svartvit

Träningen har varit som en trygg livboj på ett stormande hav för mig under tiden efter förlossningen, en tid av total kontrollförlust och omställning av det mesta. Foto: Petra Månström.

Du har precis lämnat BB med din lilla guldklimp. Din kropp är förmodligen rätt så mörbultad (om du är den som har fött barnet), själen är sårbar (gäller både mammor och pappor).

Ja, hela du är förmodligen oerhört sårbar – i synnerhet om du har blivit förälder för första gången. Att få barn är något av det största man kan vara med om i livet, självklart vänds det mesta upp och ner och det tar en stund att hitta nya rutiner för sig själv, sin eventuella partner och barnet.

Men inte nog med att man står där med sin nyfödda och känslor all over the place, får hjärtklappning när man ser löpsedlar som rapporterar om barn som far illa och blänger argt på folk som kommer för nära vagnen med det dyrbara innehållet. Dessutom ska man hantera diverse input från omgivningen, det här handlar i synnerhet om nyblivna mammor. För pappor behöver inte alls hantera de här sakerna i samma omfattning, där upplever jag att omgivningen kommer med glada tillrop och pepp om pappan så bara tar några timmar ledigt i veckan för att vara med sitt barn.

LÄS OCKSÅ; Jag trodde det var farligt att ha ont

Hur ofta har man, gravid såväl som icke-gravid, fått frågan om hur man mår? Och slentrianmässigt svarat ”Tack, bra!” Hur många gånger har det där svaret varit så långt från sanningen som man kan komma? Och vem blir egentligen glad av att ge ytterligare näring åt uppfattningen att tiden som nyförlöst är rosenskimrande och mysig, vilket bara skapar ångest och en känsla av otillräcklighet hos andra mammor?

Jag vill tala om hur tiden som nyförlöst är för mig. Den är inte alls särskilt rosenskimrande. Första dagarna efter förlossningen hade jag svårt att gå och en del toalettbesök var ångestframkallande. Kände mig svag och dränerad på energi. Hormonell och gråtmild som man var (och fortfarande är) hände det att jag kom på mig själv med att storböla över allt möjligt: barn som far illa, min kropp som var så märkbart försvagad – och inte minst alla de krav som ställs på oss nyblivna mammor.

LÄS OCKSÅ: Här är storyn om Adrians födelse

Det var väldigt jobbigt att hantera vaknätter och skrikig bebis samtidigt som kroppen helt uppenbart sysslade med annat, det vill säga höll på att läka ihop. Eftersom jag hade tränat fram till dagen före förlossningen var träningen den trygga livboj som jag kunde greppa tag i på detta stormande hav av osäkerhet och total kontrollförlust. Att gå till gymmet och göra den träning som kändes bra och som fungerade för kroppen hade en oerhört lugnande effekt på mig. Efter att få ha svettats lite och jobba med de muskler jag kunde jobba med gick jag hem till familjen som en mycket mer harmonisk mamma och mindre lynnig mamma.

Så här, tre veckor efter förlossningen, känns kroppen fortfarande inte som förut. Inget konstigt med det såklart, någon sa att det tar upp till några år för alla organ inne i kroppen att hamna på rätt plats igen efter att ha tryckts ut i sargen under graviditeten. Jag har haft besvärliga eftervärkar, särskilt den första veckan, något som liksom kändes helt meningslöst. Att ha värkar under förlossningen och inför densamma är ju något man förväntar sig – och man får en belöning i form av bebis efteråt. Men eftervärkar? Why?

LÄS OCKSÅ: Det ofiltrerade träningslivet

Magknipet har inte heller varit särskilt kul, antar att det är tarmarna som ska trilla på plats igen. Ja, och sedan har vi urinläckage som  är väldigt vanligt direkt efter förlossningen hos de flesta mammor. Men bara för att det är vanligt och i någon mening ”normalt” gör det inte roligare. Och mitt i detta kroppsliga och mentala kaos ska vi alltså försvara oss mot diverse åsiktsattacker från omgivningen. Det kan vara barnmorskan, kollegan, kompisen, familjen eller BVC-personalen.

Till exempel kan det handla om att man inte har varit med om en ”riktig” förlossning om man har fött med kejsarsnitt och inte krystat fram sin bebis utan bedövning. Ja, för bedövning är ju också något som fördöms av mammaexperterna, då har man inte heller fött ”på riktigt”. Sedan har vi ju diskussionerna om hur och när man får träna efter förlossningen, hur en post graviditet-kropp får se ut och hur mycket man får vara borta hemifrån utan att fullständigt suga som mor.

LÄS OCKSÅ: Två veckor senare

Jag kan ärligt säga att jag inte kan bärga mig tills den dag då jag kan känna igen min kropp något så när. Hormonränder, magknip, humörsvängningar, urinläckage och annat myspys kan jag helt enkelt vara utan. Och ja, jag älskar såklart min lilla Skrutt. Men det betyder inte att jag bara biter ihop och köper att man ska behöva må så här just nu. Visst måste jag acceptera faktum, men jag vill åtminstone dela med mig av verkligheten så att jag inte förstärker uppfattningen om att man helst inte pratar om sånt som inte är helt rumsrent. Varför skulle man inte kunna göra det? Mår man prima så gör man det. Men mår man inte prima så måste man få säga det också.

Punkt slut. Ha en underbar lördag, alla!

Share: