Så STOLT över mig själv!!!

av Petra Månström | apr 24, 2016 | Blogginlägg | 7 Kommentarer

Sedan Adrian kom jag har blivit lite av en ensamlöpare. Tror jag har haft sällskap av en annan löpare på kanske tre-fyra pass under de senaste månaderna.
Att genomföra sina pass på egen hand har sina utmaningar. Man måste vara stenhårt disciplinerad, särskilt när man har bestämt sig för att springa lite fortare. Och även under långpassen, så att de inte tar slut i förtid på grund av tristess.
LÄS OCKSÅ: Skönjobbiga intervallerna du måste testa!
Egentligen är jag en social löpare, men det är svårt att hitta träningskompisar som kan sitta lite på vänt och komma ångande när jag får en lucka. Så jag har tvingats förlika mig med tanken på att jag kommer att få genomföra mina pass på egen hand. Igår var det dags för intervaller och eftersom jag även ville väva in lite backe blev det en lugn jogg bort till Karlberg och terrängspåren där. Körde lite löpskolning och stretching innan jag satte igång med mina intervaller, jag sprang på det kilometerlånga, kuperade spåret och planen var att samtliga fem intervaller skulle gå i samma tempo. Aktiv vila i en och en halv minut mellan varje intervall.
LÄS OCKSÅ: Passet som kommer att göra underverk med din löpning
Hur det gick? Jo, över förväntan. Tack vare Blümchen, Scooter och några andra taktfasta favoriter i lurarna gick de fem vändorna riktigt bra. Kände efter den sista att jag nog skulle klara av en eller två till och det var precis den känslan jag ville ha. Inte utmattad utan ”bara” rejält trött. Jag vill ju kunna springa på även veckan som kommer och då gäller det att inte blåsa ur kroppen helt och hållet.
LÄS OCKSÅ: Jag måste vara förbannad för att prestera bra
Under hemjoggen kände jag mig så himla stolt över mig själv. Jag hade klarat av att planera och genomföra ett jobbigt intervallpass på egen hand. Det ÄR tufft att pusha sig själv, det är alltid lite lättare med draghjälp. Men samtidigt är känslan av att kunna genomföra på egen hand fantastisk.
Finns det fler småbarnsföräldrar här som måste träna på egen hand? Hur fungerar det och hur peppar ni er själva när det tar emot?

Facebook Tweet Pin LinkedIn Print

Taggar

backe | backpass

7 Kommentarer

MarathonDonnan på april 24, 2016 på 4:49 e m

Härligt jobbat. Visst är det en skön känsla när man klarar jobbiga saker. Jag har försökt springa med andra, både i med Stockholms gruppen och med en eller två kompisar. Men jag trivs inte i sällskap. Jag springer tyvärr bäst själv. Eventuellt skulle jag vilja ha sällskap när jag kör långpass men det är svårt att hitta någon som springer samma tempo. Jag gillar att gå in i mig själv när jag springer och tänker ut många lösningar på mitt liv när jag springer. Så jag lär få fortsätta ensam.

Svara
Martina på april 24, 2016 på 8:05 e m

Jag är lite dubbel, jag vill helst ha sällskap för att komma ut å om jag ska springa ett visst tempo eller intervaller är det skönt med någon som kan dra lite. Men jag kan samtidigt gå å längta efter ensam passen (alla pass är ensamma just nu) för att få lyssna på på senaste avsnittet på poden… Men just det där att ta mig ut skulle jag behöva hjälp med..Men nu har jag iaf kommit iväg två gånger i veckan den sista tiden å det känns super.
Å sen till en helt annan sak. Jag har hittat en väldigt snygg löparjacka men det är luva på den(ja tröjan, även den med luva i samma kollektion va super snygg) , . Hiss eller diss?? Funderar på om jag kommer tycka den är i vägen eller om man inte märker av den… Den är lite för dyr för att köpas å bli liggandes… 🙂

Svara
- Petra Månström på april 25, 2016 på 8:23 f m
  
  Hej Martina! Jag har ett par löparjackor med huva och jag tycker att de funkar så länge tyget är mycket lätt. Blir det tyngre eller fodrat så upplever jag att huvan är mer i vägen än den hjälper. Hoppas du blev klokare av mitt svar 🙂 Kram!
  
  Svara
Anders på april 24, 2016 på 10:19 e m

Gôtt jobbat Petra – känns alltid bra att ha klarat av nåt, speciellt om det känts motigt innan. Har själv oftast varit ensamlöpare – trivs nog bäst så – och det har inte direkt blivit mindre sen vi fick barn. Skulle kanske kunna hitta någon liknande grupp/klubb, men väljer nog flexibiliteten före. Kör iofs andra klasser på gym, o. får då deltagare/kunder med mig, samt har en ganska social sysselsättning några timmar varje dag, så löpning själv (eller ibland med lillan i vagn) känns bra. Musik är förresten riktigt bra för peppande – ffa på (snabb-) och/eller långdistans /Småbarnspappan som ibland också kör Scooter (&Blümchen, samt mkt rock 😉

Svara
Ginger på april 24, 2016 på 11:54 e m

Jag har aldrig tränat intervaller någonsin. Måste hänga ihop med att jag alltid springer själv. Har helt enkelt aldrig valt att försöka få sällskap. Skulle gärna prova att ha ditt men blir väl svårt att få till? Vet inte hur eller när jag ska börja öka eller hur länge, så har aldrig tagit tag i det. Har du bra tips på hur man börjar träna med intervaller får du gärna skriva om det!

Svara
- Petra Månström på april 25, 2016 på 8:22 f m
  
  Hallå 🙂 Absolut, jag kan skriva ett inlägg om hur man kommer igång med intervaller/snabbare pass! Håll utkik 🙂 Kram!
  
  Svara
pia på april 26, 2016 på 7:58 e m

Jag tränar i 95 % av gångerna själv. O jag föredrar det faktiskt framför sällskap. Varesig det gäller intervaller eller långpass. Men speciellt på de olika intervallerna vill jag fokusera. Jag förvinner in i mej själv redan i hallen påväg ut. Vill inte behöva småprata o va trevlig. Bara köttar på efter uppvärmning. Dessutom har jag småbarn o vill kunna ta mig en napp om det passar o jag är sliten o skjuta på det tilltänkta passet till kvällen. Slippa anpassa mig. Spelade fotboll i många år men har nu upptäckt enkelheten med att träna själv. Pressa mig gör jag ändå. Skulle den där tröskeln ändå dyka upp o kännas hög så klickar jag bara in mig på Facebookgruppen ”Lonesome runners ” världens bästa pepp. En Löpklubb för alla ensamlöpare. (=

Svara

Skicka en kommentar Avbryt svar

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!