Idag fick jag lite av en meltdown. Flera nätters dålig sömn, allmän stress och det ena med det fjärde hjälpte säkert till: jag orkade inte göra något alls när Adrian började skrika.

Jag bara satt i soffan och kände hur paniken växte. Till slut dök jag ner på golvet och joinade honom i babygymmet, när jag sedan skulle resa mig upp flimrade det för ögonen. Jag vet att jag har lågt blodtryck, så jag vet ju egentligen att jag ska resa mig upp långsamt. Men med en bebis sker ju mycket nere på golvet och det är inte alltid man hinner tänka efter varje gång.

Någonstans där rann energin ur mig, samtidigt som jag skämdes för att jag inte orkade mer. Jag menar, jag vet ju vad folk skulle säga:

”Du har ju BARA ett barn, som dessutom är ett BRA barn! Ingen kolik eller så, varför klagar du?”

baby_meme

Men ja, det här är ju en blogg – min blogg – och då tar jag mig friheten att klaga. Hur fasen underhåller man en liten bebis? Vad gör ni med era små gryn för att få dagarna att gå utan att hjärnan blir knäpp? Det är ju inte varje dag man orkar ge sig ut och rulla vagn eller springa med vagn. Och det här med att man inte kan äta precis som man vill, eller rentav glömmer bort att äta, sätter också sina spår. Vid 15-tiden är man så darrig att det är ett big no-no att dyka ner i babygymmet för fort. För då kanske man tuppar av.

Jag vill ju att bebben ska vara nöjd och jag behöver få i mig min mat för att fungera. Men HUR gör man?? HUR gör NI? Ställa sig och brassa käk när skallen är helt utblåst är liksom ingen hit. Och JA, jag har BARA ett barn. Ett SNÄLLT dessutom (påstår ”folk” 🙂 Men ja, jag klagar ändå. Och efterlyser lite pepp och hjälp av er, fina läsare! Tänker att jag kanske inte är ensam om detta..?

Share: