nyårslöfte

Sexton minusgrader utanför fönstret i morse och jag bestämde mig för att dagens intervallpass fick köras på löpband. Drog till gymmet och noterade att det var vääääldigt mycket folk för att vara helgmorgon. Japp, det var förstås ett och annat nyårslöfte som hade letat sig dit.

Ställde mig på löpbandet och drog igång mitt intervallpass: uppjogg 10 minuter i lugn tempo, följt av 10 x 4 minuter med en minuts ståvila i ett tempo som ökade successivt från tänkt tävlingsfart på halvmaraton på första intervallen ner till tänkt tävlingsfart på 5 km på sista och tionde intervallen – nedvarvning i lugnt tempo utomhus i snön.

Kände mig så lycklig över att benen var pigga och steget lätt. Så var det INTE förra året när jag skulle dra igång löpningen igen efter löpvila i ett halvår och intervallpaus i nästan ett år. Anledningen till pausen var först hälsporre och sedan graviditet, så det var galet motigt att starta upp igen.

Minns ett av mina första löppass efter den långa pausen, några dagar in på det nya året. Steget var så TUNGT att jag trodde att jag skulle trampa igenom asfalten. Jag flåsade som en tok. Fick mjölksyra trots att tempot var väldigt, väldigt lugnt. Fattade inte hur sjutton jag hade kunnat springa maraton och andra långa lopp, det måste ha varit någon annan som sprang då – inte den här trötta tjejen.

Det jag vill säga med det här är att jag verkligen fattar hur det är att vara nyårslöfte. Hur jäkla motigt det kan vara att sätta igång med något, att skapa en helt ny vana. Kanske lägga om sin livsstil fullständigt. Och då var jag ändå motiverad, visste att jag en gång hade klarat att springa och vägen tillbaka var inte lika krokig. Men om jag inte haft ”gamla meriter” att luta mig tillbaka mot, då vet jag faktiskt inte om jag hade klarat av att kämpa mig tillbaka till löpningen.

Till er som kämpar på gym, i löparspår och på andra ställen just nu, mitt i mörka, smällkalla vintern dessutom: jag fattar hur det kan vara! Jag fattar hur jäkla provocerande det kan vara att läsa andras käcka uppdateringar om hur bra de har tränat. Jag fattar att man ibland bara vill trycka på ”Avfölj” och skrota hela satsningen.

Men snälla, gör inte det! Häng i! Det behöver inte smaka blod i munnen, det ska absolut inte göra ont. Kör på efter din förmåga och försök att bita ihop. Det är fasen sällan roligt i början, men du har en belöning att se fram emot. Den kommer att komma och då kommer du att sväva på rosa moln.

Häng i! Du klarar det! Kram!

(Bilden ovan, foto: Jonas Hansen)

Dela: