I love running

Har knappt bloggat sedan inlägget om min meltdown på BVC i förra veckan. Det beror delvis på att jag har haft fullt upp med annat, men också för att det som hände skapade en massa nya tanketrådar i huvudet som jag behövde tänka färdigt.

Först och främst: om någon har missat det så är jag det man brukar kalla en kontrollmänniska. Jag tycker inte att det ordet enbart ska förknippas med något negativt. Jag har hittills i mitt liv haft både större och mindre nytta av att vara på det sättet. Och just därför att jag tycker om att ha kontroll blev jag lite rädd för mig själv där i måndags. Vad är det som händer med mig, liksom? Så läskigt när kroppen och huvudet kör sitt eget race och man själv hamnar i baksätet…

En annan grej som har skrämt mig rejält är hur ens förråd av vitaminer, mineraler, fetter och andra näringsämnen påverkas av stress. Det har verkligen skakat om mig. Ni som lyssnar på Maratonpodden kanske har lyssnat på avsnitten där jag gör något som kallas ”Sportprofiltestet” och där tar man ett blodprov som sedan analyseras med avseende på ämnen som är särskilt viktiga att ha tillräckligt av för oss som tränar mycket. OCH har en hektisk livsstil, bör tilläggas.

I början av året testade jag mig för första gången och då hade jag i stort sett perfekta värden. Blev faktiskt själv lite chockad, eftersom jag ju inte direkt är familjen Mandelmann och odlar all min mat själv. Dessutom stressade jag en hel del då också. Men uppenbarligen inte i närheten av det stresspåslag jag haft de senaste månaderna. För test nummer två som jag gjorde i augusti visade på flera brister. Till exempel hade jag nästan helt slut på magnesium, ett mineral som är mycket viktigt för tränande människor. Jag hade också brist på flera fettsyror – något som i värsta fall kan orsaka depression.

Kostmässigt hade jag ätit ungefär likadant som inför det första testet, träningen såg nästa likadan ut också. Förutom att jag under våren dragit upp farten en aning på mina långpass inför maran i Prag och samma med intervallpassen. Men sedan kom kraschen i mitten av juni och efter det orkade jag knappt träna, slarvade med maten ett tag men kom sedan ikapp igen. Men uppenbarligen kom inte kroppen igen, för den har i stort sett varit förkyld eller halvförkyld sedan september.

Rejält knäckande och lägg till andra krämpor på det så kanske den där meltdownmorgonen inte var så otippad. SÅ – hur går man vidare? Är ändå glad att jag gjort de där testerna, så att jag fått en förklaring till varför jag mår som jag mår. Och dessutom: hur jag kanske kan vända skutan åt rätt håll igen. Jag jobbar på det, men det är fasen inte lätt. Men kroppen och hälsan är det viktigaste jag har, så jag måste ha tålamod.

TÅLAMOD.

Så. Jäkla. Svårt.

Och nej, livet är inte jämngrått hela tiden. Det vill jag verkligen poängtera. Det finns ljuspunkter och jag älskar dem. Kloka tankar tas som vanligt gärna emot! Stor kram från mig. 

Share: