Det är lite irriterande när arrangörer påstår att deras bana är flack och sedan är den inte det. Men jag kan lugnt säga att Gran Canaria Marathon-banan är 98 procent flack, det finns bara ett enda kortare motlut. Söndagen den 21 januari i år ställde jag mig på startlinjen på halvmaran.

Reggae Marathon. Smaka på ordet – visst är det svårt att inte bli sugen? Det här var ett lopp som stod högt upp på min önskelista och i lördags fick jag äntligen snöra på mig löparskorna och ge Negrils gator vad de tålde – häng med!

Så där! Då vet jag hur det är att springa ett halvmaraton med kraschad mage också! Någon gång ska ju vara den första. Bilden ovan är väldigt talande för gårdagens Stockholm Halvmarathon: Mia hoppar högt medan jag har knappt styrfart och försöker pressa fram ett leende… Men vi tar det från början.

Wow! Så roligt att så många av er vill medverka som ”Veckans löpare” här på bloggen! Först ut är nyblivna pappan Andreas Strandberg som springer för att bevisa för sig själv att ett avslitet korsband inte alls skulle bli slutet på hans träningsliv.

Långärmat eller kortärmat? Linne eller t-shirt? Shorts eller tights? Jacka eller ej? Ska man ha något på huvudet och i så fall vad?

Du har tränat, tränat och tränat enligt konstens alla regler. Tävlingsdagen närmar sig och det är lätt att man blir nervös och begår en massa onödiga misstag. Här är 7 vanliga missar som du vill slippa, till exempel under morgondagens Göteborgvarvet:

Igår stod det ”långpass i maratonfart” på maratonprogrammet, men min kära löparkompis Mia är ju på Fuerteventura och leder en ultralöparvecka. Vad göra? Jo, man ställer upp i Women’s Health Half Marathon! Det är fascinerande egentligen vad en nummerlapp på bröstet kan göra med ens löpning.

Tidigt på morgonen, före soluppgången, deltog jag i den 32:a upplagan av Aruba International Half Marathon. Temperaturen var 27 grader, luftfuktigheten 90 procent. ”Tropiksmocka” är det bästa ordet jag kan komma på för att beskriva känslan under loppet.

Är du som jag och känner lite obehagskänslor inför intervallpass? Undviker du helst de här passen därför att du inte har någon lust att få en massa mjölksyra och bli jättetrött? Då har jag riktigt goda nyheter åt dig!

Oktober 2013. Jag står på startlinjen i Amsterdams halvmaraton med några minuter kvar till start. Förutsättningarna för snabb löpning är perfekta: vindstilla, 15 grader och halvklart.

Jag har förberett mig minutiöst inför det här loppet i flera månader. Kört tröskelpass, långpass och intervallpass. Backe, kompletterande styrketräning och löpskolning. Jag står i startgruppen längst fram, precis bakom eliten. Här hamnade jag tack vare fjolårets resultat i samma lopp, då jag satte personbästa.

Jag känner hur stressen och nervositeten börjar sprida sig i kroppen. Försöker känna efter: är det positiv eller negativ stress? Fokusera på det positiva nu, Petra! Men det går inte att tänka positivt, för nu inser jag att det jag känner är prestationsångest. Jag har tränat bättre inför det här loppet än inför förra årets, på papperet borde jag kunna ta mig in på en för mig riktigt bra tid. Personbästa såklart.

Men jag lyckas inte få till en positiv tankespiral. Startskottet går och den stora massan löpare rör sig framåt. Jag tar några trevande löpsteg men känner inte den där lätta och härliga känslan som jag gjorde 2012, då inga förväntningar fanns på mig. Nu känner jag bara stress över att inte klara mitt mål.

Jag tar mig i mål, på en tid som jag inte är nöjd med. Sitter sedan på hotellrummet i tävlingskläderna och går igenom bekantas resultat i samma lopp, konstaterar att många har överträffat sig själva. Alla utom jag. Jag känner mig misslyckad och dålig, tappar lusten att blogga och hålla på med löpning.

Senare på kvällen, när jag sitter med goda vänner och äter middag i centrala Amsterdam fattar jag beslutet: det är det här jag gillar med löpning ju, att få avrunda ett lopp med härlig middag. Det här kommer jag göra mer av i framtiden.

Men jag vill aldrig, aldrig mer utsätta mig för den där prestationsångesten. Aldrig mer. Min löpning är värd så mycket mer än så, för den ska vara livet ut. Och vara glädjedriven – om jag får välja.