Nu ska jag bli väldigt personlig. Men i förra veckan under Swedish Health Awards, som i övrigt var fantastiskt roligt, hände en sak som har dröjt sig kvar i hjärtat.

Skrev ett liknande inlägg på mitt Instagram för ett par dagar sedan och kände att jag även ville dela det här. Det var när speakerrösten läste upp de nominerade i kategorin där jag fanns med, Årets Inspiratör. För varje namn som lästes upp följde ett massivt jubel i lokalen, men när man kom fram till mig så var jublet lite avvaktande och inte lika massivt som när de andra namnen lästes upp. Första tanken var: ”Ta mig härifrån! Varför är jag här? Ingen här gillar ju mig!” Gah, ibland kan jag bli tokig på mig själv och min högkänslighet för att sådant där fastnar.

Men det blir ju liksom så påtagligt att nej, jag var inte mest poppis där och då. Bara att hacka i sig. Som i plugget, då jag inte heller var poppis. Alls. I hemlighet drömde jag om att en gång bli den där populära tjejen, men nu blev jag bryskt uppväckt och påmind om hur det egentligen ligger till. Kände mig så futtig och obetydlig bland alla kändisar som satt runt borden därinne i salongen.

Smådeppade resten av kvällen och på väg hem i taxin. Funderade på att byta jobb (det gör jag ofta, haha!), men när jag klev över tröskeln hemma kom så äntligen insikten: egentligen betyder ju volymen på jubel i en lokal ingenting. Det är relationerna i livet som betyder något, relationerna man vill vårda. Relationen med mina närmaste, mina vänner – och dig som läser det här. Det var en otroligt skön insikt!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Dela: