adrian_hand

Den gångna helgen har varit väldigt annorlunda. Natten mot lördagen märkte jag att kroppen inte kändes riktigt som den brukar. Har ju knappt haft några direkta förvärkar så jag trodde att det jag upplevde där under natten var just sådana.

Tog en värktablett och försökte sova, men det gick så där. På lördagsmorgonen fortsatte de där värkarna, men nu mer tätt än tidigare. Fick för mig att vi borde skruva ihop barnvagnen som nu låg i flera olika delar nere i källaren på grund av flytt- och visningsstök.

När barnvagnen var ihopskruvad kom värkarna tätare och tätare. Mötte samtliga med den andningsteknik som jag lärt mig på profylaxkursen och det kändes uthärdligt, men ändå någonstans i bakhuvudet att något kanske var på gång. Eller, rättare sagt, någon. Ringer in till BB för att rådgöra lite och de tycker att vi ska åka in för en kontroll. Vi packar knappt någonting eftersom vi ju bara ska dit på en snabbkontroll, men väl på plats kommer värkarna allt tätare och till slut skickas vi upp på förlossningen. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag är öppen sju centimeter (vid tio centimeter är man fullt öppen och barnet är redo att födas). Vi blir inskrivna och roar oss sedan med att äta, lyssna på musik och profylaxandas.

LÄS OCKSÅ: Jag trodde det var farligt att ha ont

Det känns overkligt att stå där i förlossningsrummet och inse att ”det är kanske ikväll det händer”. Och mycket riktigt. Ska inte ta alla detaljer nu, är lite för medtagen för det. Men drygt åtta timmar efter att vi blivit inskrivna tittar lille Adrian ut. Och ja, det var helt fantastiskt. Och nej, det är ingen dans på rosor att föda barn. Men med hjälp av andnings- och massageteknikerna som vi lärt oss på profylaxkursen samt lustgas mot slutet var det ändå nästintill uthärdligt. Jämföra med något lopp går dock inte. Här är man liksom tvungen att ta sig i mål, det finns ingen återvändo. Och den tanken kan stundtals vara rätt jobbig mentalt.

Men, nu är det över och vi är hemma. En ny fas i livet börjar.

Share: