Petra Månström

Du vet när man haft det extra tufft den senaste tiden och har väldigt lätt för att ”krascha”? Det vill säga bli jättearg över småsaker, gråta så att tårarna sprutar för minsta lilla? Det där är jag just nu.

Det är aldrig lätt att skriva inlägg som det här. Men samtidigt vet jag att när man gläntar på dörren till den där verkligheten som pågår bortom Instagramfiltren så blir det väldigt uppskattat. Och det är också skönt att få skriva av sig och bolla tankar med er som läser. Så därför tänkte jag dela en sak som hände i förrgår.

Vi hade varit och handlat och som vanligt märkte vi när vi kom hem och packade upp allt att vi hade glömt att köpa citroner. Och eftersom vi skulle äta tacos med guacamole som sambon skulle laga till från grunden så var citroner nödvändiga. Detta sade Jonas utan att erbjuda sig att själv gå och handla citroner. Och jag som i stort sett alltid är den som går och extrahandlar när vi har glömt något (inte konstigt egentligen eftersom han lagar nästan all mat) kände hur ilskan rann till:

– Jag går väl och köper citronjäveln då!!! Som jag alltid gör!!! Du går ju aldrig och extrahandlar, det är jag som ska fixa ALLT!

Jonas såg såklart ut som ett frågetecken. Det hade jag också gjort om någon avgrundsvrålat ”CITRONJÄVEL” så som jag gjorde. Sedan drog jag iväg och dängde igen dörren efter mig. Och redan efter några hundra meter hade jag glömt varför jag var arg. Nu fick jag ju ta en skön promenad och dessutom lyssna klart på den där podden som jag aldrig hinner lyssna på. Men det var som bortblåst när ilskan rann till.

Nej, det är inte lätt att vara människa. I mörka stunder kan jag känna att jag borde få mer bekräftelse för att jag jobbar så hårt som jag gör. Att jag varje dag skriver långa listor över vad jag måste göra, att jag ofta känner frustration över att jag aldrig hinner beta av allt på listan. Och att jag är en sån där person som måste bocka av allt på listan för att inte känna stress.

Att just nu inte kunna springa av hälsoskäl är förstås extra jobbigt. Jag vet ju att en löprunda är bästa medicinen mot det här. Får nog bli en sväng till terapeuten snart, brukar känna mig så skönt ”rensad” efter en terapitimme. Fler här som känner igen sig? Hur brukar ni göra när ni känner ilska, stress och frustration? Och av någon anledning inte kan springa? 😉

Stor kram och gott nytt 2019!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Share: