Måste få skriva av mig lite. Fick ju en riktig meltdown när jag var på treårskontrollen med Adrian förra året. Idag var det dags för fyraårskontroll. Och jag gick därifrån med gråten i halsen, trots att besöket gick exemplariskt.
Varför? Jo, för att jag insåg att jag inte har vågat vara riktigt arg. Min terapeut har ju frågat mig flera gånger om det här. Varje gång har jag svarat samma sak: ”Jo…det har jag väl vågat.” Men sanningen? Nej! Jag har inte vågat. Jag har bitit ihop och kört på, nästan inbillat mig att allt är som tidigare. Men förr eller senare sipprar ju det där man har sopat under mattan fram. Idag på BVC så frågar barnsjuksköterskan om jag hinner vara något annat än Jobb-Petra och mamma Petra. Sanningen? Det är knappt! För sedan pappa gick och dog förra året har det inte varit aktuellt att lämna bort Adrian till mormor för att dra iväg på mysig weekend någonstans. Och någon annan barnvakt har vi inte hittat. Eller…vi har inte försökt särskilt mycket, ärligt talat. Vilken barnvakt går förresten med på att passa någons barn en hel helg?
”Är du arg på din pappa? Det får man vara.”
Barnsjuksköterskans ord skär genom luften och får mig att darra till. Vill instinktivt svara ett slentriamässigt ”Jaaa…”, men i sista stund ändrar jag mig.
”Ja! Jag är arg! Kunde han inte ha levt ett tag till så att Adrian hade kunnat få växa upp med både mormor och morfar!”
Egoistiskt såklart! Det vet jag. Det finns dem som aldrig får träffa sin morfar. Det fick Adrian, om än under en kort tid. Men i sorg är man inte särskilt storsint. Det gör förbannat ont och jag är så ledsen över hur det blev. Hur hittar jag en barnvakt jag vågar lämna bort mitt barn till – OM jag skulle komma på att jag vågar? Jag har hört skräckhistorier om barnvakter som stuckit och lämnat barnet ensam hemma. Har hört andra hemskheter också. Suger åt mig dem som en irrationell svamp.
Suck. Hur gör man? Hur gör ni? Tänker att jag inte kan vara ensam om att känna mig låst och frustrerad över hur det har blivit. Inte veta hur jag ska lösa situationen, att känna att tiden går utan att jag får leva det liv jag vill. Hur gör ni som inte har familjen nära och kan få hjälp av dem? Era tankar och inspel är guld värda. Stor kram från mig.
Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff
Ja! Jag är arg! Förbannad! Ledsen!!
Taggar
35 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
För det första så vill jag skälla på dig!
Du är INTE egoistisk för att du blir förbannad på din pappa! Du får vara hur arg du vill, det är din känsla och den är INTE egoistisk! Jag skäller och svär ganska ofta på barnens pappa som dog för 2 år sedan! Visst finns det de som aldrig träffat sin morfar! Jag har aldrig träffat min! Ger det mig rätten att se ned på dig eller tycka att dina känslor är fel? NEJ! Däremot har ni förhoppningsvis minnen och bilder på Adrian och morfar ni kan prata om!
Själv tar jag hjälp av familj och vänner! Vänner kan vara ett enormt stöd. Och borde vara självklart att de kan ta pojken en natt eller två!
Var snäll mot dig själv!
Kram! Så kloka tankar. Jag är rätt dålig på att våga fråga vänner om hjälp. Känner att jag inte vill vara till besvär. Känner mig inte heller som den där typen som umgås en massa med andra barnfamiljer. Är urkass på det. Och säkert full av fördomar, det är väl säkert inte alls en viss ”typ” som umgås med andra föräldrar.
Klart man får vara egoistisk och vara arg. Vi har inte heller släkten runt hörnet. När barnen var små fick vi presentkort av en släkting. Presentkort på barnpassning och övernattning. På det viset fick vi ett dygn för oss själva nån gång per år.
Egentid som bara ett par är viktigt.
Hoppas ni får till det.
♥️
Så himla smart, det där med presentkortet!!!
Min pappa dog för snart 10 år sedan och missade så mycket. Mitt bröllop, mina barn, min brors student och så må gå saker som inte hänt än och visst han dog i en plötslig hjärtattack som ingen kunnat förutspå då han hade bra värden men egentligen… Han rökte, rörde för lite på sig, åt typ aldrig grönsaker så egentligen på han ju upp det för att dö ung eller ung men för tidigt. Han var bara 59. Är så otroligt ledsen och besviken på allt han missade. Den dotter jag blivit som han aldrig fick se.
Vi har varken familj eller vänner här i Stockholm utan alla bör minst 40mil bort. Det är otroligt sällan vi gör något gemensamt utan barn då vi inte har någon som kan vara barnvakt. Resa bort utan barn har vi aldrig gjort, barnen är 7 och 3. Vi klarar oss själva och det är ett pussel och ibland slitigt. I perioder blir det till att jobba hemma när barnen har somnat och just nu är min mardröm att någon blir sjuk för jag har verkligen inte tid att vabba. Oftast hänger vi bara hemma
Hej!
Vet du man kan hyra en pensionär, det är ett väldigt bra alternativ om man vill ha en date night ibland. Det kostar såklart en liten slant men har funkat superbra för oss. Kan inte Adrian vara hos mormor nån natt så får dom vara tillsammans och så får ni tid tillsammans? Fast det kanske inte är något alternativ? Men förstår precis hur du känner och din frustration över att man inte riktigt kan styra sin egen tid & att tiden bara går åt till det som man kanske känner att man inte riktigt vill eller kan styra över. En sak kanske är att du bokar in lite egen tid några timmar i veckan då du bara är du och bara gör vad du vill.
Hoppas det kan hjälpa något iaf.
Önskar dig en trevlig kväll!
/Alexandra
Oj, förstår verkligen frustrationen och svårighet att lösa det hela i praktiken. Har varit/är i liknande situation själva, o ibland har det gått bra med snälla vänner eller en gammelfaster – man ska bara våga fråga; flera brukar vara välvilligt inställda. Med lite större barn kan ju deras kompisar och föräldrar komma in, så att man turas om lite där.
Alla är ju olika men har själv svårt att bli arg på föräldrar som dör: jag menar det är ju inte direkt deras fel, eller uppsåt. Hade nog äldre och/eller sjukare föräldrar, men ok visst kan jag tycka det var riktigt tråkigt när far(far) och sen (far)mor till dog när lillan var 1.5-2 år strax efter att morföräldrarna emigrerat långt bort. Det underlättade inte direkt föräldraförhållandet (att det sen gick som det gick hade andra orsaker).
Hoppas hursomhelst det går att lösa för er på ett bra sätt!
Har min son på 100%, mina föräldrar lever inte längre (japp, och jag är jättearg för att de försvann alldeles för tidigt) och övrig släkt 3h bort. Mitt tips är att våga fråga! Och erbjud motsvarande tillbaka! Börja småskaligt, erbjud en förskolekompis att följa med hem en stund efter föris (istället för en grinig unge får man två glada?) Nästa gång frågar du om hjälp och vips så har du en potentiell barnvakt även för längre stunder. Kom ihåg att det är jättemånga i Stockholm som inte har släkten i närheten och gärna byter barnvaktstjänster. Detta har gett mig många extra träningspass, några barnfria nätter samt en bra relation till sonens kompisar. Men man måste våga fråga!
Mycket klokt! Så är det, man måste våga fråga. Är ju så rädd för att få nobben, det går säkert igen här också. Kram!
det är lätt alla gånger, men man kanske kan gå ut och äta middag tillsammans, gå på bio om man kan få barnvakt en kväll. Vi hade grannens dotter. Har man inte det kan man kanske köpa mat från restaurang och äta hemma och mysa när barnet/barnen sover. Mysa med hela familjen, Spela spel.
Försök sätt lite guldkant på vardagarna hemma. Så får ni säker till en helg tids nog.
Skulle stå det är inte lätt alla gånger!
Jag hade gärna varit barnvakt åt er söta Adrian!?
Någon kompis eller granne kanske kan hjälpa till?
Hoppas ni hittar en bra barnvakt?
Man får lov att känna alla tankar du gör Petra ❤️
Vi har inte heller familj nära (20 resp 60 mil bort) men vi har haft hjälp av dem från start. Det var inte alls lika självklart på makens sida som är ensambarn. Och vi har ju barn med 1,5 års mellanrum (jag hade större erfarenhet av barn än svärmor redan när jag var 28 år och jonglerade två bebisar ?). Men mina föräldrar har ju haft tre barn – inom två års åldersintervall, inkl. tvillingar!! – så de klarar ju ANYTHING, thi hi. Men jag har för farföräldrarna givit dem tillit, sett det som självklart att de klarar det. Och det har de gjort.
När döttrarna var små hade vi ett makalöst vänpar utan barn som tog tjejerna ibland – OCH reste på semester med oss. Det hade jag aldrig gjort/klarat/tänkt på. (Sen fick de själva 3 barn tätt och hade fullt upp).
Bra tips är också att ”bytlånas barn” med vänpar. Och då är det självklart åt båda håll. Ofta kan det ju faktiskt vara lättare att ta hand om 2 (eller flera) barn, än att bara ha sitt eget/sina egna barn att underhålla. Även om det kanske inte blir en hotellnatt med kärleken så kan det ju bli en långlunch på tu man hand. Det lilla kan också ge energi att orka liiite mer.
Börja i den änden kanske. Man behöver egentid!
Kram ?
Oj. Starka ord. Så klart tillhör det sorg att vara arg. Eller ledsen. Eller både och. Jag körde på som vanligt när min pappa gick bort, livet skulle gå vidare bestämde jag mig för. Med barn nummer två i magen och ett stort personalansvar i min chefstjänst. Det gick bra i tre år, men sen slog sorgen till med full kraft. Jag var också arg och besviken. Jag tog hjälp av en psykolog som klokt frågade varför jag kämpade så hårt för att mitt liv skulle vara så som jag hade tänkt. Nu var det ju inte så längre. Det blev ju inte som jag hade tänkt och med nya förutsättningar får man ju planera om, eller? Det gjorde jag. Tänkte om, värderade om och fixade så att jag passade in i min vardag och kunde fortsätta utvecklas. En liten omväg eller tröskel kanske som gav livet nya insikter och perspektiv.
Varför skiver jag detta? Jag reagerar på din formulering att tiden går och du får inte leva livet som du vill. Kanske du får tänka om? En barnvakt kanske löser en kväll, men sen är du inte nöjd med något annat? Låt sorgen ta plats, hur hemskt det än är. Det tar dig kanske till nya insikter.
Ta oavsett hand om dig!
Mycket insiktsfulla tankar! Har funderat en hel del sedan jag skrev inlägget igår och min frustration och ilska handlar nog mycket om att jag vill ha saker på ett visst sätt. Kontrollfreak, that’s me! Viktigt att omvärdera och våga tänka nytt. Tack för insikten!
Jag (vi) lämnar inte bort barnen, jag vet att det inte alls är vad som rekommenderas men vi hänger ihop än (vet många som inte gör det trots att de varit noga med dater och weekends och allt sånt). Vem vet hur länge, det får framtiden utvisa. Vi är astråkiga i mångas ögon men trivs med det.
När jag ser någon med en pocket på bussen tänker ”det där är jag om några år, nu ska jag njuta av att barnen faktiskt VILL vara med mig”.
Åren går och snart kommer det vara annat som lockar för dem.
Jag tror att det är viktigare att ha ett liv man trivs med, roligt jobb och så, än att lämna bort barnen till okända.
För mig räcker en löprunda eller sväng till gymmet, behöver inte mer avancerade utflykter än så och det är en härlig insikt. När andra pratar om hur viktigt det är med egentid och barnvakter tänker jag tyst för mig själv: Jaja…
Jag tror på acceptans ”det här är mitt liv just nu, det är en massa saker jag inte väljer att göra just nu” (och jag hade egentid så det räcker innan barnen).
Så, jag tror inte att det är så viktigt med weekends med mera, jag tror det är något som många kanske tror är lösningen på mycket och kanske är det det för en del, alla är ju olika.
Jag beklagar verkligen den stora sorgen ❤️
Uppskattar verkligen din kommentar och att du ”lanserar” ett lite annorlunda synsätt. Tack för ett nytt perspektiv! Tror mycket av min frustration bottnar i att jag vill ha det som tidigare. För att det känns tryggare på något vis. Men det kommer ju aldrig bli som tidigare, så lika bra att försöka landa i det. Stor kram!
Min pappa tog livet av sig när jag var tre år. Snacka om att jag har varit arg, besviken och ledsen. Kan fortfarande inte förstå hur man kan lämna två små barn… Jag är ledsen att mina barn inte fick lära känna honom och att JAG inte fick det heller.
Kan du inte hänga upp en lapp på förskolan att du söker barnvakt? Här i Tyskland arbetar många yngre pedagoger extra som barnvakt. Eller så kanske det finns föräldrar som vill ställa upp. Håller tummar att ni hittar någon som kan ställa upp. Kram!
Åh fy, kan inte föreställa mig den känslan <3 Ett bra tips, värt att kolla upp!
Vi körde med onsdagsdejt vid köksbordet, när barnen somnat åt vi middag tillsammans. Väldigt mysigt och vår chans att hinna prata med varandra.
Supermysigt!
Kan bara tänka mig sorgen och frustrationen när en förälder dör. Mina lever än så länge men jag vet ju att det inte är för evigt och den tanken är fruktansvärd!
Angående det mer praktiska bekymret med barnvakt: vi bor långt från föräldrarna och annonserade efter en pålitlig barnvakt på grannar.se (finns väl massor av liknande sajter nu, detta är 10 år sedan). Fick många svar och valde en gullig tjej som pluggade på universitetet och som barnen direkt visade att de gillade. Funkade jättebra! Vi lämnade dock aldrig bort dem över natten till henne men fick många trevliga date nights samtidigt som barnen hade myskväll hemma med henne. Men sen började barnen sova över hos kompisar och då kunde man ju snällt fråga på förhand om en viss helg och samtidigt erbjuda kompisen att sova hos oss en annan helg som kompensation. Er son är fyra år nu, inom några år blir det säkert aktuellt att sova över hos kompisar! Och fram till dess kanske en betalbarnvakt en kväll då och då kan göra livet lite lättare? Kram!
Tack för kloka tankar! Ja, tiden flyger ju iväg…om något år vill han säkert börja sova över hos kompisar och då kommer detta att ”lösa” sig av sig självt. Ibland känns bara allt hopplöst, även om det inte är så i verkligheten. Stor kram!
Har du någon vän som också har barn som du litar på? En helg hos en kompis blir ju som ett litet äventyr 🙂
Jag har en stor familj med 6 systrar så om inte mina föräldrar kan så kan alltid någon av dem. Förvisso bor inte alla jätte nära men 1h bilfärd är helt okej.
Och du. Om du någon gång känner att du skulle vilja få nya vänner och samtidigt hitta en barnvakt / kompis till Adrian så blir vi i Stockholm och har en son på 6 år och ett gästrum. ❤️
Kram
@milestocatch på Instagram
Vilken gåva att ha en så stor familj! Så kan jag känna de gånger jag kollar på t ex Wahlgrens värld…det verkar vara så härligt med många syskon och ”mycket folk” vid högtider och så. Samtidigt som det inte alltid är superkul såklart 🙂 Tack fina för dina varma ord!
Jag tillhör kategorin med närvarande morföräldrar, där mormor och morfar varit en stor del av mina barns liv. Det har hämtats på förskolan och skolan, det har gåtts på Skansen och hittats på bus. De har en fantastisk relation. Tyvärr ändrades allt för två veckor sedan då min mamma avled efter en kort tids sjukdom. Nu lever vi alla i något sorts vakuum i stället. Samtidigt som jag är så tacksam över tiden mina barn fick med sin mormor( 7&8 år), är jag så jävla arg, för vi var inte redo ännu. Sjukt egoistiskt men så känner jag/vi.
Hur går man vidare när sorgen sänker en fullständigt? Hur orkar man finnas där för barn och far i sorg när man själv inte vet hur man ska hantera sin egen?
Usch ja. Så jäkla svårt. Ljuspunkten i tillvaron när det var som mörkast förra året var vår son. Han förstod mycket väl vad som hänt, men genom hans ögon blev allt lite enklare och mer lättillgängligt i allt det svarta. Tyvärr är det bara tiden som kan lindra sorgen. Tung insikt, men också bra att veta att det inte kommer vara nattsvart för evigt. Massa varma kramar till dig och din familj!
Vi har haft det oförskämt bra med avlastning/hjälp/barnvakt och nu är flickebarnet snart 13 år och klarar mycket själv. Är det så att din mor inte orkar vara barnvakt eller vågar ni inte fråga sen pappa gick bort?
Ni har inga syskon, bekanta alls i närheten? I så fall skulle jag ta hjälp utifrån. Ex Almenäs har en och samma tjej som hjälper dem via nån firma. Kolla i hennes blogg så ser du. Vet inte om de ställer upp hela helger men åtminstone kvällar när man vill gå ut och vara vuxen.
Jodå, är säker på att hon orkar men vi har inte velat kräva för mycket heller. Och jag vet ju hur svårt det är att säga nej. Ska kolla på Almenäs blogg! Tack för tipset! Kram
Kanske lite tid med Adrian är precis rätt medicin?
Vi har inte haft någon hjälp av mor- eller farföräldrar. Pappans föräldrar var båda döda när sonen föddes (hans pappa dock precis innan vi fick veta att jag var gravid), och mina föräldrar bor 70 mil bort, nu är också min mamma död, bara morfar kvar och honom har jag dålig kontakt med. Har haft lite kontakt med min syster, och varit där några jular bland annat, men vi ses inte så ofta heller då hon bor 50 mil bort också. Vi har en farbror här i närheten bara. Det har gått bra ändå, har varit tungt periodvis då vi dessutom separerade tidigt så jag blev ensamstående med delad vårdnad. Och hade då knappt några vänner eller nåt häromkring eftersom jag flyttade hit när jag träffade pappan. Så jag har varit ganska så ensam om man så säger. Men ljuspunkten i allt har ju ändå varit min son, som är en gudagåva. Så snäll, godhjärtad och duktig på alla sätt och vis. På utvecklingssamtalen har de bara gott att säga om honom, en gång sa de att tänk om alla kunde vara som honom. Skötsam och lugn i klassrummet och en bra kompis. Svårt att sätta sig in i någon annans situation, men var glad för det du har. Din man, mormor, ev farmor och farfar? Men om det känns bra att vara arg på din pappa så var det ett tag.
Så otroligt klokt skrivet! Känner med dig och gläds över din underbara ljuspunkt – din son. Jag är absolut glad för det jag har, men borde påminna mig om att stanna upp och verkligen ta in det oftare. Stor, varm kram till dig! Så tacksam över att få ha så kloka och fina läsare!
Har varit ”följare till dig i” många år” så jag ska vara lite personlig.
.Min mor gick bor en vecka innan jul 1968 jag var åtta år min syster 12 år.De senaste åren inte varit arg men funderat
varför vi ej fick gå på begravningen.De vuxna tyckte ? kanske att vi för små ? skulle bli ledssna(vore konstigt annars) ?.Försöker dock leva ett liv som jag tror dalkullan till mor gillat.Mina svärföräldrar skilde sig på
äldre dagar det blev lite ”pannkaka”.Idag är svärfar 83 år i har bra kontakt med våra barn 21,24 år
.Tiden läker alla sår kanske ej alltid stämmer men livslinjen är lång även om
det känns långt bort. Petra åren rusar iväg snart kommer dagen när Adrian bjuder morsan på fika(vågar ej skriva ett glas bubbel).
och pengarna har han tjänat ihop själv.(kanske som superkraft utdelare !)
Oj vad du ältar och förstorar upp saker o ting. Gå vidare, lev i nuet. Var lite självständig och cool. Märkligt att inte din mamma frågar om hon får vara barnvakt. Det är väl en gåva, ingen börda? Din mans föräldrar var är dom? Orkar inte läsa mer om din pappas död. Du är ju vuxen, varför är du så kvar i det gamla?