Röhnisch Winter Running Club

Vi blir dagligen översköljda av råd om hur vi ska träna på bästa sätt. Appar, böcker, artiklar – jag är förstås en del av allt det där. Men jag bara fick ge ETT ENDA träningsråd, då blir valet enkelt.

När jag kickade igång min första löparblogg (Maratonbloggen) i slutet av 2009 googlade jag mig fram till ett träningsprogram som jag var säker på skulle fungera för mig. Optimist som jag är valde jag ett program med en väldigt ambitiös sluttid (lååångt ifrån realistisk, skulle det visa sig, haha) och hade det inte varit för Ingmar som jag träffade ganska snart därefter hade jag säkert tvingats ställa in min första mara på grund av skador.

För misstaget jag hann göra innan Ingmar kom in i bilden var att träna på nivån där jag ville vara – inte där jag faktiskt befann mig. Hur skulle jag veta något om min kapacitet utan att ha gjort en massa tester eller låtit någon löparkunnig göra en bedömning? Jag famnade i blindo, något jag garanterat inte är ensam om.

Ingmar lärde mig att ställa om tankesättet och träna smart och lyssna på kroppen. Och på magen. Han gillade egentligen inte att jag hade så kort tid att träna på inför första maran, han tyckte att jag borde ge det flera år. Men det hade jag ju inte tid med. Minns att han skakade på huvudet och sa något i stil med att ”Den moderna människan har ju inte tid att vänta, allt ska ske NU NU NU, det är synd. För tänk vilka fina resultat man hade kunnat få, dessutom helt skadefri, om man orkat vänta lite.”

Maran gav mersmak och jag fortsatte springa och blogga. Började springa i löpargrupper och kom på mig själv med att jämföra mig med andra. Ville se resultat fortare och körde hårdare och hårdare, utan att lyssna på Ingmar. Minns en gång när han följde med på ett pass med gruppen jag sprang med. Han sa att det nog var det jobbigaste han gjort i löparväg och att han aldrig skulle kunna köra så hårt hela tiden utan att gå sönder.

Vemdalen Fjällmaraton

Och han fick förstås rätt. Jag gick sönder. Hälsporre, hälsenekrångel, hälsporre igen och annat elände drabbade mig. Sedan kom en graviditet och jag tvingades till ett längre uppehåll från löpningen. När jag skulle komma igång igen var det som att börja om från början igen. Det var en nyttig reality check.  Sakta men säkert insåg jag att det inte var någon idé att försöka jaga sin egen skugga längre. Jag måste hitta ett bättre sätt att ägna mig åt träning på, ett sätt som gick att väva in i min nya vardag.

Svaret blev att skippa alla måsten och börja lyssna på magen och hjärtat. För huvudet har inte alltid rätt, där kan det pågå mycket knas om vad man borde och inte borde. Jag kom fram till att aldrig, aldrig mer tvinga mig själv att genomföra ett pass jag inte känner för. Bestämde mig för att bara träna det jag är sugen på. För livet är för kort för att tvinga sig själv att genomföra en massa pass man egentligen inte vill eller orkar göra.

Så tänkte jag och det fungerade för mig. Promenader, tuffa pass, lugna pass, mittemellanpass, styrketräning…så länge jag rör på mig regelbundet får dagsformen avgöra vad det blir. Och det har visat sig vara ett framgångsrecept, för jag har aldrig trivts så bra i spåret. Amen! Hur tänker du?

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff och Jonas Hansen

Dela: