Prague Marathon

De peppande budskapen på skyltarna som publiken längs banan håller i sina händer ger nya krafter. Ölbudskapet dök upp redan några kilometer in på gårdagens Prag Marathon och informationen om att äran finns bortom väggen kom vid 39 kilometer. Ytterst vältajmat, med andra ord!

”Hurry up, the beer is getting warm!” 

”The glory is behind the wall!”

Men vi tar det från början. Det som vållade mest huvudbry dagarna inför loppet var vädret. Skulle det regna eller ej? Skulle det vara kallt eller varmt? Prognoserna var väldigt spretiga, ena dagen utlovades sol och strax under 20 grader och nästa dag talades det om regn och tio grader. Inte helt lätt att packa resväskan alltså.

Prag Marathon

Men när jag med magen full av Vitargo Electrolyte och spellistan laddad med superpeppande musik ställde mig i startfållan på gatan Celetná här i centrala Prag var det halvklart och ganska varmt. Tackade magkänslan som hade sagt åt mig att köra på shorts och linne även om jag är en fryslort. Lade märke till folk klädda i långa tights och löparjacka i startfållan – det såg galet varmt ut.

Det jag hoppades på när startskottet ljöd och den stora massan löpare började röra sig framåt var att de senaste veckornas försök till ”formtoppning” skulle resultera i det jag önskade: att så länge som möjligt kunna springa med en bra känsla och pigga, lätta ben. I fjol, då jag sprang loppet sju månader efter Adrians födelse, var det kamp från första löpsteget och hela vägen in i mål.

Prag Marathon 2017

Men nu kändes det annorlunda. Jag hade anlitat min programledarkollega från Ewerlöf & Månström, grymma löpcoachen Malin Ewerlöf, för ett gäng tuffa pass och de hade gått i för mig rejäl överfart. Allt i syfte att väcka nya löparmuskler och få maratonfarten att kännas lätt. Och de passen hade baske mig gett resultat för jag liksom flög fram i början. Kollade klockan och fick dra ner på farten, inte läge att bränna sig för tidigt.

Stora delar av banan i Prag Marathon är sagolikt vacker. Man springer genom de historiska stadsdelarna där det är gott om publik som peppar. Tur det för sedan är det ett gäng rundor ut i mindre publiktäta delar där man verkligen får koppla på pannbenet. Försökte ta rygg på löpare som sprang i ungefär samma fart som jag och det hela tuffade på ganska obehindrat fram till ungefär 29 kilometer då det blev lite tyngre.

Och ja, maran börjar ju efter 30 kilometer och det stämde även in på mig. Resan fram till 30-kilometersskylten är bara en transport, det är nu man måste ner i gruvan och jobba järnet såväl mentalt som kroppsligt. Det är nu skallen skriker åt en att stanna och lägga ner denna galenskap. Det är nu man struntar i att den där fartgruppen som man har sett i ögonvrån håller på att närma sig.

Prag Marathon 2017

Men så kom den där skylten: 

”The glory is behind the wall!”

Och något hände med mig. Ge upp-känslorna fick plötsligt konkurrens. Vaddå släppa förbi fartgruppen som närmade sig bakifrån? Glöm det! Nu ökar jag! Och jag sprang och jag sprang – kände hur en tånagel eller två började släppa, bestämde mig för att ignorera smärtan och bara köra så det ryker. Nu jäklar KÖÖÖÖÖR vi!

Kullerstenar alltså, vi måste prata om dem! För de flesta vet att till och med de vita strecken på ett övergångsställe kan kännas skyhöga i slutet av en mara när benen är som betongpelare. Ta då kullerstenarna efter 40-kilometerspasseringen! Det är först då man kan sluta skratta åt folk som ger upp 200 meter före mål i ett femkilometerslopp.

Prag Marathon 2017

Jag mötte kullerstenshelvetet med skarp moteld: mitt underbara mantra ”Jag är snabb, stark och snygg!” Skrek det högt för mig själv, extra högt så att det skulle höras igenom musiken i öronen. Folk vände sig om men jag struntade i det. För nu jäklar skulle kullerstenarna bemästras och fartgruppen där bak skulle hållas i schack.

För att förstå känslan när skylten som talar om att det är 500 meter kvar av Prag Marathon måste man själv ha sprungit ett maraton. 500 meter är 100 meter längre än ett varv på en friidrottsbana och det blir en mycket känslosam insikt. Å ena sidan vet man med skallen att nu är det typ klart, men å andra sidan säger fötter och ben att det räcker nu och det är den känslan man måste hålla stången en stund till.

När målet dök upp i blickfånget började tårarna spruta. Jag höjde armarna i skyn och skrek ut min glädje. Det här är ett sådant ögonblick i livet när man är så otroligt mycket här och nu. Ett ögonblick som för alltid kommer att leva kvar i ens löparhjärta. Jag klarade det! Och den där fartgruppen lyckades inte passera mig – bra där, Petra!

Prag Marathon
Prag MarathonPrag MarathonMötte upp min kära pojkvän som sprungit omkring och fotograferat mig längs banan. Nu bänkade vi oss på VIP-områdets läktare, skålade i skummande öl och applåderade när löparna sprang i mål. Fantastiskt att få se alla glädjerop och armar i luften, det här är verkligen ett lopp där alla som ställer sig på startlinjen är vinnare. Eller, för att citera arrangören: ”All runners are beautiful!”

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Dela: