plan

Jag önskar att jag kunde säga att jag är en sån där som alltid gör listor. Som det är ordning och reda med. Men så är det tyvärr inte – jag har däremot en kraftig övertro på vad som faktiskt får plats i mitt huvud.

Jag startade Maratonpodden i början av 2014, mest som en kul grej eftersom jag hade gjort lite radio tidigare och verkligen hade gillat det. Men att dra igång ett sådant projekt från scratch och hålla i alla trådar själv, det är inte det lättaste. Eller jo, i början var det enkelt. Jag hade två sponsorer och levde i den naiva tron att så kommer det att förbli. De kommer att sponsra min podd för evigt och därför behöver jag inte försöka sälja sponsorplatser till andra företag, varför det liksom?

I november 2015 befinner jag mig på BB och har just fött en son. Inom loppet av 24 timmar får jag mejl från mina två kontaktpersoner på de två företagen som har sponsrat Maratonpodden. Kort sammanfattning av båda mejl: ”Vi vill tacka för den tid som har varit, men nu har vi valt en annan inriktning på våra marknadsföringsaktiviteter och måste därför tacka nej till fortsatt samarbete.”

Helt ärligt: det var som att världen stannade. Vad skulle jag göra nu? Panik! Min sambo hade lösningen, den var enkel och ganska uppmuntrande, men ack så jobbig: ”Ut och sälj! Du klarar det, du har levt i skyddad verkstad hittills – nu är det på riktigt!”

Sagt och gjort. Packade ner min son i vagnen och började nöta skosulor. Avverkade många, många säljmöten där i det skälvande slutet av 2015. Hade plågsamt dåligt självförtroende och var dålig på att följa upp. Av den enkla anledningen att jag var livrädd för att få ett ”Nej, tack!” Har alltid haft svår ångest inför att bli nobbad, nämligen.

Men sakta men säkert började det trilla in nya sponsorer. I min enfald trodde jag att jag precis som förr skulle kunna hålla alla bollar i huvudet, vilket förstås inte gick. Min sambo kom då med ett annat bra råd: ”Kom igen, Petra! Du måste skaffa dig en plan, så att du vet vad du håller på med!”

Okej då. Jag öppnade Excel för första gången sedan jag pluggade matematik i slutet av 90-talet. Och vet ni vad? Det är det bästa jag har gjort! Nu har jag en publiceringsplan för mina olika projekt, jag skriver listor och känner en lättnad över att slippa ha allt i huvudet. Det går tydligen att lära en gammal hund sitta, om den är tillräckligt motiverad 😉

Hur bra är du på att planera? Såväl i jobbet som i träningen?

Share: