Funäsdalen

Alltså, puh! Vet att det här är super-tabu att skriva om, men flera gånger under dagarna som har gått har jag verkligen velat avgå som småbarnsförälder.

Jag har fått gosedjur kastade i huvudet när ”gullungen” inte fått en tredje backning på plättar och nutella på frukosten. Jag har blivit gallskriken på när jag tyckt att det räcker med skärmtid för dagen. Och det värsta är att jag vet att det är ”så här det är”. Det är liksom inget nytt att barn blir förbannade på sina föräldrar. Det är bara så jäkla jobbigt att vara måltavlan för det här. Extra jobbigt också i den situationen jag befinner mig i, när jag måste hantera supertrotsigt barn samtidigt som jag försöker bearbeta mina känslor kring första julen utan pappa i livet.

Har också fått extremt mycket skuldkänslor när jag tänker tillbaka på hur jag själv behandlade min pappa när jag var yngre. Jag vet att jag kunde vara riktigt jobbig och krävande, vilket oftast slutade med att han drog sig undan för att inte vara i vägen. Och nu gör jag likadant! Nu har jag dragit mig undan upp på hotellrummet där jag sitter och gråter över att vara bortvald och övergiven. Visst vet jag att det här sitter i huvudet, att det är min puck att jobba med. Jag kan ju bara jobba med mig själv, det kan ingen göra åt mig.

Men ändå, det är galet jobbiga känslor att tackla. Hur gör ni andra som är i liknande situation? Alltså försöker tackla föräldraskap samtidigt som andra känslor behöver jobbas med? Uppskattar verkligen all input jag kan få – kanske kan vi hjälpa och peppa varandra?

Share: