Swissalpine K78 i fjol. En formidabel fysisk utmaning som kittlade min äventyrstarm ordentligt! Foto: Fredrik Schenholm.

Swissalpine K78 i fjol. En formidabel fysisk utmaning som kittlade min äventyrstarm ordentligt! Äventyr av det här slaget är mitt livselixir och något jag hoppas kunna pyssla med länge, länge. Foto: Fredrik Schenholm.

En god vän till mig formulerade det så bra för ett tag sedan. Hon är runt 40 och hade precis fått barn, alltså relativt sent enligt ”normen”. Hon sa då att hon känner sig ”tio år efter alla andra”. Inte när det gäller karriären men när det handlar om privata saker som att göra revolt mot föräldrarna, träffa den rätte och få barn. Jag kände igen mig så oerhört mycket i den formuleringen. 

För det är ju så att bara för att normen säger att familjebildningen ska ske vid en viss ålder så är det inte säkert att förutsättningarna för detta finns just då. Att få barn på egen hand hade aldrig varit aktuellt för henne och dessutom hade hon tidigare varit tveksam till att ens skaffa barn. Nu gick det ju ändå vägen, men det är många därute som längtar efter familj och barn utan att få sin dröm infriad.

Jag är likadan. Jag tar inga förhastade beslut när det gäller relationer och andra privata saker, jag vill verkligen känna att det är rätt och inte tvinga fram saker bara för att alla andra gör på ett visst sätt. Men visst är det oerhört stressande ibland att vara singeln som ”blev kvar”. För det är ju så det känns ibland, det är så man uppfattas av människor som inte känner till ens bakgrund och vad som ligger bakom ens situation.

Jag har tidigare helt enkelt varken haft förutsättningarna eller velat bilda familj. Och inte ens nu var beslutet enkelt. För eftersom jag i mångt och mycket ligger tio år efter ”alla andra” har jag fortfarande ett omättligt sug efter äventyr och resor. Vill uppleva saker med min respektive, utan barn. Barngrejen var något jag sköt framför mig och tänkte att det blir väl när det blir. Nu är det dock verklighet och visst är det omvälvande. På många plan hade jag velat vänta ett tag, några år. Men det går inte att kontrollera livet, det är lika bra att acceptera.

Sedan det här med resor och äventyr. Livet tar ju inte slut bara för att barn kommer in i bilden. Visst blir det annorlunda, men livet förändras ju å andra sidan hela tiden. Människor kommer och går, man blir dumpad, blir kär igen, reser bort, byter jobb, byter livsstil. Skillnaden är väl bara att med ett barn kommer ett livslångt ansvar. Men det behöver ju inte alltid vara av ondo, tvärtom kan det vara utvecklande. Precis som att springa ett ultralopp fast man var livrädd och kände panikkänslor innan man ställde sig på startlinjen.

Till sist: det är inte negativt att göra vissa saker senare än ”alla andra”. Vissa saker kanske man aldrig hinner med eller vill göra. Men att alltid vara nyfiken på vad livet har att erbjuda, utan att låta normer och principer hamna i vägen, det är enligt mig att leva. På riktigt.

Share: