Långärmat eller kortärmat? Linne eller t-shirt? Shorts eller tights? Jacka eller ej? Ska man ha något på huvudet och i så fall vad?
Oktober 2013. Jag står på startlinjen i Amsterdams halvmaraton med några minuter kvar till start. Förutsättningarna för snabb löpning är perfekta: vindstilla, 15 grader och halvklart.
Jag har förberett mig minutiöst inför det här loppet i flera månader. Kört tröskelpass, långpass och intervallpass. Backe, kompletterande styrketräning och löpskolning. Jag står i startgruppen längst fram, precis bakom eliten. Här hamnade jag tack vare fjolårets resultat i samma lopp, då jag satte personbästa.
Jag känner hur stressen och nervositeten börjar sprida sig i kroppen. Försöker känna efter: är det positiv eller negativ stress? Fokusera på det positiva nu, Petra! Men det går inte att tänka positivt, för nu inser jag att det jag känner är prestationsångest. Jag har tränat bättre inför det här loppet än inför förra årets, på papperet borde jag kunna ta mig in på en för mig riktigt bra tid. Personbästa såklart.
Men jag lyckas inte få till en positiv tankespiral. Startskottet går och den stora massan löpare rör sig framåt. Jag tar några trevande löpsteg men känner inte den där lätta och härliga känslan som jag gjorde 2012, då inga förväntningar fanns på mig. Nu känner jag bara stress över att inte klara mitt mål.
Jag tar mig i mål, på en tid som jag inte är nöjd med. Sitter sedan på hotellrummet i tävlingskläderna och går igenom bekantas resultat i samma lopp, konstaterar att många har överträffat sig själva. Alla utom jag. Jag känner mig misslyckad och dålig, tappar lusten att blogga och hålla på med löpning.
Senare på kvällen, när jag sitter med goda vänner och äter middag i centrala Amsterdam fattar jag beslutet: det är det här jag gillar med löpning ju, att få avrunda ett lopp med härlig middag. Det här kommer jag göra mer av i framtiden.
Men jag vill aldrig, aldrig mer utsätta mig för den där prestationsångesten. Aldrig mer. Min löpning är värd så mycket mer än så, för den ska vara livet ut. Och vara glädjedriven – om jag får välja.
Den 3 september är det ju Vemdalen Fjällmaraton, där jag är anmäld till 24-kilometersdistansen.
Ska ärligt erkänna att jag inte kollade så noga på banprofilen innan jag anmälde mig, men nu när jag har gjort det så börjar paniken smyga sig på. Varför? Jo, därför:
24 kilometer och 900 höjdmeter!!! Typ uppför ett gäng väggar!
När jag läste texten om sträckan kändes det som att det hela tiden bar uppför någon fjälltopp. Puh! Visst, det är ju inte Swissalpine Marathon med 78 kilometer och 2700 höjdmeter uppför, men det är ändå en ansenlig utmaning.
Och hur mycket backe har jag tränat i sommar? Noll! Har mest njutit av intervaller på solvarma banor och distanspass på slät, fin och FLACK asfalt. Hmm, hur ska detta gå? Inser att det kommer att bli tufft och jag hoppas att jag inte blir offer för ”repet”. Men jag ska göra så gott jag kan och njuta av upplevelsen!
Fler här som ska springa något av loppen under Vemdalen Fjällmaraton?
(Bilden ovan: lycklig men aptrött bloggare efter målgång i Swissalpine Marathon 2014. Då var jag tränad för uppgiften, hur jag kommer se ut efter Vemdalen Fjällmaraton-”halvmaran” återstår att se!)
Andra och sista delen av min race report (första delen hittar du här) från halvmaran på Mauritius den 17 juli:
Du kanske har upplevt den där känslan när löpningen går misstänkt lätt.
Så lätt att du är rädd för att gå in i väggen vilken sekund som helst, men du vet att det hela kan bli riktigt lyckat. Så kände jag när jag lade meter efter meter bakom mig där på landsvägen på södra Mauritius.
Den tilltagande vinden gjorde att jag bestämde mig för att försöka ligga i rygg på den kinesiske löparen framför mig. Han anade nog vad jag höll på med och var inte jätteförtjust i mitt tilltag eftersom det nog störde hans löpning. Han vände sig om stup i kvarten och varvade detta med att kolla på sin klocka minst en gång varannan minut.
Medan vi kämpade oss framåt i motvinden och sakta närmade oss några löpare längre fram öppnade sig plötsligt himlen och regnet vräkte ner. Det var verkligen ett filmregn där det kändes som att hela Indiska oceanen hällde ner sitt innehåll över oss. Mobilen slutade spela musik och jag var övertygad om att den hade gått sönder. JA, jag vet! Jag borde ha lämnat den på hotellrummet eller plastat in den. Men jag trodde aldrig att det kunde regna så här mycket.
Plötsligt hörde jag bara vinden, regnet och mina egna andetag. Ljudet av en och annan bil som svischade förbi. Funderade på vad de som satt inne i bilarna tänkte. ”Vad sjutton håller de på med, springa i det här vädret?”
Jag försökte vända det rådande läget till något positivt. Har jag upplevt pissväder under lopp tidigare? JA! Klarade jag av det hela då? JA! Har jag en fördel gentemot de andra löparna som kanske inte får uppleva mörker, halka, snö och regn under större delen av sitt träningsår? JA! Så jag bestämde mig för att öka farten något och se vad som skulle hända.
Resultatet blev att jag lade den kinesiske löparen bakom mig och ganska snabbt kom ikapp den kvinnliga löparen med orange linne som tidigare hade varit väldigt långt bort. Fick nya krafter och ungefär samtidigt dök en vätskekontroll upp. Och där stod Jonas med en energigel! Perfekt!
Gick några raska steg medan jag sög i mig gelen och tömde muggen med Coca-cola (det serverades avslagen Coca-cola på vätskekontrollerna). Den snabbfotade damen i orange linne drog iväg men jag kom ganska snabbt ikapp utan att behöva ta i alltför mycket. Märkte på hennes löpsteg att hon började bli riktigt trött, men hon hade fint stöd av sin (förmodade) man som följde henne i bil och langade dryck och pepp ungefär varje kilometer.
Nu tilltog lutningen och jag visste att slutklämmen av loppet bestod av en riktigt seg backe, det hade vi fått veta under race briefingen. Nu var jag i rygg på det orange linnet och bestämde mig för att passera. Märkte snabbt att hon försökte ligga i rygg på mig precis som jag hade gjort på den kinesiske löparen. Smart tjej!
Såg nu den evighetslånga, tre kilometer långa backen kantad av sockerrörsplantager framför mig i motljuset. Fler och fler löpare dök upp i blickfånget och jag förstod att backen hade tagit knäcken på många. Kände att ”YES! En långbacke! Det här kan jag!” Flackt är inte min grej, men streta på i hyfsad fart uppför kan jag, då har jag nytta av min benstyrka. Så med nytänt självförtroende ångade jag på uppför och närmade mig nu en annan kvinnlig löpare i svarta capritights.
Halvvägs uppför backen ser jag något som får hjärtat att slå frivolter. Där står taxichauffören med Adrian i famnen medan Jonas står vid sidan om vägen och fotograferar, hejar och delar ut gel. Jag tjoar och vinkar fast jag egentligen inte orkar. Massor av känslor väller över mig, känner hur intensivt jag älskar de där två fantastiska människorna som är min lilla familj. Och nu är de här på den lilla ön mitt ute i Indiska oceanen och stöttar mig. Det är överväldigande stort!
Under kampen uppför backen passerar jag till slut den kvinnliga löparen i svarta capritights. Samtidigt ångar en annan dam förbi på vägens högra sida (vi hade egentligen blivit tillsagda att bara springa på vänster sida eftersom trafiken inte var avstängd, men men…) och hon verkar ha riktigt bra fart. Ingen idé att ta upp någon kamp där, då kommer jag att spränga mig. Men de svarta capritightsen bestämde jag mig för att ha bakom mig i mål.
En brant nedförsbacke tar nu vid och då försöker capritightsen passera. Jag ökar farten och samtidigt börjar till min stora förvåning musiken i mobilen att fungera igen (!) Tänker att det här kanske jag får ångra, men kollar snabbt på klockan och ser att det bara är två kilometer kvar av loppet. Två kilometer, det är ingenting på en halvmara! Kom igen nu, Månström!
Ökar och ökar och hoppas att hon inte kommer att orka svara. Nu är det bara fullt ös in i mål och jag föreställer mig att jag är på hemmabanan på Kristinebergs IP och kör intervaller. Peppar mig själv:
”Inga problem, det här kan du! Du klarar det här! Du är stark och snabb! Du har ju för fasen fött barn, det här är ingenting i jämförelse! Kämpa nu!”
Jobbar och jobbar och börjar flåsa för första gången under loppet.
Nu blir det riktigt jobbigt. När jag ser hur några manliga löpare en bit framför mig svänger av till höger in på en mindre väg inser jag att målet är nära. Nu är vi i höjd med St Félix beach och på den lilla asfalterade vägen omgiven av vajande kokospalmer och pinjeträd lägger jag in sista växeln.
Till tonerna av svängiga Who Let the Dogs Out med Baha Men spurtar jag så snabbt jag bara kan. Lårframsidorna gråter när jag sträcker armarna i skyn och korsar mållinjen. Springa i mål utan en massa andra löpare omkring sig, det är något som eliten gör. Men här fick jag uppleva något unikt som dessutom skulle visa sig räcka till en sjätteplats totalt i damklassen och ett brons i veteranklassen! En manlig italiensk löpare kommer fram och grattar, säger att han imponerades över hur jag klarade backen. ”I love hills, that’s my cup of tea”, hör jag mig själv säga.
Det är stort och jag rankar det här loppet som mitt främsta halvmaraton någonsin. Tiden, 1.57, tycker folk säkert inte är något att hänga i granen – jag tycker numera dessutom att tider är ointressanta. Men det är kul att tävla, det har jag märkt, och extra kul när vädret är lite vresigt. Månströmväder får igång mig!
Tack till arrangörerna för ett unikt och annorlunda lopp, tack till eldsjälen Wolfgang Slawisch utan vars engagemang det här loppet aldrig hade sett dagens ljus och tack till den underbara personalen på Tamassa Resort som gjorde vistelsen där till ett minne för livet!
Det här är ett lopp jag rekommenderar varmt, något som alla borde ha på sin ”bucket list”!
(Foto samtliga bilder ovan: Jonas Hansen)
Söndagen den 17 juli ringde väckarklockan vid 05.00. Inte jättetidigt egentligen, men MYCKET tidigt om man ska tävla i ett halvmaraton och inte är någon morgonmänniska.
Men, hur som helst, det var bara att bita ihop. För ska man springa lopp på de här breddgraderna är det arla start som gäller, även om det råder vinter just nu. Vinter på Mauritius betyder nämligen varken kyla eller snö, utan snarare temperaturer motsvarande svensk högsommarvärme samt något lägre luftfuktighet.
Söndagen den 17 juli hade vi som skulle delta i maratonet, halvmaratonet eller miloppet på Mauritius dessutom ”turen” att en anticyklon härjade i närheten av ön vilket innebar lite kallare, blåsigare och regnigare förhållanden. Om detta är bra eller dåligt var omöjligt att förutspå, men oavsett vilket så öste regnet ner när jag, sambon och lille Adrian gick iväg till taxin som skulle köra oss från vårt hotell Tamassa Resort (officiellt hotell för loppet) till halvmarastarten vid La Prairie ungefär tio minuters bilfärd bort.
Gick snabbt in i frukostrestaurangen, som för oss löpares skull hade öppnat redan vid 05.00 (maratonlöparna startade en halvtimme före oss), och nappade åt mig två pain au chocolat. Något annat än fett och socker var stört omöjligt att få i sig så här tidigt, men dessa godbitar gled snabbt ner i sällskap av sportdryck. Hopp in i taxin, som kördes av en vänlig herre som måste vara släkt med Morgan Freeman – eller åtminstone ”brother from another mother”. Han berättade inlevelsefullt om sina barn, barnbarn och de sockerplantager vi passerade.
En kort stund senare var vi framme och startområdet var helt enkelt en stor gräsplätt fylld av bilar och så landsvägen som var full av löpare, en handfull funktionärer, trafikpoliser – och bilar. För det här loppet var alldeles för litet för att motivera avstängning av vägen, hade vi fått veta under race briefingen dagen innan. Men det skulle vara helt lugnt, eftersom lokalbefolkningen är vana vid varierade inslag på vägen.
Jag hann nätt och jämnt springa iväg till ett buskage för en toapaus, fixa lite med mina hörlurar, krama sambo och son samt ta lite bilder innan startskottet gick. Starten förlöpte ganska odramatiskt, det var ingen trängsel även om vi var runt 160 löpare där på vägen. Jag började jogga lite försiktigt och hittade ganska snart ett skönt tempo och bestämde mig för att hålla fast vid det utan att kolla klockan.
Var lite förvånad över att jag lyckades hålla min position så pass bra, jag hade ju ingen aning om hur jag låg till i förhållande till resten av löparna. Men eftersom majoriteten av de internationella löparna (Kina och Sydafrika samt Tyskland dominerade), som utgjorde största delen av deltagarfältet i loppet, bodde på samma hotell som vi så hade jag ju hunnit kolla in dem en hel del. Alla gick omkring på hotellområdet i löparskor och finishertröjor från olika lopp och verkade superfokuserade och starka. Jag tänkte att jag blir glad om jag inte kommer sist och mitt mål var ju att ha roligt – inte att tidsstressa, det hade jag ju gjort så mycket förr om åren.
Halvmaran springs först åt ett håll bort mot berget Le Morne och sedan når löparna en vändpunkt där man vänder och springer tillbaka på samma väg. Upptäckte att det inte var särskilt många damer bland de supersnabba löpare som jag mötte på väg mot vändpunkten. Orkade inte räkna dem, men konstaterade att jag nog låg ganska bra till samtidigt som Blümchen tog ton i hörlurarna.
Men nog kändes det lite skumt att plocka löpare efter löpare. Sneglade faktiskt på klockan för att försäkra mig om att jag inte sprang på tok för fort med tanke på förhållandena (varmt och fuktigt) och visst visade den en snittfart som jag knappt haft på något pass sedan åratal. Men känslan i kroppen sade något annat och jag valde att lita på den. Vad är det värsta som kan hända? Att jag väggar och tvingas gå eller slå ner på farten? Det är väl inte hela världen, nu kör vi!
Missa inte andra och sista delen av min race report som kommer inom kort…
Foto samtliga bilder ovan: Jonas Hansen
Alltså, jag bara älskar dessa tropiklopp! Nu har det hunnit bli tre stycken: halvmaran i Punta Cana, på Seychellerna och nu senast här på Mauritius.
Det är verkligen en speciell upplevelse och det är en skön pionjäranda med lopp som inte har den där supervälsmorda organisationen som de riktigt stora stadsloppen har.
Det kommer en fyllig race report inom kort, men ville bara lämna en liten rapport om gårdagens lopp. Vi startade i ottan, vid 7.00, mitt på en landsväg vid havet. Inget startskott och ingen speedad speaker, bara en funktionär som stod och ropade ”Three, two, one – GO!! Good luck to all of you!”
Loppet var tufft. Det var ganska varmt, men framför allt fuktigt och vädret bjöd på utmaningar. Det blåste kraftig sidvind så att jag knappt kom framåt, det ösregnade och sedan kom solen fram och flödade med värmande strålar. Det var också backigt, de sista fem kilometerna bestod till 90 procent av uppförsbacke.
Men tydligen krigade jag på bra, för när vi var tillbaka på hotellet fick jag sms av tävlingsledningen att jag hade kommit trea! Vilken överraskning, men klart att när eliten lyser med sin frånvaro så får vi motionärer lite mer spelrum. Pallplats, inte illa! Men framför allt var det SUPERKUL och ett minne för livet!
Mer inom kort här på bloggen, som sagt! Lägger också ut en hel del bilder på mitt Instagram, så välkommen att kika in där 🙂
PETRA
Jag heter Petra Månström och är journalist, influencer, entreprenör och löpcoach. Jag älskar min familj, mina vänner, att fotografera, spela in poddar, lakrits och leopardmönstrat. Här på bloggen hittar du mängder av inspiration och tips om löpning, annan träning och livet.
Varmt välkommen hit!
Min blogg toppar medieanalysföretaget Cisions lista över svenska löparbloggar 2017
2017 utsågs jag till en av Näringslivets 150 Superkommunikatörer enligt tidningen Resumé
KÖP MIN BOK
Vill du ha inspiration till din egen löpning? Söker du något annat än en löparbok full med träningsprogram? Då har du kommit helt rätt! I "Det är bara att springa" skildrar jag löpning på mitt sätt, samt genom intervjuer med stjärnor som Evy Palm, Anders Szalkai, Anders Gärderud och Kjell-Erik Ståhl. Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar med unik leopardstämpel? Mejla mig!