skolidrotten

Visst är det trist att något som borde inspirera människor till att röra på sig istället kan ha exakt motsatt effekt? Så var det för mig med skolidrotten. Den fick mig att hata löpning.

När jag ser tillbaka på hur skolidrotten var under tiden jag gick i skolan, det vill säga i slutet av 1980-talet och fram till 1995, handlade det nästan enbart om att vara snabbast, hoppa högst eller längst – eller på något sätt redan ha en grundtalang för något. Aldrig pratade läraren om hur man kunde träna för att bli bättre på olika moment, det handlade enbart om att greja något här och nu.

Minns att jag levde upp på friluftsdagarna då vi fick åka skidor eller långfärdsskridskor, klättra, paddla kanot och sånt. Simma var också superkul, för det var jag ju bra på. En chans för mig att få visa vad jag kunde. Men för det mesta höll vi ju till i gympasalen och då var det traditionella grejor som hopp på plint och annan redskapsgymnastik som gällde. Spökboll och medicinboll körde vi också… Brrr…

Hoppas för allt i världen att det har blivit bättre nu? Tänker att i dessa tider när fler än någonsin sitter hela dagarna, är skolidrotten fortfarande lika katastrofal? Finns det lysande undantag? Någon som har koll och kan berätta?

(Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff)

Dela: