kroppshets

”Det enda jag såg var perfekta, vältrimmade och brunbrända kroppar, även om det så klart inte var så i verkligheten. Men ett par stycken räckte för att knäcka mig fullständigt.”

I gårdagens Metro publicerades min krönika, som handlar om hur hetsen om den perfekta strandkroppen väckte liv i mina gamla ätstörningar under min graviditet. Här är krönikan i sin helhet:

Som en flodhäst som blivit nersläppt i ett avsnitt av Baywatch. Så kände jag mig när jag för ett par år sedan var höggravid och befann mig på en italiensk strand.

Det enda jag såg var perfekta, vältrimmade och brunbrända kroppar, även om det så klart inte var så i verkligheten. Men ett par stycken räckte för att knäcka mig fullständigt. På Instagram följde jag Sarah Stage, mest känd som fotomodellen som hade synliga magrutor när hon var gravid i nionde månaden. Att se bilder av henne bidrog knappast positivt till synen på min kropp.

Jag är knappast ensam om att ha ett förflutet med ätstörningar, det är tyvärr snarare normalt numera. Studier visar att var femte 7-årig flicka i Sverige vill bli smalare och nästan varannan gymnasietjej bantar. Det går knappt att fatta hur sjukt det är. Hur otroligt snett det har gått här.

Det. Är. Bara. Helt. Jäkla. Sjukt.

När jag hade tagit mig hem från den där solsemestern i Italien och suttit några timmar i terapisoffan hos min psykolog kom jag ut på andra sidan. Det där knasiga ätstörningstänket från förr hade aktiverats igen under min graviditet. Där i soffan insåg jag hur fullständigt galet det är att slösa sin tid ovanför jord med att noja över hur man ser ut.

Jag avföljde Sarah Stage och fyllde mitt instaflöde med bilder och texter som peppade på rätt sätt. Slöt fred med min kropp för femtioelfte gången och bestämde mig för att den här gången ska det vara livet ut. Men jag är ett levande bevis på hur lätt det är att trilla tillbaka i osunda tankar om sin kropp.

För många med ätstörningsförflutet händer det saker när man ser perfekta kroppar. Det är som att bjuda en alkoholist på vin: det går inte att ta en endaste liten sipp, för då trillar man dit igen. Det enda som fungerar är att avstå helt. Men idag är det ju fullständigt omöjligt att freda sig mot det ständiga flödet av flexande muskler och minimala bikinis.

Tyvärr vet jag hur det är, jag är ju själv journalist. Att säga åt en tidning att aldrig mer ha en rubrik på temat ”Så kommer du i form inför sommaren” vore detsamma som att säga åt tidningen att begå tjänstefel. Så hur mycket vi än ogillar det poppar de där artiklarna upp varje år, lika säkert som Kalle Anka på julafton.

Så, vad gör vi? Tar på oss badkläderna och njuter loss, utan att bry oss det minsta om vad andra tycker? Ja! Det är det enda som fungerar för mig. Jag försöker vara optimistisk (idealistisk?) och hoppas att vi tillsammans kan göra skillnad. Och för att nå dit måste vi peppa varandra. Ge hellre en komplimang för mycket än för lite. Beröm personlighet hellre än utseende. Jag tror att det blir lättare ju mer man övar. Det finns plats på stranden för alla, det har det förstås alltid gjort. Även för de som känner sig som flodhästar bland Baywatchbrudar. Kanske speciellt för dem.

Här kan du läsa Metroversionen av krönikan. Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet! Vi kan inte prata nog mycket om det här med ätstörningar, anser jag. 

(Foto bilden ovan: Jonas Hansen)

Dela: