M

”MIN STÖRSTA DRIVKRAFT ÄR ATT JAG VILL KÄNNA MIG STARK”

av | sep 17, 2017 | Blogginlägg | 1 kommentar

Susanne Korsvoll, 35, från Tyresö har alltid tränat på olika sätt, men kärleken till snorsport föddes på jobbet när hon ville sätta en manlig kollega på plats…
Först: ditt namn, var du bor, hur gammal du är och hur din familj ser ut (om du vill svara på det förstås!)
– Susanne Korsvoll, bor i Tyresö utanför Stockholm. 35 år. Gift med Nils och mamma till tvillingarna Lily och Lucas 3,5 år.
Hur ser din träningsbakgrund ut?
– Jag har i princip alltid tränat på olika sätt, i min ungdom som konståkare och hästtjej. Därefter byttes fokus mot gym och gruppträningsklasser och en kanske inte helt sund inställning till träning och kost. Jag tränade mest för att hålla mig smal och räknade kalorier. 2006 satt jag i lunchrummet på jobbet och en kollega sa: ”Är det någon mer som tänkt på att göra En svensk klassiker?” varpå jag (som gillar utmaningar) förstås säger ja. En manlig kollega kontrar då med att ”Ja, men ni menar väl en sån där tjejklassiker?” varpå jag känner att han behöver sättas på plats och säger ”Ser det ut som att jag behöver handikapp för att jag är tjej?” Jag visste det inte då men där föddes kärleken till snorsport. Det blev 2 klassiker, en Birkentrippel i Norge och en galen idé om att vandra från Nikkaloukta till Abisko på 36 timmar utan att sova…. Allt det osunda kring träningen försvann jag tränade plötsligt för att få en så bekväm resa som möjligt i det lopp jag skulle ta mig för.
När började du springa och hur kom det sig att du började?
– 2004 jobbade jag på Nordic Choice Hotels och där var det några kollegor som körde fredagslöpning på lunchen. Jag ville så gärna bli en av ”dem där som sprang” men jag orkade ju knappt springa två kilometer. Kände också att jag ”inte var en löpare”, jag är liksom inte så där liten och nätt som många löpare är. Jag är 177 centimeter lång och lägger på mig muskler så fort jag tittar på ett gym, inte kunde väl jag springa? Men i löpargänget fanns den inbitne löparen Håkan som lyckades peppa mig till att jag nog ändå kunde klara mig från Eriksdalsbadet till duschen i Tantolunden och tillbaka (4 km) Efter några månader och ett envetet peppande från Håkan som har en ängels tålamod sprang vi runt Reimersholme (7 km) sedan anmälde jag mig till Midnattsloppet. Efter det var jag fast.
Varför springer du? Vilka är dina drivkrafter?
– Min absolut viktigaste drivkraft är att jag vill känna mig stark. Jag vill kunna springa uppför pulkabacken 100 gånger med barnen utan att det känns jobbigt.
Kan du beskriva hur en träningsvecka ser ut för dig?
– Jag springer tre gånger i veckan fördelat på ett distanspass, ett längre pass i långsammare tempo och någon form av intervall. Försöker också få till någon styrka under veckan. Det är onekligen en utmaning att få in alla pass med jobb, en man som reser mycket och småbarn men jag sätter mig på söndagen och identifierar luckorna i kalendern. Några timmar finns det alltid om man är lite kreativ. Jag har till exempel nyligen kommit på hur otroligt bra det är att transportspringa till jobbet. Tar bussen eller t-banan till en station som ger mig lämpligt avstånd till eller från jobbet. Mer tidseffektivt blir det inte och det är ju också en grym start på dagen!
Hur viktigt är det för dig att ha mål med träningen?
– Jätteviktigt! Jag har nästan alltid ett lopp planerat för att ha något att sträva mot. Då blir det ganska lätt att planera och prioritera träningen tycker jag. Jag vet jag vill bli bra på och jag vet att det kommer att bli jäkligt jobbigt att genomföra det där loppet om jag inte har tränat. Jag vet vad jag pratar om för jag har åkt Vasaloppet med typ 9 kilometer skidor i benen…
Har du några mål du vill berätta om?
– Nästa år blir det Nattvasan och Stockholm Marathon, min första mara och jag är redan lite nervös.
Vem eller vilka springer du helst med? Springer du helst på egen hand så går det förstås att svara det 🙂
– Det blir oftast att jag springer själv. Jag får liksom ta de tider som bjuds och jag har inte riktigt hittat någon som vill hänga på från Norra Sköndal till Odenplan klockan sex på morgonen eller vill vänta tills mina barn behagar somna efter 18 sagor. Men om det finns någon därute som läser detta och är sugen på att hänga på, hör av dig vet ja! Jag vill gärna ha löparkompisar!
Susanne Korsvoll
Har du haft några motivationsdippar och hur har du hanterat dem?
– Mitt längsta träningsuppehåll är i samband med min graviditet och att barnen föddes. Tvillingar räknas som en riskgraviditet och jag blev rekommenderad att ta det väldigt lugnt från vecka 10. Jag gillar att gå all in i saker så även i att ta det lugnt, så det blev mycket bullar och smågodis på soffan och när barnen föddes i vecka 39 stod vågen på +28 kilo. Det var riktigt jobbigt att komma igång igen. Jag lutade mig mot gamla meriter och körde igång alldeles för tungt och fick ont i knän och rygg. Det släppte först när jag skruvade ner ambitionen rejält och slutade mäta min nya mammakropp mot mina gamla meriter. Lade upp ett riktigt lugnt träningsschema fokuserade på att få tillbaka bålstabiliteten och satte upp ett mål om att springa runt kvarteret. Det var ju bra det också utifrån förutsättningarna men det tog tid att landa där.
Tre löparprylar du inte kan vara utan?
– En bra podd eller peppande musik i öronen, min Garmin Forerunner 35 och löparkläder med färg och mönster. Det blir nämligen lite roligare att ge sig ut i leopardtights tycker jag!
Några peppande ord du skulle vilja ge läsarna, något som har funkat för dig när det tagit emot i löpningen?
– Sätt upp ett mål och testa att springa ett lopp om du inte gjort det. Det är otroligt kul och inte alls bara för löparnördar 😉 Planera träningen då ser du lätt vad du måste prioritera bort för att hinna träna och kan fundera på om det är värt det. Målet måste vara i relation till hur mycket tid du vill lägga ner, det är mycket roligare att överträffa sina egna förväntningar än att göra sig själv besviken! Och när regnet strilar ner och novembermörkret är kompakt måste du verkligen ha bestämt dig, vill du springa är det bara att bita ihop. Plocka fram pannbenet och visualisera hur det kommer att kännas efter träningen för man ångrar aldrig en runda!

Taggar

1 kommentar

  1. Emilia Sandell

    Så inspirerande läsning 😀 Blir så imponerad av personer som är så drivna och pushar sig själv i sin träning, det är så häftigt att se hur pass starka vi är och hur mycket man egentligen klarar av 😀

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen