puntacana

Obligatoriskt bett i medaljen efter målgång i Punta Cana Half Marathon i april i år. Sedan väntade en härligt dignande frukostbuffé på hotellet! Foto: Jonas Hansen.

I löparkretsar får man ofta höra att man ska vara försiktig med styrketräningen, ”för att inte lägga på sig muskler och bli långsam”. Eller att si och så många kilo minus på vågen ger si och så många minuter snabbare miltid.

Det är alltså uppenbart att påståenden som de jag har nämnt får många att försöka sig på kortsiktiga lösningar för att nå sina mål. Oftast med mycket trist facit i form av skador och i värsta fall mycket lång frånvaro från träningen. Konsekvenserna för tjejer som ligger lågt i vikt är förstås också uppenbara: hormonella störningar som kan orsaka tråkigheter som benskörhet, stressfrakturer och mensbortfall. Jag skulle vilja påstå att tjejer tar långt mer stryk än killar av att ligga på lågt energiintag. Ändå är det många som faller för frestelsen att kapa några kilon. Något som förekommer såväl i motions- som elitkretsar. Har bland annat pratat en hel del med Malin Ewerlöf om detta och hon bekräftade att ätstörningar var mycket frekvent förekommande när hon var elitaktiv. Inte hos alla, men hos flera av dem som inte hade den där naturligt smala löparkroppen.

I mina motionslöparkretsar har jag också sett en hel del misstänkta och även bekräftade fall av ätstörningar. Ibland handlar det kanske mer om viktstörningar än rena ätstörningar, alltså att personen i fråga tränar så hårt att hon eller han helt enkelt inte hinner få i sig tillräckligt med energi och tappar vikt av den anledningen. Eller så är det ett större fokus på att kontrollera matintaget av rädsla för att gå upp i vikt. Och visst, initialt får man en belöning i form av krossade personbästa, ryggdunkningar och annan uppmuntran. Men priset man får betala en tid senare är väldigt högt och knappast värt utdelningen.

Ja, jag vet att bland annat Jonas Colting säkert någonstans här hade påpekat att problemet med övervikt är långt större än det här problemet och därför hellre borde diskuteras. Men jag menar att det här är parallella problem som båda är värda att debattera och diskutera. Jag tycker mig se en ökad polarisering bland svenska motionärer nu för tiden: antingen är man överviktig och tränar mycket lite eller inte alls, eller så är man väldigt medveten och tränar ofta. Snälla, säg att jag har fel här – för jag vill helst inte tro att den gamla, hederliga motionären som tränar ett par-tre gånger i veckan är på utdöende? Kan det vara så att många resonerar som så att när jag ändå inte hinner träna typ varje dag kan jag lika gärna strunta i det?

Diskuterade just det här med en god vän igår och insåg att för min del gäller: hellre stark, sund, skadefri och lite långsammare än ätstörd, snabb och (på sikt) skadad. Livet är så mycket mer en späkning och pers, åtminstone för mig. Dessutom går det faktiskt att bli riktigt snabb utan att mixtra med maten, se bara på längdskidåkare och triatleter. Men det finns inga genvägar, man blir bra på det man tränar. Genvägar är oftast senvägar…

Share: