Minns en morgon nyligen då jag vaknade upp till en grå, svensk vintermorgon med svår mensvärk och dunkande huvud. Vad är det första jag gör? Jo, jag tar fram mobilen och surfar in på Instagram!

Och vad ser jag? Jo, putande bikinirumpor, magrutor på språng och en maträtt som ser mer ut som en konstinstallation än något man kan äta. Ångesten växte ju mer jag scrollade. Varför tittar jag på det här egentligen, frågade jag mig. Vad ger det här mig mer än en känsla av att inte duga? Sedan insåg jag att jag själv har trillat dit en aning. Skärpning, Petra!

Någon gång under 2011 började folk i min omgivning prata om den där bilddelningsappen som tydligen var det nya svarta. Instagram hette den. Men nu känns den inte särskilt rolig längre. Det spontana och oretuscherade, det impulsiva och ogenomtänkta har fått ge vika för perfekta bilder som dessutom matchar varandra perfekt. Erkänner villigt att jag själv har googlat ”How to craft the perfect Instagram feed” ett antal gånger, med enda resultat att alltihop har känts stressande och oinspirerande istället för roligt och något jag ser fram emot.

Nej, jag bor inte på Maldiverna eller i Karibien. Jag bor i ett land där det rätt ofta är mörkt och grått. Men jag älskar att resa och har valt bort saker som större lägenhet, bil och annat för att ha råd att resa mer. Det gör att jag då och då befinner mig på exotiska platser som jag såklart vill berätta om i mina sociala medier. Men samtidigt som jag trycker på ”Dela”-knappen funderar jag över hur många som nu kommer att känna samma ångest och stress över att inte leva det de tror är det perfekta livet.

I begynnelsen var Instagram en källa till glädje, fenomenet ”Insta famous” fanns inte och således inte heller överskottet av lättklädda, supervältränade människor och livsstilar som man bara kan drömma om. Jag frågar mig vad jag vill ha ut av Instagram och känner mig kluven. Till 80 procent handlar appen om att ”umgås” med likasinnade människor, byta erfarenheter, peppa och tipsa. Men så har vi de där 20 procenten som heter betalda samarbeten. Och gör man sådana är det ju bra att ha så många följare som man kan få, för tyvärr är det fortfarande så att många följare ger mer betalt. Märkligt, kan tyckas, med tanke på hur utbrett problemet med köpta följare, botar och annat elände är.

Jag känner att jag sitter i en rävsax där Instagram mest får mig att må dåligt. Ett viktigt beslut jag har fattat är i alla fall att jag på sikt vill fasa ut den där appens betydelse i mitt arbete. Min resa i sociala medier började med en blogg och det är på den plattformen jag känner mig mest hemma, även om gensvaret inte är lika stort där längre. Är det någon som ens läser bloggar längre? Eller jo, det är det ju – det ser jag i min bloggstatistik – men totalt sett har det nog minskat till förmån för andra plattformar.

Men tillbaka till den där grå morgonen för ett tag sedan. Jag valde då att rensa bort en del konton av typen ”kolla, här är mitt perfekta liv och mina perfekta vänner/outfits/underkläder/resor etc” och mådde genast lite bättre. Insåg att jag följer så många konton som inte ger något innehåll utan mest yta, insåg också att jag ofta sitter med näsan i mobilen när vi äter middag hemma – fy på dig, Petra!

Jag kommer alltid att älska tekniskt bra bilder och fina bildkompositioner, men jag vill sluta behöva noja över om nästa bild jag ska lägga ut matchar de övriga i flödet eller ej. Jag vill känna mig så genuin och äkta som jag alltid har varit och hoppas att det finns någon därute som vill fortsätta läsa… Och jag kommer definitivt att återigen lägga mer krut på bloggen.

För det viktigaste av allt: jag ser inte dig som läser mina inlägg eller lyssnar på mina poddar som följare. Du är min vän, du har valt att hänga med mig och då vill jag hänga med dig. Typ så. Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet!

Foto bilden ovan: superduktiga Jonas Hansen som fångade mig under en strandlöpning i skymningen medan Adrian sov i sin vagn 😉

Dela: