Måste få skriva av mig lite. Fick ju en riktig meltdown när jag var på treårskontrollen med Adrian förra året. Idag var det dags för fyraårskontroll. Och jag gick därifrån med gråten i halsen, trots att besöket gick exemplariskt.

Varför? Jo, för att jag insåg att jag inte har vågat vara riktigt arg. Min terapeut har ju frågat mig flera gånger om det här. Varje gång har jag svarat samma sak: ”Jo…det har jag väl vågat.” Men sanningen? Nej! Jag har inte vågat. Jag har bitit ihop och kört på, nästan inbillat mig att allt är som tidigare. Men förr eller senare sipprar ju det där man har sopat under mattan fram. Idag på BVC så frågar barnsjuksköterskan om jag hinner vara något annat än Jobb-Petra och mamma Petra. Sanningen? Det är knappt! För sedan pappa gick och dog förra året har det inte varit aktuellt att lämna bort Adrian till mormor för att dra iväg på mysig weekend någonstans. Och någon annan barnvakt har vi inte hittat. Eller…vi har inte försökt särskilt mycket, ärligt talat. Vilken barnvakt går förresten med på att passa någons barn en hel helg?

”Är du arg på din pappa? Det får man vara.”

Barnsjuksköterskans ord skär genom luften och får mig att darra till. Vill instinktivt svara ett slentriamässigt ”Jaaa…”, men i sista stund ändrar jag mig.

”Ja! Jag är arg! Kunde han inte ha levt ett tag till så att Adrian hade kunnat få växa upp med både mormor och morfar!”

Egoistiskt såklart! Det vet jag. Det finns dem som aldrig får träffa sin morfar. Det fick Adrian, om än under en kort tid. Men i sorg är man inte särskilt storsint. Det gör förbannat ont och jag är så ledsen över hur det blev. Hur hittar jag en barnvakt jag vågar lämna bort mitt barn till – OM jag skulle komma på att jag vågar? Jag har hört skräckhistorier om barnvakter som stuckit och lämnat barnet ensam hemma. Har hört andra hemskheter också. Suger åt mig dem som en irrationell svamp.

Suck. Hur gör man? Hur gör ni? Tänker att jag inte kan vara ensam om att känna mig låst och frustrerad över hur det har blivit. Inte veta hur jag ska lösa situationen, att känna att tiden går utan att jag får leva det liv jag vill. Hur gör ni som inte har familjen nära och kan få hjälp av dem? Era tankar och inspel är guld värda. Stor kram från mig.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

Share: