myom

Efter mitt inlägg igår om besöket hos läkaren, om gråtattacken, om vansinnesblödningarna som sabbar min livskvalitet och en massa annat kom det väldigt många mejl och kommentarer. Många av dem handlade om att jag är modig som vågar prata öppet om det här.

Först och främst: missförstå mig rätt! Jag uppskattar verkligen alla kommentarer, de värmer massor. Men samtidigt frågar jag mig varför det ska vara så tabubelagt att prata om ett problem som faktiskt är ett folkhälsoproblem. Ett stort sådant. För myom drabbar fyra av tio kvinnor. Och av dessa får närmare hälften symtom som påverkar deras livskvalitet negativt. Är man då modig om man går ut och pratar om det här? Jag skulle säga att det är mänskligt att ta upp saker som drabbar människor. Oavsett om problemet sitter i ett ben, på en arm – eller i livmodern.

Flera kvinnor hörde av sig till mig igår och berättade att de bara bitit ihop och genomlidit veckor av ändlösa blödningar i åratal tills klimakteriet äntligen kom och de slapp blödningar (eftersom myomen då krymper). En kvinna berättade att hon trots mycket kraftiga blödningar inte hade en enda sjukdag från jobbet, vid ett tillfälle hade hon till och med svimmat av på grund av svår järnbrist. Alltså hey, det är ju helt galet detta! Varför vågar inte folk söka hjälp? Och dessutom: varför är det så många som måste kämpa sig helt utmattade för att hitta en bra läkare som tar dem på allvar?

Min dröm är att det ska vara lika självklart att prata om myom som om huvudvärk eller hälsporre. Eller andra problem som drabbar områden på kroppen som av någon anledning är tabu. För ju mer vi pratar om det, desto fler vågar söka hjälp. Och ju mer vi pratar om det här, desto fler lär sig mer och inser vad deras besvär kanske beror på. En annan sak jag vill uppmana till är att vi måste våga gå till flera läkare om den första kanske inte upptäcker något fel. För läkare är verkligen inte ”facit”, de kan ställa felaktiga diagnoser och göra andra mänskliga missar. Känns det fel så är det ofta fel och då ska man be om ett andra, eller kanske också ett tredje, utlåtande.

Idag när jag satt på spinningcykeln och svettades så kände jag hur blodet forsade. Försökte ignorera och bara köra på och det bästa av allt: till slut var jag så inne i passet att jag för en stund glömde bort det elände jag går igenom just nu. Det var bara jag och cykeln. Men jag vägrar låta en j-a muskelknuta förstöra mitt liv, jag tänker inte kasta bort en massa år av mitt liv på att må piss och inte kunna leva fullt ut. Livet är ju här och nu! Och ja, jag är en envis jäkel. Jag ska bli kvitt det här och sedan ska jag anmäla mig till ett lopp i Karibien. Som en liten belöning till mig själv.

Yes, så får det bli! Det är min målbild! Och har du något besvär som hindrar dig från att leva ditt liv fullt ut, myom eller något annat, dela gärna! Om du vill alltså. Kramar från mig.

Foto bilden ovan: Luca Mara

Share: