M

Snälla, skicka vården på en omvärldsuppdatering!

av | jul 11, 2015 | Blogginlägg | 4 Kommentarer

jagarsjuk2

I april i år skrev Lisa Jisei en krönika i tidningen Metro som fick stort genomslag och lästes av en halv miljon människor. I sin bok ”Jag är sjuk” berättar hon om sin svåra kamp mot anorexi och ortorexi.


Under några dagar har jag sträckläst Lisa Jiseis bok ”Jag är sjuk”. Jag blev väldigt gripen av hennes historia, samtidigt som det var en del saker som gjorde mig riktigt förbannad – och som jag dessutom själv kan relatera till. 
I tonåren ville jag vara lika nätt och söt som de andra tjejerna i klassen, kunna ha små blusar med puffärmar och ballerinaskor. Stuprörsjeans och pärlörhängen. Men många års träning i form av simning och jympa, samt i grunden en atletisk och stark kropp, gjorde det nästan omöjligt att uppfylla min dröm. Låren och armarna var muskulösa, brösten små, axlarna breda och fötterna stora (storlek 41). Jag kände mig som en kille och inte alls som den där söta tjejen jag ville vara. Så jag såg hårdbantning och många timmar på gymmet om dagen som den enda utvägen. Det här pågick i flera år, men eftersom jag hade ”kraftig benstomme” och aldrig gick ner särskilt mycket i vikt var det aldrig någon som fattade hur illa det var. Tvärtom fick jag uppmuntrande dunkar i ryggen för att jag hade tappat några kilon och såg ”fräschare” ut.
I sin bok beskriver Lisa Jisei precis samma dilemma. Hon fick aldrig något gehör hos Landstinget för sina problem eftersom hennes BMI var för högt för att åtgärder skulle vidtas. Vet ni vad? BMI är skit! BMI säger inte ett smack om hur man mår i huvudet eller i resten av kroppen. Att utifrån BMI dra slutsatsen om en person behöver läggas in eller ej är enligt mig totalt uppåt väggarna och samtidigt väldigt sorgligt. För hur sjuk ska en människa tvingas bli innan den traditionella vården reagerar? Som Lisa beskriver det var hon flera gånger nära döden: hon levde på salladsblad, kaffe och koffeintabletter och tränade som en galning.
Precis som Lisa vägde jag som minst 55 kilo till mina 170 centimeter och för någon kanske det låter helt normalt, som en vikt man vill sträva efter. Jag menar, det finns ju helt friska människor som väger mindre. Men jag kan garantera att jag var ett vrak när jag vägde så lite. Jag åt i princip ingenting, tränade jämt men vågen vägrade röra på sig. Min starka kropp vägrade släppa ifrån sig fler kilon och jag grät av hopplöshet. Hade någon reagerat och insett att en ätstörning kanske inte alltid ger mätbara utslag i form av extremt lågt BMI hade jag kanske sluppit gå i många år utan mens och livsgnista. Kan verkligen förstå Lisas uppgivenhet inför vården och hur hennes ärende sköttes där.
Lisas räddning blev Ylab, ett företag som erbjuder hjälp för personer med ätstörningar och deras anhöriga. Att söka hjälp på privat väg är inte gratis och Lisa skriver också hur hennes föräldrar gjorde allt för att hjälpa henne med kostnaderna. Tycker att det är sanslöst att det inte ska vara lättare att få den här typen av vård genom Landstinget, att man där fortfarande är insnöad på vikt och BMI som egentligen inte säger ett skvatt om hur kroppen ser ut eller mår. Har du mycket muskler kan du ha ett BMI som indikerar övervikt, fast du i själva verket lider av svår ortorexi.
I dessa tider när intresset för hälsa och träning är större än någonsin, allt fler skaffar sig förebilder inom fitnessvärlden och hashtaggen ”Strong is the new skinny” används allt flitigare – vore det då inte på sin plats att den traditionella vården öppnar ögonen och anpassar sig efter verkligheten som den ser ut precis just nu?
Tack till Lisa för en viktig och läsvärd bok! Till er som inte har läst den: gör det!

Taggar

4 Kommentarer

  1. Kjell.nilsson

    Hade hade jag varit bosatt i USA
    Hade vården kostat någon miljon !
    Nu blev en anhörig frisk efter tre år
    Träffar föräldrar som var i bråk med
    Sina landsting min erfarenhet är att
    Det tar lång tid att bli frisk
    Det är en dyr vård(tycker de som
    Ska fördela pengar till all vård )
    Träffat föräldrar från andra länder på
    Ätstörningsklinik tror de hade försäkring .
    De flesta inkl jag själv visste noll
    Om sjukdomen BMI är ett elände
    Bra att ni tar upp ämnet

    Svara
  2. Ulrica

    Ja, jag vill gå ner några kilo i vikt. Är lite överviktig 70 kg till 164 cm. Jag har väldigt lätt för att lägga på mig muskler så så fort jag tränar styrketräning, i syfte att gå ner och bli mer vältränad, så går jag ju upp i vikt! Man får försöka låta bli att bry sig, det ska ju vara mer hälsosamt att vara överviktig och vältränad än smal och otränad sägs det ju.

    Svara
    • Kjell Nilsson

      Har ingen kommentar till din vikt men många läkare anser att man lever längre
      Har Lättare att återhämta sig
      Från vissa sjukdomar m.m
      Om man väger ” lite för mycket” .Förutsatt att man
      Rör på sig lite typ promenad.

      Svara
  3. Linda

    När BMI togs fram var tanken att man kanske skulle kunna använda det på befolkningsnivå, inte individnivå. Ändå är det där man använder BMI-begreppet mest… Det finns mycket att göra i vården, har tyvärr själv erfarenheter på detta område. Kan du inte intervjua Lisa i din podd??

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen