Här har ni en kaffe- och bullälskande löparnörd som hittills har varit lite tveksam till den här hälsotrenden med diverse nyttigheter som rawbollar och açai bowls.

Har liksom oroat mig för att få i mig för lite energi och inte orka med vardagen och träningen. Så när inbjudan till ett pressfrukost där svenska kafékedjan Wayne’s Coffee presenterade sin nya hälsosatsning var jag lätt skeptisk. Jag menar, jag går ju dit för att äta kladdiga bullar och dricka vaniljlatte, inte dricka hälsojuicer.

Men hur som helst så kom jag iväg i morse. Och oj, vad jag fick skämmas för mina fördomar. Det var ju både vackert för ögat OCH för gommen. I samarbete med Los Angeles-baserade hälsobloggaren och författaren Marita Karlson har man kokat ner de senaste hälsotrenderna till ett gäng produkter som var riktigt goda. Hon var på plats under frukosten och berättade bland annat om de två sorters ”superlatte” som hon har tagit fram inom ramarna för detta samarbete: ”beetrootlatte” på rödbetspulver, kanel och kokosmjölk samt ”superfood coffee” med råkakao, kokosolja och hampaprotein.

Då jag inte klarar av rödbetssmaken provade jag superfoodlatten och den får verkligen fem koppar av fem möjliga. Vilken fantastisk smak och vilket grymt alternativ till vanligt kaffe! Ska bli intressant att se när (för jag tror det handlar om när, inte om!) våra övriga kafékedjor hänger på. Och när kommer vi få se den här sortens mat på vägkrogar, Pressbyrån, flygplatser med mera? Snart, mycket snart, hoppas jag – för även om jag inte kommer att sluta med mina kladdiga bullar så skadar det inte att variera sig 😉

Fler här som har testat rawfoodbollar, açai bowls och liknande? Vad tyckte ni?

”Strong is the new skinny!!!”

Ovanstående supertrendiga mening har ni säkert hört eller sett i sociala medier. Och jag är säker på att tanken var god – från början. Men sedan har man snurrat till det, lite på samma sätt som med hashtaggen #aldrigvila.

På Instagram ställer man ofta före- och efterbilder bredvid varandra, den ena när personen är väldigt smal och den andra när samma person har lagt på sig en massa muskler. Och tanken är som sagt säkert god från början. Man vill jobba bort ouppnåeliga ideal och förespråka en mer hälsosam inriktning. Problemet är bara att den där muskulösa kroppen är inget man skaffar sig i en handvändning, det kan tvärtom vara svårare än att ”bara” vara smala för somliga.

Summan av kardemumman blir ännu mer prestationsångest och dåligt samvete över att man är misslyckad som inte har disciplin nog att orka styrketräna så pass mycket och äta rätt så att man får den där kroppen. För tro mig, jag vet hur svårt det är att lägga på sig muskler. Som nybliven mamma med sömnbrist och allt som hör till är jag glad om jag hinner ta mig till något gruppträningspass i veckan (blir SÅ uttråkad ensam på gymmet!), eller köra lite med gummiband eller kroppen som motstånd här hemma på vardagsrumsgolvet. För mig blir det en tröskel att ta sig till gymmet, medan någon annan tycker att det är en barnlek jämfört med att ge sig ut och springa. Vi är alla olika.

Samtidigt är jag stolt och tacksam över min kropp, som tillåter mig att springa ett fjällopp på 24 kilometer, halvmara på Mauritius och ge mig ut på en och annan runda med löparvagnen. Jag känner mig starkare och piggare när jag tränar, jag orkar vara aktiv med min son och framför allt så orkar jag lyfta honom, liksom matkassarna i affären. Några muskler har jag inte och kommer aldrig att få, men jag är tacksam över att min kropp finns där och jobbar med mig. Inget man kan ta för givet, tyvärr.

Jag prioriterar min löpning därför att den får mig att må bra. I spåret kan jag rensa skallen på ett helt annat sätt än i gymmet, löparspåret är helt enkelt ”mitt gym”, min fristad. Jag är helt övertygad om att varje människa har sitt ”må bra-läge”, såväl i kroppen som i skallen. Hur mycket eller lite muskler det sedan innebär, det är ointressant. Vi är alla olika med olika förutsättningar.

”Feeling good and loving your body is the new healthy!”

AMEN 🙂

Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet!

(Bilden ovan har min pojkvän tagit under Mauritis Halvmarathon, det var en fantastisk upplevelse att få springa det loppet!)

Vill du få ny inspiration till din egen träning? Eller bara tanka en massa positiv energi tillsammans med andra härliga människor? Då ska du såklart hänga med på Malin Ewerlöfs och mitt löparevent den 17/9!

När: Lördagen den 17 september kl 9.00
Var: Röhnisch Concept Store, Norrlandsgatan 21, Stockholm
Brunch: Jajamensan, det bjuder vi på!
Kostnad: Gratis – begränsat antal platser, så först till kvarn gäller!
Anmälan: osa@rohnisch.se, märk mejlet ”Löpning”. Antalet platser är begränsade.

Hoppas vi ses, det kommer bli superkul!! Och såväl tjejer som killar är välkomna såklart!

I lördags sprang jag 24-kilometersvarianten under Vemdalen Fjällmaraton. Här är min race report från den kuperade utmaningen!

Vemdalsskalet lördagen den 3 september. Klockan är snart nio, snart dags för start i urpremiären av Vemdalen Fjällmaraton. Mitt i virrvarret av superkittade löpare står undertecknad med fjärilar i hela magen.

Varför? Jo, för att jag har börjat fatta att jag ska delta i ett FJÄLLOPP. Fjärilarna då? Jo, för att de pass i kuperad terräng som jag har genomfört de senaste två åren kan räknas på ena handens fingrar. Eller nej, inte ens det. För jag har inte tränat i en enda backe! Jag har uteslutande sprungit i Stockholms innerstad och gjort majoriteten av mina intervaller på bana.

HUR SKA DET HÄR GÅ???

Alltså, fjällen brukade vara mitt andra hem. Med en pappa som är uppväxt i nordligaste Lappland blev det många resor till fjällen när jag var yngre. Jag har gjort mängder av fjällvandringar och kan säga att jag är fjällvan. Hantera karta och kompass samt att kryssa mellan stenar (dessvärre ett vanligt inslag under fjällturer i Sverige!) är inte alls främmande för mig.

Men att springa ett lopp i den här terrängen är något helt annat. Så när startskottet ljuder och folkmassan börjar röra sig framåt ber jag en stilla bön att fjället ska vara snällt mot mig. Vill helst slippa trilla och slå upp otäcka sår eller stuka foten. Eller något ännu värre. Så jag tar det extremt lugnt i motlutet som tar vid nästan omgående efter start.

När man springer i den här terrängen gäller det att LYFTA på fötterna för att inte snubbla, samt att ha blicken riktad långt framåt och hela tiden planera den fortsatta löpningen. Lite som att lägga pussel, kan man säga. Och tappar man fokus en sekund är risken att man klotar, så det gäller att vara på hugget.

Inledningen av loppet går på en hyfsat lättsprungen stig, men sedan viker vi av ut på en myr och springer i kanten av den hela vägen fram mot första energikontrollen (Jaktstugan) som kommer efter dryga milen. Jösses för myrlöpning! Jag höll på att sugas ner i myren vid flera tillfällen och fick verkligen dra på fart för att inte sjunka ner. Tyckte mig ändå ha ett hyfsat bra flyt och det var oerhört välkommet med koppen med starkt kaffe som var en del av allt det goda som serverades vid Jaktstugan.

Efter första kontrollen var det dags för nästa stigning, upp mot Skalstoppen. Här var det en stenig och slingrig stig som gällde och gång på gång sa jag till mig själv att ska jag springa fler sådana här lopp så bara måste jag träna i terräng OCH i backe. Här var det med hjärtat i halsgropen som jag kryssade fram samtidigt som jag försökte hålla hyfsat tempo för att inte bli kall.

Efter toppen blev det brant utför Persbacken och här susade jag förbi många löpare. Gjorde jag fel som drog på här? Blev nästan chockad över hur många jag passerade. Vid foten av Västbacken stod Jonas och väntade med en sovande Adrian i bärryggsäcken. Kramade om dem, vi tog lite bilder och sedan fortsatte jag. Efter några hundra meter tog en VÄGG vid.

Väggen var Västbacken, upp mot Hovdetoppen. Här skulle vi alltså upp!!! Vi skulle uppför en slalombacke, jajamensan! Bara att dra ner kepsen och mata på, drog upp volymen i lurarna och försökte sjunga med i Justin Timberlake-låten mellan andhämtningarna. Knasigt nog trivdes jag i det här motlutet, här fick jag äntligen nytta av alla fjällbestigningar jag har gjort genom åren. Sedan tänkte jag på Swissalpine Marathon 78 km som jag sprang 2014 och jämfört med bestigningen av alptoppen under det loppet var ju det här ganska lindrigt.

Väl uppe på Hovdetoppen kändes benen som mjölksyrestinna marmorpelare. Försökte ta några löpsteg men snubblade på benen. Gick istället mot energistationen och fyllde på med kexchoklad, lakritsgodis (!!!), chips och sportdryck. Alltså, Vemdalen Fjällmaraton ska ha megacred för energidepåerna! Godsaker i överflöd, positiva och peppande funktionärer och en allmänt proffsig känsla. Här märktes inte ett spår av att det var premiär, det kändes mycket rutinerat och inarbetat.

Nu började kroppen kännas riktigt mörbultad. I en gräsbeklädd nedförsbacke fastnade jag i ett gömt hål och skrapade upp fotknölen. Aj!!! Försökte tänka bort smärtan och fortsatte i något lugnare fart. Märkte att jag började plocka löpare så fort motlutet tog vid, det kändes förstås peppande. Strax före sista energistationen vid Björnrikestugan stod en helt fantastisk funktionär och gav mig en lakritsgodis! Vilken grej! Blev helt rörd och tuggade i mig den mycket välkomna energin.

Bara några kilometer kvar, men stenigt som attan och viktigt att ta det lugnt nu när benen började logga ut på allvar. Var SÅ himla trött och det var ett helt företag att lyfta på fötterna för att inte snubbla. Vid Varggranstjärnen stod Jonas och Adrian! Vilken fantastisk syn! Jonas hade verkligen gjort ett jättejobb i att köra runt banan för att ta sig till de olika punkterna där publiken rekommenderades att ta sig. Passade på att stanna till och ta på mig en vindjacka innan nedförsbacken tog vid.

Nu var det tufft, mycket tufft. Lyckades ramla och slå upp knäet en aning, dock i låg fart så ingen större fara förutom att det gick hål på tightsen. Fick uppbringa mina sista krafter för att orka hålla uppe koncentrationen och inte trilla, nu var målgången målet. Kan inte med ord beskriva hur magiskt det var att springa den sista biten ner mot mål.

Kände verkligen att det här var en rejäl prestation, jag hade klarat av fjälloppet trots noll specifik träning. Det var min erfarenhet av fjällen och mycket envishet som hade banat väg för detta. Så himla nöjd!! Att dessutom konstatera att jag trots avsaknad av träning och alla foto- och filmstopp lyckades bli 19:e dam av 73 fullföljande i 24-kilometersklassen var en grym känsla.

Vill tacka arrangörerna för en fantastiskt proffsig premiär! Hörde flera elitlöpare som också tyckte att banan var väldigt tuff, så det var jag inte ensam om att tycka. Hade gärna sett fler partier av något flackare och mindre stenig löpning, men det är kanske svårt att bestämma sådant i den miljön, man får jobba med det man har. Trämedaljen var jättefin, men jag hade gärna haft ett årtal inpräntat på den 🙂

Definitivt ett lopp jag blev sugen på att göra om, men i så fall med rejäl specifik träning i benen! Fjällen äger!! Fler här som är frälsta på fjällopp? Du hittar förresten en film jag gjorde under loppet här.

Upp och ner och upp och ner. Över myrar, ett antal slalombackar (!), stenfält och slingriga stigar. Är duktigt slut i kroppen efter att ha sprungit 24-kilometersdistansen under premiären av Vemdalen Fjällmaraton. 

Trodde faktiskt inte att det skulle vara så här tufft, hade verkligen behövt träna på backlöpning inför detta. Men nu fick man koppla på tjurskalligheten och kriga sig fram, det går ju det också. En minivurpa och en fin spurt i mål blev det. Längre race report kommer snart, nu AFTER RUN!!! Stort grattis till arrangörerna för ett grymt lopp!!

Nu är vi på plats i Vemdalsskalet i Härjedalen och imorgon vid 9.00 går starten i premiärupplagan av Vemdalen Fjällmaraton.

Något maraton blir det inte för min del, jag är anmäld till 24-kilometersdistansen, men det känns faktiskt mastigt nog. Särskilt det här med kuperad löpning, det var ju ett tag sedan jag pysslade med det. Har mest smakat på den flacka friidrottsbanan i närheten av där jag bor. Men men, får hoppas att lite tjurskallighet och rutin hjälper en bit. Som du ser på bilden har Adrian också invigt sin nya bärryggsäck, han var mycket skeptiskt först men sedan verkade han gilla den massor. Syns kanske inte på just den här bilden, men så var det.

Håll gärna en tumme för mig imorgon, nu släcker jag nattlampan här 🙂

Utspätt rödvin som sportdryck? Ja, det är faktiskt inte så tokigt som det låter!

När springer den första människan under två timmar på maraton? Hur tar man reda på sitt optimala träningsupplägg? Är tröskel- och maxtester verkligen något för motionärer? Och vad ligger bakom orättvisan i att den otränade grannen kan resa sig ur soffan och springa milen snabbare än vad jag någonsin kommer att göra?

I rykande färska avsnittet av min podcast Maratonpodden möter du mannen som vet allt som är värt att veta om uthållighetssporter, fysiologiforskaren Mikael Mattsson! Lyssna via Spotify eller följ den här länken.

Som verksam i träningsbranschen med särskilt inriktning mot löpning får jag ofta höra olika åsikter om just den här sporten.

Konstaterar att det finns en hel hoper riktigt seglivade myter om löpning. Här är fem av dem:

1. ”Jag har problem med knäna, så löpning är inget för mig.”
Min kommentar: Oj oj! Den här är en klassiker som jag hör så otroligt ofta. Men tyvärr, ”problem med knäna” är (oftast) inget hinder för löpning. Det är en vanlig uppfattning att löpning är farligt och skadligt, men det beror helt och hållet på hur man utövar den, hur långt och fort man springer samt på vilket underlag. Samt på typ av skor, löpteknik och annat. Kompletterar man sedan inte med styrketräning för löpare är det som att be om problem. 

2. ”Jag har ingen löparkropp, så det är ingen idé att jag börjar springa.”
Min kommentar: Alla som springer har en löparkropp! Sedan är det klart att om man siktar på att tillhöra eliten underlättar det att vara lätt, men vi ska inte blanda ihop elit och motionär nu. Det är två helt olika saker, elitidrott är inte hälsosam på något sätt medan vi motionärer ofta har just bättre hälsa och välmående som mål med träningen. Dessutom finns det många, många undantag från uppfattningen om matt man måste vara liten och lätt för att springa snabbt. Se bara på många triathleter och längdskidåkare, till exempel.

3. ”Löpning verkar så oerhört trist, som att se på när färg torkar.”
Min kommentar: Också den här en klassiker! Och absolut, löpning kan vara supertrist. Om du springer samma runda åt samma håll dag ut och dag in är det nog till slut roligare att se på när färg torkar. Hemligheten är VARIATION! Variera dina rundor, farter och distanser och ta med olika kompisar på passen så ska du se att liknelsen med färg som torkar snart är ett minne blott.

4. ”Jag vågar inte sätta igång, tänk om jag blir skadad. Alla löpare är ju skadade.”
Min kommentar: Hänger lite ihop med ettan. Och visst, löpning är en tuff sport som lätt kan orsaka skador om man utför den fel. Fall inte för frestelsen att öka på distans och fart för snabbt när du sätter igång, trappa upp långsamt och ta gärna hjälp av en personlig löptränare som kan guida dig förbi de största nybörjarmisstagen.

5. ”Jag är för gammal för att börja springa nu, så det är ingen idé.”
Min kommentar: Du är aldrig för gammal! Men med åren blir kroppen självklart skörare och risken för skador vid alltför icke-skonsam upptrappning ökar. Det är alltid viktigt att vara lyhörd och lyssna på kroppens signaler och aldrig, ALDRIG ”springa igenom” skador eller skadekänningar. Får du ont, avbryt genast och ägna dig åt alternativ träning. Och glöm inte styrketräningen!

Har jag missat någon viktig myt? Kommentera gärna! Och ha en fin dag!

Ibland blir jag helt tokig på mig själv. Varför? Jo, för att jag vet att jag har ont om tid, jag MÅSTE ge mig ut NU om jag ska hinna med ett pass.

Det är nu mitt löparfönster finns, inte senare… Ändå kommer jag på mig själv med att kolla Facebook, greja med hörlurarna, chatta med någon kompis och skriva ett ”viktigt” mejl som jag kom på att jag måste skriva…

Plötsligt känns det som att jag ”måste” göra en massa saker innan jag kan ge mig ut och jag ser framför mig hur tiden jag har till mitt pass blir kortare och kortare…

Puh! Känner någon möjligen igen sig? Jobbigt detta!