”Strong is the new skinny.” Skippa svälten och in på gymmet och pumpa istället. Byt ut flygvärdinnediet mot proteinpulver och kvarg. Men vänta nu, känns inte det här som att man har bytt äpplen mot päron?

Är det starka, muskulösa idealet verkligen så hälsosamt? Den här frågeställningen kom upp i mitt flöde på Instagram alldeles nyss, det var Lisa Jisei (författaren till utmärkta boken ”Jag är sjuk”) som lyfte upp ett blogginlägg hon läst, som var en motreaktion mot en krönika på temat ”muskler är det nya svarta”.

Jag gillar inte alls det muskulösa idealet. Och missförstå mig inte nu, jag är den första att uppmuntra styrketräning. Men som före detta ätstörd och med särskild radar för trender som kan trigga liknande mekanismer som jag en gång råkade ut för tycker jag det är tröttsamt att ett ideal bara byts ut mot ett annat.

löpning_jogging

Plötsligt ska vi tjejer ha synliga muskler och mer eller mindre bo på gymmet. ”Mörda lår”, ”mosa biceps” och ”mata chins”. Med den långa träningsbakgrund jag har kan jag säga att det är tamejfasen supersvårt att lyckas bygga några som helst synliga muskler som kvinna. Det ska till stenhårt arbete och gärna genetiska preferenser. Chins är det inte många kvinnor som klarar och visst är det kul att kunna, men det är inte en chin som kommer att vara nyckeln till god hälsa och välmående.

Det har blivit så skruvat i träningsbranschen idag. Diverse olika aktörer uppmuntrar nya ideal för att få kundunderlag till sin verksamhet, det är absolut något jag förstår. Men mitt i denna röra står konsumenterna och känner sig förvirrade. Måste man klara en chin för att vara ”bra”? Är det dåligt att inte gymma flera dagar i veckan? Är det meningslöst att träna hemma med kroppsvikten som motstånd? Är armhävningar helt ute? Måste man stänga in sig i en crossfitbox och leva på kvarg för att vara någon att räkna med?

Förlåt mig, men ibland vill jag bara slippa alla chiapuddingar, rawgurtar och hälsosmoothies. Jag gillar sådan mat, men inte enbart. Jag behöver få min rågmacka med generösa skivor ost, jag vill ha min frukostyoghurt med ett berg av müsli och jag vill dricka min apelsinjuice. 

Tränar gör jag när jag hinner, vilket inte alls blir lika ofta som innan Adrian föddes. Ett par timmar i veckan snittar jag, allt som allt. Mitt forna löpupplägg med intervaller enligt konstens alla regler är ett minne blott. Jag känner mig hälsosam, men jag blir också förvirrad när mitt Instagramflöde talar om för mig att min frukostmacka borde ha bytts ut mot rawgurt och quinoakex. Ångest får jag inte, men det råkar nog många ut för.

Kan vi inte bara skippa alla ideal och uppmuntra folk att göra så gott de kan? Lite av varje, plocka russinen ur kakan? Bara en tanke i all ödmjukhet… Här är Lisa Jiseis Instagraminlägg förresten.

(PS: Bilden ovan togs för några dagar sedan här på Seychellerna. Foto: Jonas Hansen. DS)

Share: