Det senaste året har det handlat otroligt mycket om att bita ihop och kämpa för mig. Jag trodde att jag hade lyckats lägga det mesta bakom mig, åtminstone det värsta. Men nu när det är semestertider och jobbet går lite på halvfart så kommer allt tillbaka. Shit, tänk att jag inte var beredd på det. Inte det minsta…

Svackan började med pappas bortgång i juni förra året. Sedan hade jag en rejäl jobbkris en tid senare, den har jag inte orkat skriva eller prata så mycket om men kanske när jag samlat ihop tankarna bättre. För att toppa det hela så drabbades jag av mensblödningarna från helvetet med följd att jag knappt orkade resa mig ur sängen på morgnarna, någon träning var det definitivt inte tal om. Men ändå höll jag skenet uppe, att krascha fanns liksom inte på kartan. Min mamma behövde ju stöd, min son behövde sin mamma och min sambo behövde sin sambo.

Visst har jag fattat att folk dör, att döden finns. Att den är på riktigt. Men det är när man drabbas själv som polletten verkligen trillar ner. Det känns jättekonstigt när mamma kommer på besök och jag liksom inser att det bara är hon som står där i dörren. Att pappa aldrig mer kommer att vara med. Att han nu är någon helt annanstans. Har så svårt att ta in det.

Känner jag efter för mycket? Borde jag bara bita ihop och kämpa på utan att prata så mycket om det? Kan man ”prata sönder” sitt mående? Har dragit mig lite för att skriva det här inlägget, av många anledningar. Kanske främst för att jag rätt så ofta har trillat ner i större eller mindre svackor det senaste året och inte vill bli den där som ”gnäller om allt”. Men samtidigt känns det viktigt att outa verkligheten.

Vet ni vad jag saknar allra mest? Jo, att folk ska inse att jag fan inte är det minsta stark. Att jag också vill få vara svag, få gråta och få tala om hur jag mår – på riktigt. Men jag märker att den kärva verkligheten är jobbig för andra att ta in. Särskilt om man själv inte har drabbats av några förluster. Om alla ens nära och kära fortfarande lever och man har kontakt

Hmm. Vet inte riktigt vart jag vill komma med allt det här, men det var skönt att få skriva av sig lite.

Foto bilden ovan: Luca Mara

Share: