Prague Marathon

Dagen efter maran i Prag och jag försöker fortfarande förstå vad som egentligen hände. Helt klart är jag en stor erfarenhet rikare och jag vet att den kommer att hjälpa mig massor under framtida lopp.

Jag har svårt att sätta ord på det som pågår i mitt huvud. Men jag vet vad som pågick därinne dagarna före loppet och då handlade det om vetskapen om att jag alltid är bättre på träning än på tävling. Så har det varit sedan jag började springa 2009. Och innerst inne har jag närt en dröm om att åtminstone en enda gång få ut allt jag har i kroppen. Varför? Jag vet inte. Nyfikenhet kanske?

De där tankarna tror jag var den utlösande faktorn. Jag satte omedvetet en press på mig själv och det fick hela systemet att låsa sig. Jag hade inte en enda positiv tanke i huvudet där när jag fick syn på sambon efter cirka 26 kilometer. Kastade mig i hans famn och grät så att tårarna sprutade, fick snyftande fram att jag ville bryta. Men efter en stunds dividerande lyckades han peppa mig att fortsätta ”i vilket tempo som helst – bara du kommer i mål!”

Prague Marathon

Prague Marathon

Och han hade nog rätt. En DNF hade nog satt sig mer i huvudet på mig, särskilt om den ”bara” berodde på utloggat system och ingen fysisk skada. Samtidigt är jag den första att skriva under på hur ett kantstött psyke kan vara minst lika mycket på riktigt som fysisk smärta. Svårt det där. Men just igår för mig så var det nog rätt beslut att fortsätta trots allt och istället dela med mig av mina tankar i sociala medier. Tänkte att alltid kanske det hjälper någon att se hur även en ”rutinerad” löpare kan klappa ihop och vilja ge upp.

Ska fundera ett varv till kring mina tankar om gårdagen och det kommer säkert fler inlägg i ämnet. Har du som läser det här egna erfarenheter att dela med dig av, kommentera gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Share: