Lapporten

Att skriva har hjälpt mig genom mycket i livet. Vet inte om det kommer att fungera den här gången, men jag måste prova. Kanske kommer det att lindra en aning. Det här kommer inte att handla om löpning, utan om en del av livet som jag önskar hade inträffat långt senare. Helst inte alls, men det är ju omöjligt. De senaste dagarna har jag levt i ett fruktansvärt vakuum. I torsdags när jag gick och lade mig kände jag att nu kan sommaren äntligen få börja på riktigt, nu är det lugnare på jobbet och jag kommer att få lite mer tid till att vara med familjen och träffa vänner. Och bara vara.

Men så blev det inte. I fredags dog min pappa. Som en blixt från klar himmel, helt oväntat. Han var ju hälsan själv! Gick och tränade på gymmet, fjällvandrade och var aktiv. Odlade sina egna grönsaker. Hade aldrig i hela mitt liv kunnat ana att detta skulle hända. Hela tillvaron vänds upp och ner på några millisekunder, alltsammans känns så fruktansvärt ofattbart alltihop.

Ena stunden gråter jag hejdlöst och nästa stund ler jag åt alla de fina minnen vi har tillsammans, pappa och jag. Fjällvandringar (särskilt den genom Lapporten, då Rustatältet vi hade med oss visade sig läcka), fisketurer och de där värdefulla pratstunderna i bilen när han hämtade mig eller skjutsade mig till centralstationen i Uppsala. Träningspassen på gymmet, löpturerna när han efter fyllda 70 bestämde sig för att börja springa.

Underbara, trygga, roliga, snälla, underfundiga pappa. Jag var inte redo att förlora dig nu. Jag är inte redo att förlora dig nu. Jag går sönder av sorg. Jag älskar dig, pappa.

Foto bilden ovan: Petra Månström

Dela: