ensamhet

Instabilden från glöggminglet drog ner rullgardinen fullständigt. Trots att det är flera år sedan nu minns jag fortfarande den där vidriga känslan. Känslan av att vara ensammast i hela världen och den enda utan helgplaner.

Det pratas mycket om ensamhet just nu, att den är lika farlig som alkoholism eller rökning. Allt fler verkar inse att ensamhet är ett stort hot mot vår folkhälsa och det tycker jag är väldigt bra. För ofta är det inte vård folk behöver – utan någon att prata med. Känslan av att få tillhöra en gemenskap, att vara behövd.

I lördags var jag säkert inte den enda som blev berörd av Linnea Henrikssons tolkning av ”Den stora dagen”. En väldigt vacker låt, men samtidigt så sorgligt att många har det precis som damen som den handlar om. Hur inget av hennes barn har tid att uppvakta henne på hennes födelsedag. Och jag vet ju själv hur det är, att vara där mitt uppe i ekorrhjulet av familj, barn och jobb och inte riktigt ha energi över till allt. Men tänk att hamna där som äldre? I samma sits som damen i sången…

Varje gång det pratas om ensamhet kastas jag i tanken tillbaka några år i tiden. Det var som allra värst när jag var 35-37 år, sedan stabiliserade det sig lite. Men ett par år där var jag riktigt under isen. Anledningen? En som jag tror att många känner igen sig i. Att vara 30-nånting och inte ha familj och barn eller ens sambo gjorde att man automatiskt inte kvalificerade sig till några parmiddagar och ofta blev bortglömd när det var festdags.

Och vänner skaffar åtminstone inte jag bara så där i en handvändning. Det tar många år för mig att bygga upp en vänskapsrelation och just under de där åren är ju också trycket utifrån på att man ska ”träffa någon” stort. Minns att jag ofta kom på mig själv med att känna mig helt utsjasad efter en dag med jobb, kanske någon dejt och kanske också ett försök att etablera en vänskapsrelation. Då ville jag bara lägga mig ner i soffan och få andas. Så mycket press och förväntningar – både från mig själv och omgivningen. Puh!

Löpningen har gjort massor för mig när det gäller att bygga upp såväl vänkrets som självförtroendet att jag faktiskt är en kul och rolig person som är värd att ens ha vänner. För så tokigt tänkte jag faktiskt ett tag, att jag nog var lite konstig och inte var värd vänner. Tur att jag blev överbevisad. Att ha något att samlas kring, som till exempel löpning, underlättar massor om man vill ha nya vänner.

Tänker att det här med ensamhet är ett galet viktigt ämne som vi måste prata mer om. Ta bort fördomarna om att ensamma människor är knepiga kufar och så vidare. För nej, de kan se ut precis som vem som helst.

Eller vad säger du? Berätta gärna om din egen syn på och erfarenhet av ensamhet! Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Share: