaron blev ångestfylld.

Nu har jag först betat av en hälsporreperiod och ungefär samtidigt som den började kännas bättre fick jag besked om att jag väntar barn. Ett hårt slag för en löparbloggare som inte kunnat springa ordentligt på nästan ett halvår. Och nu gick löpningen trögare än någonsin, fast inte på grund av hälen utan hormoner. Kommer på mig själv med att känna en stress över att jag inte längre klarar av att springa så mycket. Några kilometer, sedan blir jag kissnödig och även om jag hittar en toalett eller buske så känns inte träningen lika harmonisk som förr. Dessutom oroar jag mig för hur det ska gå med löpningen när barnet väl är ute. För jag har ju hört om kompisarnas besvär med inkontinens, diastaser och annat elände som sätter stopp för den löpning de kunde njuta så mycket av tidigare.

Jag oroar mig för att återigen hamna på ruta ett, att tvingas börja om från början. Nu när jag äntligen hade byggt upp en uthållighet och tålighet så är det slut på det roliga, liksom. Samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag nojar så här. Innan blogg- och löpartiden tränade jag allt möjligt och mådde bra av det – nu har jag något slags elittänk där fokus ligger på att inte tappa form och snabbt kunna komma tillbaka till gammal form. Och det är inte bara jag som har de här funderingarna, jag ser ju inte minst i sociala medier att det finns en hets över att snabbt tappa gravidkilona och komma igång med löpningen igen.

Funderar lite över varför det är så här? Varför har det blivit så jämrans viktigt att fort som sjutton bli av med alla tecken på att man har blivit mamma? Jag har själv inget bättre svar än att det är något slags osynligt tryck från omgivningen (och mig själv) som är orsaken. Kanske en rädsla över att tappa kontrollen. Fler tankar i ämnet?

Dela: