Att springa Stockholm Marathon har jag ju provat några gånger. Det är en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Men att stå bredvid och heja på alla grymma löpare – frågan är om det inte är ännu roligare!
Tappat räkningen på hur många som frågat i sociala medier och live om jag ska springa Stockholm Marathon i år. Frågan är förstås berättigad, jag och min verksamhet är ju väldigt förknippad med just den maran. Och det var ju i Stockholm jag sprang min allra första mara för sju år sedan (tänk vad tiden flyger iväg!)
Men nej, i år stod jag över maran i Stockholm – sprang ju 42,195 kilometer i Prag för knappt en månad sedan. Det var grymt roligt och jag skulle inte ha klarat av att ladda om till Stockholm, varken fysiskt eller mentalt. Så jag bestämde mig för att istället ge mig ut och heja längs banan för att kanske ge lite ny energi till löparna. Glädjande nog ville även resten av familjen hänga med.
Vi valde att ställa oss på en plats där jag vet att många trillar ner i ett svart trötthetshål under andra varvet: nedförsbacken från Västerbron i höjd med Rålambshovsparken. När man kommer dit andra varvet har man betat av nästan 34 kilometer och man är alltså klar med större delen av loppet, fast samtidigt är det ändå rätt långt kvar. Särskilt om benen börjar logga ut, det är ju lätt hänt efter 34 löpta kilometer.
Några minuter efter att vi kommit passerade herrtäten. Swisch, swosch så var de borta. Sedan trillade svenska manliga topplöpare in en efter en, bland andra Mustafa Mohamed. Första varvet nu, så löparna låg fortfarande i klungor och det var svårt att urskilja folk, särskilt när motionärerna började komma i stora klungor. Efter att ha hejat så mycket jag orkade drog vi iväg till närbelägna Björk och tog var sin öl.
En halvtimme senare var det dags för eliten att passera här för andra gången. Nu hade det blivit lite mer luft mellan löparna och det gick toppen att få syn på folk. Jag hejade, hejade och klappade händerna allt vad jag orkade. Försökte peppa med sådant som jag vet brukar funka på mig:
”Fasen vad grym du är!”
”Ensiffrigt kvar nu, det här grejar du!”
”Snart pizza och öl, bara en liten bit till!”
”Stark, snabb och snygg!”
Och vilken grej!!! Snacka om energikick att stå där med familjen och heja på alla fantastiska löpare som fyllde stans gator idag. Jag har sagt det förut och säger det igen: NI SOM SPRINGER MARAN ÄR GRYMMA! Er kämpaglöd och löparglädje smittar av sig och jag blev riktigt sugen på Stockholm Marathon 2018… Tack för alla glada tillrop, high-fives och ”Hej Maratonpetra!” varvat med ”Maratonpodden är bästa podden!”– ni äger! Har nu tappat rösten och har blåmärken i handflatorna, men det var det SÅ värt!
Tack för en fantastisk dag med så otroligt mycket positiv energi. Snacka om pepp till min egen löpning! Passar på att dela med mig av lite bilder som Jonas tog medan jag hejade. På dem ser ni bland annat Maratonpodden-gäster som Frida Södermark, Jonas Buud och Mustafa Mohamed, samt de tre bästa svenska damerna Mikaela Larsson, Lisa Ring och Charlotte Karlsson. Och min Instagram-favorit Mikaela Kemppi, vilken cool tjej! Visst är sambon en grymt duktig fotograf? 😉
Någon här som sprang igår förresten? Hur var det? Berätta gärna!
(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen)
Stockholm Marathon 2017 – vilken grej!
Taggar
12 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Härligt att läsa om din dag på Stockholm maraton. Jag, min ena dotter och hund var också inne och hejade. Hejade framför allt på mannen som lyckades springa på 3.49 med endast sex veckors träning. Vi blev imponerade! Lycka till 2018! Sanna
Grymt jobbat av din man! Och tack 🙂
Jag blir skvatt gal av marathon. Hejar och gråter i eufori 🙂
Vi var på bröllop i lördags så jag kunde inte delta och inte stå och heja heller, men av det lilla jag såg så spratt det till i benen och det blir en anmälan till 2018. Bannemig.
Ja, jag sprang. Här varit så taggad och i toppform under hela våren så jag trodde verkligen på nytt pers. Tyvärr vaknade jag redan på fredag morgon med någon slags frossa, jag frös och snoret rann men ingen feber och inget ont i halsen. Ibland är det nästan bättre med en rejäl förkylning…nu var jag i valet och kvalet. Men jag fattade redan på fredag kväll att min tid inte skulle bli bra. Hur som helst bestämde jag mig för att starta och bryta om det skulle bli värre med hälsan. De första 10 km höll jag tiden mot pers men det var tungt och smärtsamt och hjärtat hoppade oroväckande. Jag släppte farthållaren och la om planen. Bryta eller se loppet som ett långpass? Tankarna gick fram och tillbaka men jag var nog ganska tidigt inställd på en målgång. Alla ni som hejade var som balsam för själen och jag fick verkligen en extra energikick varje gång jag hörde mitt namn. Tror att jag såg dig två gånger…andra varvet är jag jag helt säker att det var du! Så härligt med ditt leende och hejarop! Jag tog mig i mål tack vare alla härliga hejarop och jag kommer att gå ut och heja nästa gång det är något lopp jag inte springer. Tack för fint support och lycka till på ditt kommande 5 km lopp! Kort, men fy bubblan så jobbigt på ett annat sätt. Det är liksom från 0 till 100 hela vägen. Heja dig!
Hade du fått vara frisk hade det gått undan, det är jag säker på. Starkt av dig att ta dig i mål och kul att se dig in action!!
Jag sprang i Stockholm i helgen och jävlar i min låda vilken grej det var! Är fortfarande helt löphög och FATTAR inte att jag (JAG!!) har sprungit ett maraton, jag som inte ens kunde springa 50 meter för fyra år sedan. Känns helt galet. Men så himla himla underbart. Löpning alltså! <3
Så himla grym du är!!
Så härligt det är att läsa alla marathonupplevelser! Både från sidan och som löpare. Jag blir så himla sugen på att springa Stockholm marathon. Kanske nästa år blir året….
Rackarns att jag missade dig, jag höll nog utkik efter dig längre ner på Norr Mälarstrand 😉 På andra varvet var jag precis framför Mikaela Kemppi som du fotade eftersom jag sprang om henne precis innan Västerbron. Lång Race rapport på bloggen nu i alla fall 🙂
Vilken underbar hejaklack!
Jag tycker det är skitkul att heja på lopp man inte själv är med i och ibland är man liksom nästan lika trött som om man skulle varit med efter att ha sprungit omkring mellan publikplatser och tjoat och hejat! 😀
Jag hade inga förhoppningar, sen Paris maran i början av april hade jag haft förkylningar och småskador, sprungit som längst 16 km. Sen magsjuk i början av veckan (efter Mallis)… så jag tänkte bara ta mig i mål… och så kändes allt så bra, persade med 50 sek på min sjätte mara! Hann träffa flera av mina FB-vänner IRL för första gången! Bl a Mia på båda varven som faktiskt kände igen mig ?
Missade dig på första varvet, men hann high-fivea på andra, kul att ses!
Vad roligt att höra! Kul att ses under loppet och stort grattis till pers!