Stockholm Halvmarathon

Så där! Då vet jag hur det är att springa ett halvmaraton med kraschad mage också! Någon gång ska ju vara den första. Bilden ovan är väldigt talande för gårdagens Stockholm Halvmarathon: Mia hoppar högt medan jag har knappt styrfart och försöker pressa fram ett leende… Men vi tar det från början.

Stockholm Halvmarathon är ingen direkt favorit i min bok, det ska jag ärligt säga på en gång. Banan är alldeles för knixig och småkuperad för mig och starttiden på eftermiddagen är jag inte heller så förtjust i. Men så blev jag erbjuden en startplats av en av loppets sponsorer, Barebells, och eftersom Mia ligger i slutfasen av sin träning inför ett ultralopp i Fuerteventuras öken om ett par veckor tänkte vi att varför inte köra halvmaran tillsammans som ett kvalitetspass?

Sagt och gjort. Vi möttes upp vid Kungsträdgården igår och fixade med nummerlappar, chip, sista minuten-toabesök och annat som hör långloppen till. Maxat med folk som alltid och vi fick syn på en massa bekanta ansikten. Väderleksprognosen hade varnat för regn om ett par timmar, men inför start var det uppehåll och helt okej förutsättningar för löpning. I målfållan kände jag mig rätt så peppad och såg fram emot ett skönt lopp.

Stockholm Halvmarathon

Så gick starten för oss i grupp C och det var hiskeligt trångt. Först efter några kilometer gick det att jogga hyfsat, men det var frustrerande med trängseln. Man ville ju liksom bara sträcka ut steget och springa på. Till slut blev det i alla fall glesare mellan löparna och vi kunde dra på lite, lagom till att första backen förbi Centralen och Torsgatan dök upp. Det kändes ganska bra, men efter ytterligare några kilometer började det krampa i magen.

Visste direkt vad det var frågan om: löparmage. Insåg det oundvikliga: jag var tvungen att ta mig in på en toalett, omedelbart. Som tur var sprang vi förbi en restaurang på Hornsbergs strand och jag störtade in där och raka vägen in på toaletten. Blev kvar där i några minuter innan jag kunde ge mig ut igen till Mia som stod och väntade utanför.

Vi hade inför start skojat om att vi skulle avverka loppet i intervallform och så blev det också, mellan bajamajorna. Ingen kul känsla i löpningen alltså och jag var SÅ sugen på att bara lägga ner och bryta. Halvmaradistansen kändes plötsligt galet lång och humöret sjönk rejält. Samtidigt var det omöjligt att surna till helt när man hade energipeppmaskinen Mia bredvid sig, hon hojtade ”HEJA PUBLIKEN!!!” och uppmanade mig att inte ge upp utan kämpa på.

Stockholm Halvmarathon

 

Stockholm HalvmarathonOch som jag kämpade, steg för steg och med en känsla av att jag när som helst skulle bli tvungen att störta in på en toalett igen. Sedan fick jag håll som höll i sig i flera kilometer, försökte profylaxandas för att dra in mer syre och bli av med det onda. Till slut gav det med sig. Hua! Måste säga att jag är helt mållös över all den kärlek och pepp som hälldes över oss där vi rullade fram på stans gator. Snacka om energiboost när man hör sitt namn ropas ut med jämna mellanrum, såväl från publik som medlöpare!

Mot slutet av Stockholm Halvmarathon hade jag tunnelseende och flåsade i högan sky fast jag inte sprang särskilt fort. Långbacken från Tanto upp mot Fatbursgatan kändes evighetslång och där ville jag VERKLIGEN bara lägga ner och ge upp. Jag brukar ju gilla att spurta, ville verkligen spurta sista kilometern som ju är i stort sett helt flack. Men hela kroppen värkte och energin var som bortblåst. Gjorde mitt bästa för att hålla jämna steg med Mia och inte trilla ihop i en hög.

Stockholm Halvmarathon

David Nilsson, som senare vann herrklassen i Stockholm Halvmarathon, sist i tätklungan vid 7-kilometerspasseringen.

Snacka om lättnad när jag äntligen korsade mållinjen. Sjönk ihop och pustade ut i flera minuter. Sedan kunde jag sakta linka iväg mot klädinlämningen och fick syn på ett stånd där det delades ut öl. ÖL!!! Fattar ni? Så skönt att slippa de där kladdiga kanelbullarna och istället fukta strupen med ett riktigt gott öl. TACK för den, Stockholm Halvmarathon! Mycket bra!

Mobiliserade mina sista krafter för att ta tunnelbanan hem och där blev det varm dusch och sedan soffläge, mat, dryck och chips. Och glass. En lång natts sömn senare känner jag mig något piggare, men benen är stela som betongpelare och jag har feber. Om det var korkat att inte bryta igår? Jag vet inte det. Där och då kändes det rätt att ändå kriga på. Samtidigt brukar jag ju prata om att det är viktigt för mig att ha en bra känsla när jag springer. Men när jag tänker efter hade jag ju det, tack vare Mia.

Stockholm Halvmarathon

Man vet aldrig med löpning. Det kan kännas perfekt på förhand och så kraschar man ändå – eller inte. En sak vet jag i alla fall: jag kommer aldrig att sluta med den här sporten. För den är en underbar metafor för livet, såväl i det stora som det lilla. Och alltid lär man sig något som man kan ha med sig framöver.

Kram från mig och soffan! Fler som sprang Stockholm Halvmarathon igår? Berätta gärna om din upplevelse av loppet!

Foto bilderna ovan (som inte är mobilselfies): Jonas Hansen

Dela: