Det här är ett ämne som jag tycker är ursvårt att prata om utan att missförstånd uppstår. Men nu tar jag ändå risken, för det är alldeles för viktigt för att låta bli.

Först vill jag vrida tillbaka tiden en sisådär 20 år. Jag hade hittat träningskonceptet Friskis & Svettis-jympa och var helsåld. Ganska snart hittade jag också mina favoritpass och mina favoritinstruktörer. Passen skulle helst vara så tuffa som möjligt, gärna intensivjympa. Och de ledare jag fastnade för var samtliga väldigt vältränade, smala och med lite underhudsfett. De motsvarade helt enkelt någon form av dåtidsnorm över hur en person i träningsbranschen skulle se ut.

Minns också den där gången då en av favoritinstruktörerna hade blivit hastigt sjuk och en vikarie dök upp. Hans utseende var ungefär så långt ifrån mina favoritinstruktörers som det kunde vara. Han hade en rejäl kulmage och dubbelhaka. Minns hur motivationen sjönk ner under fotknölarna. Hade jag tagit mig hit helt i onödan? Hur skulle det här passet bli? Och framför allt: skulle instruktören orka leda passet på ett bra sätt?

Mina fördomar fick förstås smisk. Killen var urstark och klarade mer än väl att leda passet samt motivera oss andra. Och jag skämdes för att jag hade dömt ut honom på förhand. Men jag är rätt säker på att jag inte är ensam om att reagera så där när en instruktör inte ser ut som normen. Eller finns det fortfarande en norm? Det är frågan. Hoppas inte!

Men en snabb rundfrågning på mina Insta Stories visar att många vill att instruktören ska se ut som om ”hen tar hand om sig på ett bra sätt”. Men hur kan man egentligen se det? Det går ju inte. Samtidigt måste jag erkänna att en liten del av mig fortfarande har svårt att inte döma ut någon helt och hållet utifrån utseendet. Men jag har lärt mig att fånga de tankarna och kasta iväg dem. För i stort sett alltid när de har dykt upp så det visat sig att jag haft fel.

Men nu är jag nyfiken på just DINA åsikter i ämnet. Påverkas din motivation och din upplevelse av hur en tränare ser ut? Berätta gärna, jag är nyfiken!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Aggroinstruktören lever och frodas på sina håll – och är säkert uppskattad av många. Dock inte av mig. Personerna på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra. Foto: Wikipedia.

Har tränat i många år på en rad olika anläggningar och träffat på en rad olika typer av ledare/coacher/instruktörer. Det finns några drag som är gemensamma för flera av den och därför har jag tagit mig friheten att i nedanstående sammanfatta dem i fem olika instruktörstyper. Det finns förstås en mängd andra typer också, men jag har medvetet valt dem som sticker ut på ett lite extra underhållande sätt. Vem är din favorit och vem slipper du helst? (OBS: Observera att det kan finnas spår av humor i detta inlägg!)

1. Aggroinstruktören
Den klassiska militärstilen lever och frodas, förbluffande nog, på många håll. I min värld känns den här coachtypen väldigt förlegad, men jag har förstått att många uppskattar den. Personligen uppskattar jag en mer uppmuntrande peppstil och den får gärna ha inslag av försök till dialog med deltagarna. Bryt ner och bygg upp – eller bara bygga upp? Jag föredrar det sistnämnda.

2. Superklämkäcka instruktören
Absolut, det är bra och viktigt med instruktörer som är positiva. Men ibland kan det kanske bli lite för mycket av det goda. Särskilt om man själv inte har haft en superbra dag och man möts av övernaturlig klämkäckhet kryddad med att ”ingenting är omöjligt” och ett leende från ena örsnibben till den andra.

3. Instruktören som vill vara någon annanstans
Den här typen är väldigt fascinerande. Har stött på den ett par gånger och blir lika förvånad varje gång. Vad pratar jag om då? Jo, instruktören som på alla upptänkliga vis – genom kroppsspråket, sättet att prata och passets upplägg samt andra oskick som att snegla på sms:et som just trillade in i mobilen – skvallrar om att hen helst skulle vilja vara någon annanstans. Kanske på en arbetsplats där man slipper ha alltför mycket med andra människor att göra. Visst, man kan ha dåliga dagar på jobbet men är man professionell borde man kunna maskera det någorlunda när man arbetar med människor som har betalat för att du ska finnas där för dem.

Vissa kändisinstruktörer är så överboostade med bekräftelse från diverse sociala kanaler att de glömmer bort sina irl-deltagare. Personerna på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra. Foto: Wikipedia.

4. Kändisinstruktören
Här har vi instruktören som har många följare. I verkligheten också, men framför allt i sociala medier. På Instagram, Facebook, bloggen och kanske till och med ett och annat tv-program får den här instruktören sin dagliga bekräftelse av sina 100 000+ följare. En egoboost som kanske inte alltid är helt lätt att hantera på ett ödmjukt sätt (även om väldigt många självklart lyckas!) och som då ibland tenderar att gå ut över irl-träningskunderna. För vänta nu, var det meningen att jag skulle leda ett pass med de här människorna också? Jag som trodde att det räckte med att jag befann mig i samma lokal som dem, det borde vara valuta nog för deras pengar 😉

5. Världens bästa instruktör
Här har vi mina personliga favoriter. De är en handfull, men de har alla några egenskaper gemensamt. För det första älskar de, precis som jag, ironi och galghumor. Det är en nödvändighet för mig som halvtjeckiska att det inte blir för mycket klämkäckt, det måste finnas en liten strimma vemod för att gå hem hos mig. För det andra är de nördiga och går in lite extra för sin uppgift. Det kan vara udda forskningsrapporter som de har snappat upp och som ger extra motivation eller ett extremt genomtänkt pass. Älska nördar! För det tredje så ser de verkligen sina deltagare och anpassar peppningen till publiken för dagen. Att ständigt köra samma peptalk blir opersonligt, men anpassas hejaropen till stämningen i salen/rummet/spåret så blir det många guldstjärnor från mig!

Nope, jag är inte ”easy to please”, men har man väl vunnit mitt motionärshjärta så kan det vara början på livslång kärlek 🙂