mammaliv

En kombination av (vad jag tror är) hormoner och dålig dagsform ställer till det för mig just nu. Det här att känna sig som världens sämsta förälder är nämligen inte särskilt kul.

”Du inbillar dig bara! Det sitter i ditt huvud!”

Ja, ungefär så brukar sambon säga. Och visst, han har säkert rätt. Men ändå – det här är en känsla som har återkommit rätt så ofta sedan Adrian föddes.

Men vi tar det från början så att alla hänger med. När jag blev mamma hade jag aldrig hållit i ett spädbarn, än mindre bytt en blöja. Jag var livrädd för att göra fel, vilket förstås Adrian kände och så började han gråta. Samtidigt som hans pappa hade stor vana av att vara barnvakt och hade bytt en massa blöjor. Från det att Adrian föddes har jag alltid känt att jag varit ”steget efter” när det gäller att vara förälder.

Och det där ”försprånget” som sambon hade från start har jag liksom aldrig kommit ikapp. Känner jag åtminstone. Och ju mer jag känner så, desto värre blir det förstås. Jag har ju aldrig varit den där självklara småbarnsföräldern som älskar att busa och leka. Tvärtom, det kryper i benen på mig efter någon kvart på lekplatsen och det syns ju förstås. Och barnet känner det på sig. Men det är svårt att tvinga sig själv att vara en lekförälder när man har svårt för det. Det blir krystat.

Den här gången handlade det om något så fånigt som julkort. Adrian hade tillverkat egna julkort på förskolan och hade med sig två stycken: ett till sin pappa och ett till – mormor. Jag hade alltså blivit ”bortvald” igen. Usch, de där känslorna är SÅ svåra och tabu! Men kanske är det någon som känner igen sig? Jag tycker att det är supersvårt att intala mig själv att jag gör så gott jag kan och det inte är fel på mig. Att han bara är ett litet barn och inte vet bättre.

Men ändå. Ingen kul känsla. Fast min tid kanske kommer..? En kan ju hoppas. När det blir dags för läxläsning kanske, haha…

Foto bilden ovan: Luca Mara

Share: