Petra Månström

Jag har alltid varit livrädd för att få ett nej och att andra ska vara besvikna på mig. Det där hänger kvar sedan skoltiden, att vara den där duktiga tjejen som jobbar hårt för att göra andra nöjda.

Därför har det varit väldigt utvecklande att skriva på min senaste bok. För när jag hade möte om första manusutkastet med min redaktör ger hon rak och ärlig feedback: ”Du skriver väldigt bra, men din skrivstil har en viss distans. Försök att komma lite närmare, var inte så duktig hela tiden!”

Hon sa det såklart med glimten i ögat, men jag förstår hur hon menar. Har jag valt mellan olika ord för att formulera en mening har det av någon anledning alltid blivit det ”krångligare” ordet. Och jag är ofta rädd för att låta för ”talspråkig” när jag skriver. Men självklart förstår jag att det kan skapa distans, en del kanske har svårt att ta till sig vad jag menar.

Så feedbacken nu handlade alltså om att försöka vara mindre duktig, att välja det ”enklare” ordet hellre än det svåra och att helt enkelt komma närmare läsaren. Snacka om utmaning för tjejen som drar sig för att åka Uber eftersom man ju då blir betygsatt. Någon som känner igen sig? Visst är det lite knäppt att jag kan sitta och fundera på hur jag ska få fem stjärnor i snittbetyg hos Uber?

Puh. Och så har vi löpningen, som ju är så mätbar som det bara går. Det är kanske därför jag fastnade för den en gång i tiden, för att det var enkelt att få ett kvitto på hur bra jag var. Men när det blev svårare och svårare att ständigt överträffa sig själv med nya personbästa var jag tvungen att fundera på hur jag skulle göra. Lägga ner löpningen eller försöka hitta ett sätt att springa utan att ha snittfarter och tider som blytyngder runt benen?

Är glad att jag har hittat ett sätt. Mitt sätt, som kanske också kan fungera för dig? Senare i år kan du ta reda på det, för då släpps min andra bok!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Dela: