”STICK HEM OCH HÅNGLA MED DINA GOSEDJUR, JÄVLA PLUGGIS!”

Redan på väg till cykelstället precis utanför ingången till skolan knöt det sig i magen. Hela kroppen hade liksom ställt in sig på det värsta.

Och visst hade jag anledning till onda aningar. Någon hade förstås bestämt sig för att låsa fast min cykel i cykelstället med ett annat lås så att jag inte kunde cykla hem. Och inte kunde jag ringa hem till föräldrarna och be om hjälp heller, för året var 1989 och mobiltelefonen hade ännu inte blivit något för gemene man. Så istället blev jag stående som fastnaglad där vid cykelstället och liksom bara väntade på att något mer skulle hända, allt medan paniken växte.

”Stick hem och hångla med dina gosedjur, jävla pluggis!”

Jamen såklart! Såklart att det var just de där två som skulle jävlas med mig – igen. Johan och Calle. Eller egentligen var det Johan som var den värsta mobbaren av de två, Calle hängde mest bara med. Men Johan var verkligen vidrig och om han inte hånade mig i skolkorridoren så hittade han på elakheter som att låsa fast min cykel så att jag tvingades gå hem, lade taskiga lappar i mitt skåp, knuffades och höll på. Dessutom lyckades han vända större delen av klassen mot mig också, så högstadietiden var verkligen en ren pina. Avskydde i stort sett varenda sekund.

Att inte bry sig särskilt mycket om sitt utseende, att ha tjocka glasögon, att vara kortklippt och inte ha långt hår, att inte stå i rökrutan, att inte skolka utan istället vilja satsa på skolan, att längta efter att lära sig nya saker – det gjorde mig till ett tacksamt mobboffer. Och bland det värsta var att jag inte blev tagen på allvar när jag försökte prata med vuxna om det som pågick i skolan. Ofta fick jag höra saker i stil med:

”Han är nog bara kär i dig! Han skojretas ju!”

Så till slut orkade jag inte försöka få upprättelse, utan bet ihop och hoppades att allt skulle gå över när jag började i gymnasiet. Vilket det också gjorde. Men mobbingen under högstadietiden startade något i mig. En vilja att en dag ta revansch, att bli framgångsrik och känna att jag inte längre var ett stackars offer som någon kunde mobba. Exakt hur jag skulle lyckas med det visste jag inte då, jag visste bara att jag hade bestämt mig. På ett eller annat sätt skulle jag slå tillbaka, på mitt sätt.

Jag får ofta frågan om vad som driver mig. Hur jag orkar hålla på med det jag gör – dag ut och dag in. Hur sjutton jag orkar sköta det mesta i mitt företag, inklusive det krävande säljarbetet. Men svaret är att jag är van att känna otrygghet och att kämpa. Jag har känt så mycket otrygghet och jag har kämpat så mycket att det har blivit ett normaltillstånd för mig.

Och jag kommer alltid att fortsätta kämpa. Jag är en envis jäkel och ger mig aldrig. Jag har spännande planer för mitt företag och numera avföljer jag alla negativa vibbar, såväl live som i sociala medier. Och du, om du eller någon du känner har fått för sig att det är fult att vara ”pluggis” så säger jag bara: det stämmer inte. Kunskap är makt, så se till att skaffa dig det där övertaget som mobbarna missar.

Jag har hittat min plats och jag älskar det. Ha en riktigt fin söndagskväll och stor kram från mig!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Share: