Lägg ner barnpratet – det här är väl en löparblogg?!?

Jag förstår dem så väl, för jag har själv varit där. Innan jag blev gravid var jag allergisk mot barnsnack. När folk på jobbet pratade barn på fikarasten slog jag dövörat till och när man råkade hamna på något mingel bland en massa nykläckta småbarnspäron gled jag snabbt vidare.

Kort sagt: jag undvek sammanhang där det kunde tänkas prata barn, helt enkelt därför att jag inte var intresserad. Inget kunde vara mindre intressant än snack om vaknätter, när den och den började vända sig/krypa/gå och så vidare. Och dessutom: jag blev på riktigt provocerad av att folk kunde vara så uppslukade av sitt föräldraskap att de inte kunde diskutera något annat.

Nu är jag där själv. Jag är nybliven mamma till en Adrian och visst är man på många sätt uppslukad av sitt föräldraskap. Jag menar, jag är ju hemma mycket med min son och av naturliga skäl blir det barngrejor man mest upplever. Det är faktiskt helt jäkla supercoolt hur mycket som händer med kidsen när de just har fötts. Nyss var han ju bara ett litet knyte i min famn – nu skrattar han, vänder sig, sprallar och är liksom en människa.

stretching

Samtidigt: jag är väldigt mån om att få tid för mig själv. Där har jag löpningen att tacka, den ger mig möjlighet till 100 procent mindfulness och jag kan ärligt säga att när jag springer tänker jag sällan på Adrian. Jag skulle snarare säga att huvudet rensas under löprundan, det är mest lösa tankespån som far runt i skallen. De handlar dock mer om mitt jobb och diverse tankar kring det. Men så fort jag kommer hem från träningen så blir jag ju förstås mer mamma än löpare, åtminstone för en stund.

Så, åter till det här inläggets rubrik. Jo, jag har märkt att en del av mina läsare (och lyssnare av Maratonpodden) irriterar sig på ”barnpratet”. De mejlar och/eller kommenterar att ”det här är ju en löparblogg, jag vill läsa om löpning – inte om graviditet och förlossning”. Och absolut, jag kan förstå dem. Och jag önskar att jag kunde tillfredsställa dem, eftersom jag ju är en person som ogärna vill att folk ska vara besvikna på mig.

Men saken är den att jag vill ju blogga om mitt liv – inte bara om min löpning. Det finns olika bloggar därute, min utgångspunkt har alltid varit att läsarna ska få lära känna såväl löparen som människan Petra. Och då blir det, som ni förstår, svårt att utelämna Adrian och min nya livssituation. Han är ju en del av mitt liv, liksom graviditeten och förlossningen är milstolpar som har påverkat mig och som också påverkar min träning. Så, att helt utesluta dessa bitar skulle kännas oerhört konstigt. Att begränsa ”barnsnacket” till ett minimum vore också konstigt för mig eftersom föräldraskapet är en ny och omvälvande grej för mig. Visst kan det kanske bli lite för mycket skriverier om bebis ibland, men nu råkar vi ju faktiskt befinna oss på Mama.nu 😉 Därför är det extra kul att så många manliga läsare verkar finnas kvar och engagera sig!

bebis

Sammanfattningsvis: det här är en blogg om min träning och mitt liv. Där ingår min son, liksom andra reflektioner om livet som kan tänkas dyka upp i skallen. Jag hoppas förstås att du som läser finner det intressant och skulle du mot förmodan inte göra det så respekterar jag det också. Jag är inte samma person som innan jag blev gravid och följaktligen är den här bloggen inte heller likadan som tidigare. Men jag tänker att det inte behöver vara så negativt – tvärtom är utveckling och förändring en del av livet.

Jag älskar min familj. Jag älskar min löpning. Jag älskar att blogga. Ja, jag älskar livet! Ha en fin lördagskväll och hoppas att ni som har hört av er om bloggens innehåll förstår min infallsvinkel lite mer nu 🙂 

(På bilderna ovan stretchar jag efter dagens långpass och på nedre bilden är Adrian och jag på ett fik!)

Share: