Först ska jag helt ärligt säga att när jag läste om att en pappa skulle försöka ta det svenska rekordet på 10 km löpning med barnvagn så kände jag mig lite matt.

Ska man verkligen behöva tävla i allt? Kunde inte löpning med sitt barn i vagn få vara en skön och kravfri zon utan tidshets? ”Typiskt pappor att hetsa omkring och jaga tider”, ska jag erkänna att jag tänkte. Först.

LÄS OCKSÅ: ”Kolla på HOT MAMA!”

När jag hade funderat en stund så tänkte jag att varför inte, om det nu finns folk som har lättare att ta sig iväg om de har chansen att slå ett rekord – varför inte? Det kan ju vara en rejäl morot. Alla behöver ju inte sträva efter rekord, de flesta av oss är ju ändå helt vanliga dödliga människor som inte är i närheten av de där tiderna, ens utan vagn.

LÄS OCKSÅ: Heja morsan!!!

Hur som helst, Fredrik Bäckson, som är svensk mästare i halv Ironman, gjorde igår ett försök att slå det nuvarande rekordet som lyder 36.12. Det innehas för övrigt av Simon Wikstrand, som medverkar i senaste avsnittet av Maratonpodden.

LÄS OCKSÅ: Från helvete till himmel

Och nytt rekord blev det, 34.55 lyder det. Fredriks kommentar var att det var oväntat tufft, särskilt när motvinden slog till. Men dottern hade trivts som fisken i vattnet och sovit sig igenom större delen av loppet. Härligt och grattis till rekordet, Fredrik!

LÄS OCKSÅ: Vad tycker kidsen om din träning?

Visst blir man inspirerad, oavsett vad man har för ambitioner med sin barnvagnslöpning: att komma ut på en skön utflykt med barnet/barnen – eller sätta nya rekord. Vill du läsa mina bästa tips om hur du kommer igång med löpning med vagn, kolla gärna här.

(Bilderna ovan är Fredriks. Här kan du läsa mer om rekordförsöket, samt se videoklipp!)

Jag tror inte jag är ensam om att ha en tendens att låta negativa kommentarer ligga och nöta.

Istället borde jag ju ta till mig och glädjas åt de positiva som ju är i majoritet. Ni som följer Facebooksidan för Maratonpodden kanske såg en diskussion där i förra veckan, som bottnade i en kommentar på en annan Facebookprofil. Jag blev väldigt ledsen och sårad av den kommentaren, som jag uppfattade som orättvis och elak.

Men hur som helst, det är bara att skaka av sig och inse att alla inte förstår hur man menar. Att alla helt enkelt inte gillar det man gör och så måste det få vara. Man är inte det man producerar och presterar, samma sak gäller ju inom idrotten.

För några dagar sedan trillade det in ett mejl i inboxen som handlade om just Maratonpodden. Här är ett utdrag:

”Det här med podcasts har aldrig varit något för mig. Jag har haft svårt att finna tid och tillfälle för att helt enkelt ta mig tid till att lyssna på podcasts. Nu har jag nyligen fått en ny tjänst i jobbet som innebär att jag pendlar cirka 35 minuter med bil enkel resa till och från jobbet. Vilket är utmärkt för podcasts i bilen.

Och eftersom jag drömmer om att avverka ett maraton så är din podd given i bilen. Jag arbetar som polis i Lund och bor i Helsingborg. Vägen hem från Lund, efter ett arbetspass som kan innehålla precis vad som helst är din podd en gudagåva. Jag vill helst springa hela tiden, varje dag. Detta är dock en omöjlighet och jag är glad om jag kan springa fyra gånger i veckan, men med podden känns det iallafall som att jag är halvvägs ute i spåret. Trots att jag bara är på väg hem från jobbet. 

Det känns fantastiskt att kunna ’följa med’ en sådan löparprofil som du har blivit, utan att ha ett ’nästintill ohälsosamt förhållande’ till träningen. Inte den där hetsen att löpning är tokfett, men bara om man springer sub 33 på milen eller sub 3 på maran. Du inspirerar och peppar!”

Du som skrev det här mejlet anar inte hur mycket dina rader betyder. När man som jag verkar till 100 procent i sociala medier och mestadels jobbar på egen hand, betyder feedbacken från er läsare ALLT.

Jag har ingen stor redaktion som jag har måndagsmöten med, jag har bara mig själv och min dator (okej då, rätt så ofta får sambon vara med på ett hörn och tycka till om saker ”från en killes perspektiv 😉 – det är därför jag är så oerhört mån om att ha en nära kontakt med lyssnare, läsare, följare.

Ja, helt enkelt med mina sociala medier-vänner! Ni är bäst!

(Bilden ovan är ett glädjeskutt från igår!)

JAAA!!! Jag har världens bästa nyhet!! Magasin Spring har återuppstått, nu som medlemstidning!

Det betyder att du inte längre kommer att kunna köpa tidningen i butik, utan den skickas bara ut till medlemmarna i Springklubben. För 349 kr per år får du sex nummer av tidningen, plus en massa bra erbjudanden från klubbens partners (Gococo, Salming, FlipBelt med flera).

Och kolla vem som frontar det första numret av återuppståndna Spring 😉 Tänk att en helt vanlig småbarnsmorsa som springer för att det är så förb***at kul får vara på omslaget av denna tidning som jag tidigare har uppfattat som ganska elit- och tidsfixerad – nu känns det som att balansen mellan motionär och elit är mycket bättre! Kul!

Det nya numret är fullmatat med härlig inspiration till din löpning, bland annat mina två långa intervjuer med löparna Linus Holmsäter och Anna Rahm, reportage om Lovisa Lindh och traildrottningen Ida Nilsson – och mycket, mycket mer! Du har fram till och med måndagen den 15 augusti kl 23.59 på dig att signa upp dig på http://spring.pren.nu

Vi ses väl?

(Foto omslag: Emma Shevtzoff)

Idag tycker jag inte det är det minsta konstigt att dra på sig löparkläderna, gå ner till hotellreceptionen och ut genom dörren för att ta en liten runda under semestern. 

Hur många gånger har man inte suttit där på stranden på semestern, blickat ut över havet och funderat på nästa steg i karriären?

Kanske är du sugen på en ny utmaning: starta eget, byta jobb, bransch eller något helt annat? Så har det i alla fall varit för mig och varje gång har jag önskat att det hade funnits någon på plats som kunde fånga upp mina idéer och omvandla dem till en konkret handlingsplan.

Åtta av tio jobb förmedlas via kontakter, visar undersökningar. Det är en mycket stor anledning att skaffa sig en vinnande nätprofil och lära sig hur man nätverkar professionellt.

Följer du den här bloggen gillar du med stor sannolikhet att springa. Kanske har du kollat in mina race reports från halvmaran på Seychellerna och nu senast Mauritius och blivit sugen på att också testa ett sådant där härligt lopp under vajande kokospalmer.

När jag har läst era mejl och kommentarer i mina olika kanaler får jag en känsla av att många av er som läser är måna om såväl träning som karriär och personlig utveckling. Boosta sig själv på alla plan, alltså. Dessutom verkar ni vara förtjusta i att resa 🙂

Jag har länge drömt om att skräddarsy en egen resa där träningen är en komponent, men där det också ges tid att utveckla andra delar av sig själv. Har deltagit i många resor där det ofta enbart går ut på att träna, äta, sova och i princip bo i löpartightsen hela veckan. Det upplägget är det inget fel på alls, det passar många, men jag ville göra något nytt.

Är därför stolt över att kunna presentera det jag och mina kollegor har jobbat stenhårt med under hela våren och sommaren: ReSTART 2017! Få en flygande nystart i din träning, din karriär och bli superstjärnan i DITT liv under ledning av en riktig drömtrio:

✔️Malin Ewerlöf, löpardrottningen som blev juniorvärldsmästare i terränglöpning redan som 17-åring. Hon har ett EM-silver och har deltagit i tv-serierna Mästarnas mästare och Superstars. Malin har en lång erfarenhet av att teknikträna motionärer, som vill springa snabbare, säkrare och utveckla sin mentala styrka.

✔️Jackie Kothbauer, som är en av landets främsta experter på det personliga varumärket. Hon är en flitigt anlitad föreläsare och författare till tre böcker om konsten att skapa en drömkarriär. Jackie kommer att ge dig verktyg för att designa ditt liv, en personlig karriärplan som förverkligar din potential och en vinnande nätprofil.

✔️Undertecknad, löparhataren som började sin jobbresa i kemilabbet, sadlade om till journalist och av en slump fick en startplats i Stockholm Marathon 2010. Resten känner de flesta av er till… 😉 Idag driver hon eget som mediaentreprenör och tillsammans med Malin kommer Petra att erbjuda en rad olika träningspass samt individuell coachning.

Om du vill har du även chansen att springa maraton, halvmaraton, milen eller 5 km tillsammans med oss (halvmaran har ni läst om på den här bloggen tidigare i år!) och du får en riktigt välfylld goodiebag med dig hem!

Allt detta på…SEYCHELLERNA!!!

Är det EN resa du ska göra nästa år så är det den här, det vågar jag sticka ut hakan och säga. Resan anordnas i samarbete med Lime Travel, som är en premiumresebyrå specialiserad på unika reseupplägg. Här hittar du mer information samt länk till detaljprogram.

Varmt välkommen att följa med! Det här ska bli så oerhört roligt!

Den 3 september är det ju Vemdalen Fjällmaraton, där jag är anmäld till 24-kilometersdistansen.

Ska ärligt erkänna att jag inte kollade så noga på banprofilen innan jag anmälde mig, men nu när jag har gjort det så börjar paniken smyga sig på. Varför? Jo, därför:

24 kilometer och 900 höjdmeter!!! Typ uppför ett gäng väggar!

När jag läste texten om sträckan kändes det som att det hela tiden bar uppför någon fjälltopp. Puh! Visst, det är ju inte Swissalpine Marathon med 78 kilometer och 2700 höjdmeter uppför, men det är ändå en ansenlig utmaning.

Och hur mycket backe har jag tränat i sommar? Noll! Har mest njutit av intervaller på solvarma banor och distanspass på slät, fin och FLACK asfalt. Hmm, hur ska detta gå? Inser att det kommer att bli tufft och jag hoppas att jag inte blir offer för ”repet”. Men jag ska göra så gott jag kan och njuta av upplevelsen!

Fler här som ska springa något av loppen under Vemdalen Fjällmaraton?

(Bilden ovan: lycklig men aptrött bloggare efter målgång i Swissalpine Marathon 2014. Då var jag tränad för uppgiften, hur jag kommer se ut efter Vemdalen Fjällmaraton-”halvmaran” återstår att se!)

En av de vanligaste läsarfrågorna jag får handlar om jag tycker att personen i fråga är redo för att springa ett lopp, ofta ett maraton eller ultramaraton.

LÄS OCKSÅ: Trött på träningshetsande bloggare? Läs då detta!

Självklart är det helt omöjligt att svara på en sådan fråga på ett bra sätt om man aldrig har träffat personen och inte har en sammanhängande bild av förutsättningar, träningsbakgrund och annat.

LÄS OCKSÅ: Hej då, sista ungdomsnojan!

Ta därför nedanstående punkter som en vägledning, inte som det slutgiltiga svaret som är hugget i sten 😉 Men under mina år som verksam i den här svängen har jag ändå lyckats definiera ett par saker som på många sätt är avgörande för om en person är redo för att springa riktigt långt.

LÄS OCKSÅ: Kulpass – som långpass, fast roligare!

Här är de (har haft ett snarlikt inlägg för några månader sedan, men upprepning är ju inlärningens moder…):

1. Du ryggar inte tillbaka vid tanken på att löpträna minst 3-4 gånger i veckan.
2. Du får inte rysningar av obehag vid tanken på att en gång i veckan vara ute i minst en och en halv timme, gärna längre.
3. Du har varit skadefri i minst tre månader. Att sätta igång med en maratonsatsning med småkrämpor i kroppen, eller medan du fortfarande rehabiliterar en skada, är ingen bra idé eftersom träningen i sig inte är någon direkt hälsokur.
4. Du är beredd på att hålla på med träningen ett tag, minst fyra månader före loppet bör du sätta igång om du har någon form av träningsbakgrund innan. Är du helt nybörjare på löpning behövs ännu längre tid för att komma upp i distanser utan att drabbas av skador.
5. Du är envis som synden. Den här egenskapen kommer du ha stor nytta av, inte minst när du ska ge dig ut på tretimmarspass i snöstorm, mörker eller ösregn.

Håller du med? Har du fler punkter du vill lägga till? Kommentera gärna!

(Ovan: min målgång i årets maraton i Prag)

Är helt överväldigad över all respons på inlägget jag skrev igår, om mitt beslut att avsluta mitt uppdrag här på Mama och nylansera en egen blogg på en helt egen domän.

Ni ska veta att all er pepp och era glada tillrop betyder mycket, för stundtals kan det vara både ensamt och läskigt att driva eget och fatta alla beslut själv. Ensamt, läskigt – men också oerhört utmanande och spännande!

LÄS OCKSÅ: Bristningar, ytliga blodkärl och annat myspys

Men det jag tänkte skriva om i det här inlägget är egentligen det här med tanttårar. ”Tant…vad då?” tänker kanske några nu. Och till er säger jag bara: gratulerar! Ni är inte där än och kanske (förhoppningsvis) kommer ni aldrig dit. Men några kanske nickar instämmande.

LÄS OCKSÅ: Ett omslag jag bara älskar!

Vad menar jag då? Jo, det här gisslet med rinnande ögon i tid och otid. Framför allt vid löpning utomhus och det behöver inte blåsa mycket alls, ögonen rinner likt förbaskat. Läser på nätet att ”Vid stigande ålder blir ansiktet känsligare för kyla och vind. Besvären gör sig i regel påminda från övre medelåldern…”

LÄS OCKSÅ: De 8 bästa sakerna med min nya mammakropp

Övre medelåldern? Är det redan nu det? Pust. Kanske spelar mina kontaktlinser in, har aldrig haft besvär med dem förut och knappt märkt av dem. Men nu märker jag att de skaver ibland och att jag måste ta ur dem oftare. Läser att det inte bara finns ”tanttårar” utan även ”gubbtårar”. En klen tröst…

Någon som känner igen sig i detta och kanske har något bra knep? Solglasögon/sportglasögon funkar kanske lite, brukar därför ha det på nästan alla pass.

Hade det inte varit för den där löparbloggen jag en gång hade på Svenska Dagbladets sajt hade jag nog fortsatt jobba som journalist med fokus på papper.

Men när jag började blogga där i slutet av 2009 fick jag upp ögonen ordentligt för digitala medier. Och sedan har det bara eskalerat – nu är digitalt mitt huvudfokus även om jag gör en del pappersjobb fortfarande.

I början var inriktningen på bloggen enbart träning och ganska lite personlig reflektion. Jag skildrade mina pass med tillhörande pulsdiagram och snittfarter, läsarna strömmade till och snart var Maratonbloggen den största bloggen på hela SvD.se. Det var en häftig känsla att ha jättar som Ledarbloggen och Nöjesbloggen bakom sig, tänk att löpning kunde intressera så många!

Med tiden vävde jag in mer och mer personliga tankar i bloggen, helt naturligt eftersom jag blev intresserad av personlig utveckling och började gå i samtalsterapi (bland det bästa jag har gjort!) Efter några år tröttnade jag på tidsfokuset och ville röra mig mer och mer mot en avslappnad syn på löpning där upplevelsen snarare än prestationen stod i fokus.

Vi är nu framme vid 2015 då Svenska Dagbladet gjorde om sin digitala plattform på ett sätt som enligt min mening inte gynnade bloggarna. Jag gillade ju WordPressformatet och hade svårt att ta till mig det nya gränssnittet. Jag kunde inte alls skriva de inlägg jag ville och läsarna klagade på att bloggen var svår att hitta och svår att navigera runt på.

Jag tog då beslutet att starta en egen blogg på en egen domän, för första gången sedan 2009. Vid den tidpunkten väntade jag Adrian och därför handlade inläggen mycket om de omvälvande tankarna jag hade i skallen då. Jag tvingades vila från löpningen i flera månader och dessförinnan hade jag varit skadad, så säkerligen tog sig den frustrationen uttryck i många arga inlägg, haha.

I slutet av förra året hörde en redaktör på tidningen Mama av sig och undrade om jag ville börja blogga för dem. Jag funderade ett varv och tänkte att varför inte, papperstidningen Mama hade jag ju av uppenbara skäl kollat in en hel del och varför inte prova? De berättade att de ville ha mer inslag av träning på sin sajt och att de därför hade kontaktat mig.

Missförstå mig rätt: jag tycker att Mama är en fantastisk tidning, den är pigg och informativ. Den får mammarollen att framstå som lite mindre vällingkladdig och lite glammigare, det gillar jag. Den levererar härlig vardagsglamour för mammor, helt enkelt. Att dessutom tillsammans med Adrian få fronta årets augustinummer är stort, det var hur häftigt som helst. Och jag tipsar gärna om hur jag har tränat under graviditet och efteråt, men inte som enda inriktning.

Men den nya blogginriktningen med träning för mammor kändes inte helt bekväm för mig. Vi har många duktiga aktörer inom det här området i sociala medier idag, till exempel Olga Rönnberg och Lofsan. De gör ett fantastiskt bra jobb, men för mig kändes den här inriktningen inte naturlig. Jag var ju bara en löparfrälst tjej som råkade vara mamma, för mig var löpningen naturlig att dra igång med ganska tidigt efter förlossningen. Så i min värld är löpning den ultimata mammaträningen för MIG, men för andra kan det krävas längre tid av återhämtning innan man kan springa igen.

Därför blev inläggen svårare och svårare att få till och jag förstod att många ”gamla” läsare valde att sluta följa bloggen på grund av mamma- och barninriktningen, men också på grund av en ny bloggplattform som de upplevde som rörig och svårnavigerad.

Jag har funderat mycket den senaste tiden. Jag vill satsa på bloggen, den är min bas och den förtjänar min fulla uppmärksamhet. Men för mig är det viktigt att själv ha allt inflytande över navigeringen, gränssnittet och hur de sponsrade inläggen ska utformas. Att sajten är responsiv är A och O. Jag vill även ge mer utrymme för rörligt material, som jag tänker satsa mycket på. Arbetet med min kära Maratonpodden och en helt ny, hemlig podd som lanseras i september fortsätter också förstås.

Det enda valet som återstod mot bakgrund av detta var då att återigen börja blogga på egen domän. Jag har därför nyligen sagt upp mig från uppdraget på Mama. I början av oktober nylanserar jag min egen blogg igen, vilket känns superkul! Jag kommer att fortsätta här på Mama fram till och med den sista augusti och under september månad hittar du bloggen på Amelia.se (lång historia bakom detta korta inhopp där, drar den gärna vid annat tillfälle!)

Alltså: i oktober är det Petramanstrom.se som gäller igen! Med fokus på löpning, träning, kost, hälsa och personlig utveckling – precis som tidigare. Med mer innehåll som passar fler människor och där mammainslaget får en mindre framträdande roll, vilket känns som en lättnad för mig. Jag har inget emot att ge träningstips till mammor, det gör jag gärna, men jag vill inte att mitt fokus ska vara mammaträning.

Jag är väldigt tacksam för tiden på Mama, för den har gett mig tillfälle att få testa på den här inriktningen och på så sätt har jag haft lättare att bestämma mig för vilket spår jag verkligen vill satsa på. Man måste prova sig fram ibland, det är sällan man har alla svaren på en gång och en väg ligger klart utstakad framför en.

Vill tacka er fantastiska läsare som har hängt med trots ett flängande mellan gränssnitt och uppdragsgivare. Beslutet att sluta på Mama var inte lätt, men det kändes nödvändigt för att kunna vara mig själv på bloggen – fullt ut. Har du önskemål gällande den nya bloggen, tveka inte att skriva i kommentarsfältet eller mejla mig!

Kramar!!!

Fick ett mejl från en läsare som hade problem med att han lätt går upp i vikt, oavsett om han tränar eller ej.

Han tycker att det är svårt att veta hur mycket han behöver äta och tränar han triggas aptiten ännu mer. Problemet med viktökningen är att knän, fotleder och höfter tar stryk och att han tvingas till långa uppehåll i sin löpning.

LÄS OCKSÅ: Japp, precis så här ”onyttigt” tänker jag äta!

Ni som har följt mig ett tag känner ju till min syn på mat. Med ett ätstörningsförflutet är det viktigt för mig att aldrig sätta upp förbud när det gäller mat, utan tillåta mig allt. Personligen har jag aldrig haft problem med att sluta äta när jag inte längre är hungrig, men jag förstår ju att det inte är så för alla.

LÄS OCKSÅ: Min syn på kost i FEM punkter

Det ÄR svårt för mig med min bakgrund att ge råd i den här frågan, bantning och dieter är ju något jag avskyr. Men ska jag försöka ge någon form av reflektion så är det ju rent krasst så att vi går upp i vikt när vi äter mer kalorier än vi gör av med.

LÄS OCKSÅ: Bevare mig väl för proteinkvargkanelbullar!

Har man svårt att känna på sig när man är mätt och lätt hamnar i överätning så skulle jag verkligen rekommendera KBT (alltså kognitiv beteendeterapi). För ofta bottnar den här problematiken i något annat än själva ätandet och kommer man tillrätta med vad detta något är så har man ofta hittat början till en lösning på problemet.

LÄS OCKSÅ: ”Ska du verkligen äta så där mycket?!”

Tyvärr är det ju så att det finns många aktörer i hälso- och träningsbranschen som hellre säljer kostupplägg istället för att ge konstruktiva råd till människor med problem som liknar ovanstående. I mina ögon är det som att slentrianmässigt skriva ut medicin istället för att ta reda på det verkliga problemet.

LÄS OCKSÅ: Sunda ideal kan också skapa ångest

Känner till ett fall där överätning och därmed övervikt berodde på en dålig chef på jobbet, ett annat fall hade dragit på sig övervikt under en längre tid eftersom mobbning under skoltiden fått henne att känna sig värdelös och maten blev en tröst. Det här är problem som inget kostupplägg i världen kan rå på!

Jag säger inte att alla viktproblem kan lösas med KBT, ibland funkar säkert ett skräddarsytt kostprogram. Men vill man att lösningen ska vara över tid tror jag man behöver ta till kraftfullare verktyg.

Vad tror du?

TIPS!

Vill också passa på att tipsa om senaste avsnittet av Aktiv Omtanke, en podd från Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Ämnet är ”hitta lagom” och där medverkar bland andra jag och pratar om hur vi kan träna på ett säkert, nyttigt och roligt sätt.