petra

”I sociala medier ska man vara glad och positiv!” har en bekant till mig sagt.

Det där har jag försökt ta fasta på. Inte sprida för mycket negativa vibbar utan fokusera på det positiva. Det har inte varit något stort problem för mig eftersom jag i grunden är en positiv person. Men så händer det saker som till exempel i morse och jag funderar fram och tillbaka på om jag ska vara offentlig med det.

Så kom jag att tänka på att vem är jag att försöka få folk att tro att allt bara är rosafluffigt hela tiden? Så ser ju inte verkligheten ut. Vad var det som hände i morse? Jo, jag började gråta. Var helt otröstlig. För plötsligt kom allt över mig, alla saker jag var tvungen att hinna med. Skulle ringa den och den och den, jag skulle hinna ut på två kundmöten, lägga ut saker i sociala medier, skicka iväg fakturor och krama min son. Kanske träna lite också.

Satt här hemma och blickade ut över lägenheten. Vi flyttade in i december i förra året, men inte mycket har hänt med inredningen. Närmare bestämt inget alls. Golvet är ett kaos av leksaker och damm. Vi hinner nästan aldrig plocka ur den nytvättade tvätten ur tvättkorgen, så den står i hallen som någon slags tillfällig garderob. Och så lider jag av kronisk arbetsplatsbrist och försöker jobba stora delar av min tid i ett hem sida vid sida med en tio månader gammal bebis.

KAOS!!!!

Jag vill ju vara positiva, peppiga och glada Petra. Den Petra jag trivs bäst som och som jag tror att andra trivs bäst med. Klimatet i sociala medier har också förändrats mycket, upplever jag det som, vilket har ökat mitt behov av att tanka energi genom att omge mig riktiga vänner offline. Men att hinna med det ovanpå allt annat är inte helt lätt och jag går sönder inombords av att inte räcka till.

Inser att jag behöver hjälp med att få ihop min verksamhet. Jag är VD, säljchef, programledare, projektledare, pr-ansvarig och allt annat du kan komma på. Hela min verksamhet baserar sig på träning men jag hinner knappt träna alls, känns det som. Behöver en viss dos för att fungera och den är inte stor, men inte ens det kommer jag upp i nu med en så splittrad tillvaro.

JAAA, JAG VEEET!!! 

Det är så här det är, livet med barn. Man kan inte hinna allt. Men jag vill ju lyckas, jag är ju beredd att kämpa. Men så brister det, som idag. Och bara genom att skriva det här känns det som att en stor sten lättar från bröstet. Jag vill må bra och ha balans mellan jobb och övrigt liv. Ska bara komma på hur jag ska komma dit…

Share: