Rasmus Oderud

Rasmus Oderud från Katrineholm har sprungit i snitt 10 kilometer om dagen under hela 2010-talet. Löpning är enligt honom själv en av få saker som lindrar hans depression. Många känner kanske också igen honom som #Skyltmannen. 

Rasmus Oderud, 40, bor i Katrineholm med sambon Therese Konstig. Han är med i löparklubben Dark Trail Runners.

När började du springa och hur kom det sig att du började?

– Jag har sprungit till och från sedan 1990-talet. I början mest i samband med annan idrott. Det tog mig många, långa år innan jag riktigt förstod mig på löpning.

Varför springer du? Vilka är dina drivkrafter?

– Löpning är en av få saker som lindrar min depression. Jag har genomgått olika medicinska behandlingar men det stjälpte mer än hjälpte. Dessutom har jag kvarstående magproblem sedan medicineringen. Inte heller samtalsterapi var något för mig, för jag pratade mest bara om löpning.

Kan du beskriva hur en träningsvecka ser ut för dig?

– Jag går helt på känsla men brukar springa 100 kilometer eller mer fördelat på fem-sex dagar. Blandad jogg oftast kring 20 kilometer är min vanligaste runda. På söndagar är det gruppjogg, i för mig krypfart. Men då är det den sociala biten som är viktigast.

Hur viktigt är det för dig att ha mål med träningen?

– Egentligen inte alls viktigt, jag ser löpning inte som träning. Ordet träning innebär för mig viljan att bli bättre på något, men jag vill ju bara vara ute och springa.

Har du några mål du vill berätta om?

– Jag hade någon form av dröm att bli en sån som springer en mil om dagen. Uppdelat på diverse årsmål har jag sedan jag började mäta (januari 2010) hur mycket jag springer, snittat lite över 10 kilometer om dagen. Jag springer lite mer nu än vad jag gjorde i början av decenniet. Utslaget med vila, gamla och eventuellt nya skador borde jag ändå kunna fixa en mil om dagen hela 2010-talet. Sju och ett halvt år and counting..!

Vem eller vilka springer du helst med? Springer du helst på egen hand så går det förstås att svara det!

– Normalt sett springer jag ensam. Annars är ju såklart Therese bästa sällskapet. På söndagar i grupp med olika konstellationer varje vecka.

Rasmus Oderud

Har du haft några motivationsdippar och hur har du hanterat dem?

– Senaste gången jag var skadad fysiskt var jättejobbigt. Jag bröt ett mellanfotsben under pågående tävling. Efter det tvingades jag till vila från löpning i två månader. Första veckan cyklade jag flera mil om dagen, med gipsat ben. Jag blev befriad från veckan efter då det bara störde min rehab. Jag träffade en sjukgymnast för att bolla idéer och få hjälp med återuppbyggnad av foten och det skulle visa sig att han var bättre för mig än någon psykolog någonsin varit.
Jag följde rehabschemat till punkt och pricka och var dessutom lyhörd för minsta smärta, backade i schemat om något kändes fel. Ett år och tre månader senare blev Ultravasan examensprov för foten, som höll. Skadan födde dock en riktigt bra grej. Skyltmannen! Jag är inte jätteförtjust i att tävla även om det händer att jag gör det också. Jag står hellre vid sidan om och hejar. Slumpen och Therese gjorde att jag begick skyltpremiär under Göteborgsvarvet 2016. Innan hade jag bara stått skrikit och applåderat. Nu slapp jag klappa händerna! Det blev succé. Med blodad tand hejade jag även fram löparna på Stockholm Marathon det året. Skyltmannen var ett faktum! Jag är inte den som gärna uppträder för publik. Men med mitt alter egos hjälp är detta möjligt. Och det verkar uppskattas av de allra flesta. Det går ju såklart inte göra alla nöjda. En återkommande kommentar har varit ”Spring själv då!”. Haha! Men överlag har responsen varit helt galen. I övrigt har jag dippar psykiskt till och från. Jag lider av kronisk depression och har så gjort hela mitt vuxna liv. Jag kan springa och gråta ena dagen, eller bryta ihop fullständigt efter rundan. För att nästa dag bara glida runt och njuta utan minsta dipp. Oftast är känslan att jag i alla fall är ute och gör något ”normalt” som många har svårt för och jag fixar det lätt. Dock är jag nästan alltid nervös innan jag går ut och springer. Varje dag. En riktigt bra grej med Skyltmannen är att jag liksom får ledigt från mig själv.

Rasmus Oderud

Tre löparprylar du inte kan vara utan?

– Förutom skor och sådant givet som kläder: mobilen, min primära löparklocka. Och ett vattentätt fodral till densamma. Jag har även en regelrätt löparklocka på armen men bara som backup. En gummisnodd (fungerar som mobilkamerastativ ihop med vattenflaskan).

Några peppande ord du skulle vilja ge läsarna, något som har funkat för dig när det tagit emot i löpningen?

– Ta dig ut! Det är ute det händer. Stanna ute. Sedan har Skyltmannen en hel påse pepp på lager tills vi ses i skarpt läge! 😉 Jag svarar gärna på frågor om ni har några! Tack för mig!

Följ Rasmus på Instagram.

Dela: