”Passa på att njuta nu, sedan är det kört…”

petra_tranebergsbron

Jag efter en kombinerad löp- och gångtur runt Kungsholmen igår. Foto: Privat.

Jag hör till dem som njuter mer av barn UTANFÖR min kropp än när när vederbörande ligger INUTI min mage. Jag är också mycket trött på uppmaningen att jag ska passa på att njuta av graviditeten nu, för ”sedan är det kört”.

I yngre år säsongsjobbade jag i fjällen och ledde barngrupper i olika åldrar. Vi gjorde utflykter på fjället, samlade blommor och plastade in egna vykort, bakade pinnbröd och kastade smörgås med platta, roliga stenar nere vid sjön. Kidsen var softa och vi hade en skön skämtjargong som jag gillade. Jag fattar att det är något annat att ha ett eget barn, du kan ju inte se fram emot att få lämna bort det om någon timme. Att ha barn är ett livslångt ansvar, det inser jag. På samma sätt som det är ett livslångt ansvar att ta hand om sig själv, träna och äta bra och därmed optimera sina möjligheter att få leva ett kvalitativt liv så länge det bara går.

Det jag är less på är att oavsett civilstånd och familjesituation i övrigt ska man alltid få diverse uppmaningar och råd pådyvlade på sig. När jag var 37 år och singel fick jag ofta höra att ”Känner du dig inte stressad över att inte ha träffat någon än? Hur tänker du kring det här med barn?” Hmm, som om jag ALDRIG tänkt den tanken och behövde bli påmind om den där Stressen… Klart som fasen att jag har nojat kring detta, typ sedan jag fyllde 35. Ska man aldrig träffa någon vettig? Hur gör jag om jag helt enkelt inte träffar någon? Gifter mig med mina löparskor?

Nu när jag väntar barn får jag istället höra variationer på temat ”Passa på att njuta nu, för sedan kommer du inte hinna med din relation och sömn kan du glömma”. När jag får höra det där tänker jag att det mesta är projiceringar, andras upplevelser som man får ta del av. Visst förstår jag att det inte är ett enkelt jobb att ta hand om ett barn men någonstans känner jag ändå att vaknätter, där man faktiskt också kan ta hjälp av respektive och familj, känns mer överkomliga än alla de graviditetskrämpor jag har fått känna på. Och mer lär det bli, ju längre gången man blir.

Dessutom: att vara över 35 och ägna stora delar av sin vakna tid åt att noja och fundera över hur ens liv ska bli, det är en tid i livet jag är glad över att slippa. Just nu känns ALLT, inklusive hot om vaknätter, olydiga busungar med mera, långt mer överkomligt än att tvingas bemöta frågor om hur jag tänker kring barn och graviditet. En kvinna som är singel, barnlös och mellan 35 och 45-ish har det inte lätt. Män i samma ålder kan också ha det tufft, men de slipper åtminstone ha den där jäkla klockan som klämtar allt högre. De är trots allt biologiskt spelbara under en längre tid. De kan slappna av på ett annat sätt och inte tvingas ta förhastade beslut, dejta fel personer, noja sönder tillvaron och så vidare.

Jag är snart 40 och börjar inse att för varje sekund man lägger till sitt liv träder man in i en ny fas. Man får nya intryck, nya insikter. Jag tänker inte passa på att njuta just nu eftersom kroppen och knoppen inte samarbetar med mig. Jag tänker fasen inte se livet med barn som en tillvaro där man sakta glider ifrån sin partner och blir trött, otränad och sönderstressad. Då tänker jag ta fram mitt månströmska pannben och göra saker på mitt sätt. Njuta livet igenom, helt enkelt.

Ha en fin söndag!

Share: