hurmårdu

Läser om nyblivna mammor som löper stor risk att drabbas av utmattningssyndrom och jag förstår verkligen varför.

Man blir inte särskilt stöddig med grötig hjärna och hormoner som far runt i kroppen och orsakar diverse katastroftankar och annat mys. Löpträningen är min livboj på detta stormande hav och jag vet att många andra känner likadant.

Det jag är nyfiken på i det här inlägget är hur ni nyblivna mammor egentligen mår? Och då menar jag hur ni mår på riktigt. Det känns verkligen som att det är tabu att säga att man är trött och sliten. Och att ens andas om att man gärna vill skapa tid för träning möts inte alltid med förståelse, såvida inte mottagaren själv är en tränande person.

Att få barn är verkligen en omställning. Det låter klyschigt, men jag åkte till BB som ”gamla Petra, fast nu med gravidbula” och for därifrån som en orolig, sårbar och väldigt förändrad Petra. Åtminstone på flera plan. Jag blir numera oerhört berörd av nyhetsrapporteringar om barn som far illa, blir nästan handlingsförlamad av oro. Och så en massa tankar om framtiden ovanpå det.

Som till exempel att jag inte längre vill jobba så mycket som jag gjorde förut. Jag vill frigöra tid för det jag älskar att jobba med och skala bort annat. Jag vill vara med min son så mycket som det går – tills han tycker att jag är för pinsam. Och jag vill få mer tid över till eftertanke. Att snurra runt i ett ekorrhjul och bli utspottad vid 65 års ålder lockar inte. Det måste finnas något annat. Jag jobbar gärna bra mycket längre om jag bara får göra det jag älskar.

Hur känner ni andra underbara mammor? Hur går tankarna om framtiden och hur är det med kroppen och känslorna? Uppskattar verkligen ert stöd, er pepp och de fantastiska råd jag har fått i flera inlägg – det ska ni veta. Stor kram!

Share: