Jag gillar verkligen inte sjukhus. Vet inte riktigt varför, men får en obehagskänsla så fort jag ska in på ett sjukhus.

I morse var det dags för magnetkameraundersökning inför min stundande myomoperation. Eller, rättare sagt, det är inte helt hundra än om det blir en operation. Resultatet från magnetkameraundersökningen är avgörande för hur det blir. Sov kasst natten till idag, drömde konstiga drömmar som gjorde mig kallsvettig och vaknade och kollade klockan flera gånger.

Väl på plats fick jag lägga mig på en brits och åkte in i en smal tunnel. Inne i den skulle undersökningen ske och man skulle ligga blickstilla i ungefär en halvtimme. Kanske tur att ingen hade talat om för mig hur undersökningen skulle gå till, för då hade jag garanterat flippat ur och vägrat. Inser att min cellskräck är värre än jag trott. Hua. Det var en mentalt väldigt jobbig halvtimme därinne.

För att göra en lång historia kort: Adrian fick följa med till sjukhuset eftersom det visade sig att ingen personal hade kommit till förskolan när vi skulle lämna honom, så Jonas och han fick sitta i väntrummet medan jag blev undersökt. När jag äntligen var klar i magnetkameran och vi var på väg ut möttes vi av en äldre man i en sjukhussäng som rullades fram i korridoren. Den äldre mannen sov förmodligen, för hans mun var halvöppen och ögonen stängda. Blåmärken på handens ovandel. Det såg rätt så läskigt ut och faktum var att det inte var helt lätt att se om han sov eller om han var död. I samma sekund som jag tänker den tanken ropar Adrian:

– Gubben är ju död!

Jag ville bara sjunka genom golvet. Tänk om mannen hörde det där? Hoppas verkligen att han sov. Samtidigt, barn är ju barn. De säger vad de tänker, rakt ut och ocensurerat. Och visst såg ju mannen död ut. Under några sekunder rullade hela mitt liv fram till nu som en film framför ögonen. Om jag hade varit mannen i sängen, hade jag då känt att livet ändå blev rätt bra? Hur tänker man när man är riktigt, riktigt gammal och sjuk?

På väg ut ur sjukhuset tänkte jag att nu jäklar ska jag fortsätta leva life!!! För det är så himla skört, det här livet. 

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Share: