Reggae Marathon 2017

Reggae Marathon. Smaka på ordet – visst är det svårt att inte bli sugen? Det här var ett lopp som stod högt upp på min önskelista och i lördags fick jag äntligen snöra på mig löparskorna och ge Negrils gator vad de tålde – häng med!

Den stora frågan dagarna före loppet var vilken distans jag skulle välja. Helst hade jag velat springa maran, men till slut insåg jag att det inte vore så smart med tanke på att jag fick slutgiltigt besked om att den här resan skulle bli av för cirka två veckor (!) sedan. Lägg värme och hög luftfuktighet ovanpå det och vi snackar extremt plågsamt, inte bra för varken kroppen eller de närmaste månadernas träning. Med andra ord: valet föll på min favoritdistans – halvmaran! Det är nämligen så fiffigt ordnat att de som deltar i arrangemanget kan välja mellan helt maraton, halvmaraton och 10 km.

Reggae Marathon 2017

Reggae Marathon 2017

Den stora nackdelen med att springa långlopp på de här breddgraderna är att man måste starta VÄLDIGT tidigt för att löparna åtminstone ska få en hyfsat uthärdlig temperatur inledningsvis. Starten i Reggae Marathon (alla distanserna startar samtidigt) gick 5.15 och vi var på plats en dryg timme i förväg, då hade jag varit vaken sedan strax före tre. Puh! Visst är det imponerande att kroppen ens orkar få på sig ett par löparskor så pass tidigt..?

Men det var omöjligt att inte ryckas med av den uppsluppna stämningen i startfållan på vägen i höjd med Long Bay Beach Park. Reggaemusik på högsta volym, en svag doft av ”ganja” och liniment, sorl på världens alla språk, förväntan i luften. Själv upplevde jag den där för långlopp så typiska känslan av att ”Borde jag ha gått på toaletten en gång till?” och ”Oj, vad magen känns aningen konstig.” Hmm, inte undra på med tanke på att jag bara ätit en energikaka och kaffe till ”frukost”. När startskottet ljöd försvann dock alla tankarna och jag var bara här och nu.

Iväg i mörkret, kryssa fram mellan löpare, hitta sitt tempo, njuta av stämningen och lätta steg med vetskapen om hur tröttheten sakta men säkert kommer att smyga sig på allteftersom. Men just nu: flyt! Sprang förbi rätt många löpare och kände mig stark, det var tätt mellan vätskestationerna och jag fick i mig sportdryck direkt. Greppade två påsar vid varje station, en med sportdryck och en med vattnet. Delar av vattnet hällde jag sedan över huvud, handleder och nacke – snacka om skillnad i några hundra meter! Skönt!

Löparna springer i en loop, 10-kilometersloppet gör en halv loop, halvmaran en hel loop och maran två loopar. Men eftersom en dam i mediatältet hade förklarat bansträckningen fel för mig uppstod förvirring vid första vändningen. Skulle alla springa här eller bara millöparna? Löpare omkring mig såg också frågande ut och funktionärerna vi frågade skakade på sina huvuden:

”Just keep running!” svarade de bara.

Okej, lika bra att mala på då och hoppas på det bästa. Med jämna mellanrum stod bilar parkerade med stereon på högsta volym och reggaemusik som strömmade ur högtalarna. Inspirerande! Men det var mentalt knäckande att passera målområdet och veta att jag hade lika mycket kvar att springa. Bara att kämpa på, drog i mig en gel och insåg att solen var på väg upp snart.

Efter ytterligare några kilometer var solen uppe och kampen började, precis som under alla andra tropiklopp jag sprungit. Stegen blev tunga, frekvensen lägre och tungan hängde i backen trots flitigt intagande av sportdryck. Kom på mig själv med att längta till svenskt vinterväder med sval, torr luft. Blev passerad av några löpare, men fick nya krafter efter halvmaravändningen. Nu var det vara en fjärdedel kvar, kom igen nu!

Det kändes som att jag ökade tempot lite nu, men förmodligen var så inte fallet. Men hur som helst hade jag målvittring nu. Kämpade på, kände hur svetten bara forsade över huden och längtade ihjäl mig efter mål. Tackade min lyckliga stjärna för att jag hade bestämt mig för halvmaran, hade inte den minsta lust att köra ett varv till på detta Reggae Marathon. Puh!

När målområdet äntligen närmade sig kom det tårar i ögonen. Målspurten är ett väldigt känslosamt moment för mig, jag blir påmind om att vi är här och nu och vad kroppen faktiskt klarar av. Det är stort. Att dessutom få pussa familjen, dricka läskande kokosvatten ur en pinfärsk kokosnöt, lägga en packe is på nacken och senare få reda på att jag kommit på en hedrande 22:a plats av 282 damer i halvmaratonklassen – det gjorde min lördag!

Reggae Marathon, du måste testa! Och kolla medaljen ovan, bara den är värd resan hit! Ya man! 😉

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Dela: