stress

Foto: Pixabay.

Jobba, jobba, lämna och hämta på dagis, dejta, fixa käk, träna, lönesamtal med chefen, leta efter kärleken, frustration över dåliga chefer och knäppa kollegor, räkningar som ska betalas, sjuka barn, sur svärmor, träna, träna, jobba, jobba… Dö. Eller?

Har varit deltidssjukskriven en tid på grund av mina ryggproblem och har då för första gången på många, många år fått tillfälle att stanna upp lite och reflektera över livet. Varför håller vi på som vi gör, egentligen? Hur ofta gör vi det vi älskar att göra och hur ofta ”jobbar vi undan” för att någon gång, en dag, få mer tid att ta det lugnt? Skulle säga att det sistnämnda är det de flesta av oss i arbetsför ålder pysslar med. Vi är inne i ekorrhjulet, jobbar på, får vardagen att funka, längtar efter att få resa bort, drömmer oss bort genom att följa Instagramkonton där folk verkar ha semester varje dag. Har tappat räkningen på alla vänner och bekanta som har gått in i väggen, ibland flera gånger, och skäms för att de inte har ”pallat trycket”. Jag vill inte bli ännu en pinne i utbrändhetsstatistiken.

LÄS OCKSÅ: Jag vill också få vara svag och ledsen

Jag har alltid varit målinriktad, driven, flitig och ansträngt mig till det yttersta för att nå mina mål. Ibland har det gått som jag vill, ibland inte. Har insett att det är enklare att påverka resultat i arbetsliv och träning än på det privata planet. Det har varit lärorikt, inte minst tack vare KBT-terapin jag gick igenom av och till under några år. Insåg att jag måste våga slappna av för att på riktigt kunna känna efter vad jag vill ha. Tidigare hade jag bara strävat på efter ett resultat, en milstolpe, som jag ville uppnå. Ungefär som ett önskat resultat i en löpartävling. Man måste helt enkelt vara realistisk och träna rätt, samt ha ett visst mått av tur för att lyckas. Det fanns en tid då jag vägrade inse att jag kunde misslyckas, kände jag på mig att saker skulle gå snett så tog jag i ännu hårdare.

LÄS OCKSÅ: Att springa i fas med livet

Just nu känner jag mig som en riktig mjukis. Vågar känna efter mer, möter omvärlden med öppna ögon. Har lättare för att använda alla sinnen, då ökar chanserna att man fattar rätt beslut. Möter mina inre demoner när jag är hemma en förmiddag och hör hur dörrarna i lägenheterna i samma trappuppgång slår igen efter folk som går till jobbet. Inser att jag inte är misslyckad bara för att jag lyssnade på läkaren och vågade ta det lugnt ett tag. Tränar det jag känner för och äter god mat. Ser fram emot föräldraledigheten och hoppas på fler insikter om hur framtiden ska te sig under den tiden. Nya tider, nya drömmar, nya beslut.

Mitt tidiga nyårslöfte till mig själv är att vara ärlig med hur jag mår. Mot mig själv och andra. Tänker undvika att utan att reflektera svara ”Tack, bra” när någon frågar hur jag mår. För då är man inte helt sann mot sig själv, det är inte standard att må ”bara bra”. Åtminstone inte alltid. Vilket är ditt tidiga nyårslöfte? Och hur mår du?

Share: