löpning

Det där som skulle bli ett skönt, avkopplande dygn med fin vän på hotell med god mat och dryck slutade med en riktig febersmocka. Frossa, skakningar och ett huvud som höll på att explodera. Och där i hotellsängen mellan frossbrytningarna kom jag till insikt om vissa saker.

För mig är skrivandet ett sätt att samla kraft och hitta ny energi framåt. Därför är det väldigt avkopplande och terapeutiskt att sätta sig ner och skriva det här, mellan febertopparna. Igår hände en sak som gjorde mig väldigt rädd, men också påmind om att det pågår ett ”riktigt” liv där  utanför sociala medier-flödet i våra mobiler. Tro mig, när man jobbar med det här är det lätt att tro att verkligheten liksom är de där rynkfria pannorna, sorgfria leendena och peppiga väggcitaten.

I mitten av augusti, när de flesta var tillbaka från semestern, började en väldigt hektisk tid för mig. Det var nu jag skulle se till att säkerställa att jag kommer att ha en inkomst även nästa år. Vilket innebär mängder av möten, ivägskickande av offerter, uppföljningar och ständig jakt på människor som vägrar ge besked, svara på mejl eller i telefon. Insåg att det skulle vara ohållbart för mig att köra på så här hela tiden, men nu var det ju liksom under en begränsad tid. Och så hade jag ju den här hotellvistelsen med god mat, dryck och avkoppling med fin vän inbokad den här helgen. Så jag har kört på med 12-timmars arbetsdagar – fram tills igår.

Vi sitter i hotellobbyn med varsitt glas bubbel när jag börjar skaka okontrollerat. Feber och frosskakningar om vartannat, yrsel och en huvudvärk som inte är av den här världen. Det känns verkligen som att jag håller på att dö. Försöker få i mig lite mat, men lyckas inte så bra. Det får bli sängen ganska omgående och under natten lyckas jag svettas ner sängkläderna så att man bokstavligen kan vrida ur dem.

löpning

Ibland var jag liksom helt borta, ibland mådde jag ganska okej och då började tankarna tränga sig på. Utan sambo och hyperaktiv son omkring mig kom alla de där tanketrådarna som svävat omkring i mitt huvud den senaste tiden. Tankar om att jag faktiskt börjar tröttna på delar av den här sociala medier-låtsasvärlden. Och nej, jag tröttnar verkligen aldrig på de fantastiska människor som följer, läser och kommenterar det jag gör. Ni är fantastiska och ni är en stor anledning till att det trots allt är så svårt att släppa det här.

Det jag är less på är de där 25-åringarna som bloggar om att de injicerar botox ”i förebyggande syfte”. De avklädda ”träningskontona” som får sponsoravtal jag bara kan drömma om. Den lilla klicken ”stjärninfluencers” som företagen bokstavligen kastar pengar efter, där hundratusen kronor och mer för ett sponsrat inlägg på Instagram är regel snarare än undantag. Så har vi den alltmer växande skaran av konton (bland annat i min träningsnisch) som väljer att köpa följare för att växa snabbare på Instagram – så otroligt tröttsamt och enligt mig fullt jämförbart med att dopa sig som idrottare. Och så de blåögda företagen, PR-byråerna och mediebyråerna som oftast stirrar sig blinda på räckvidd och följarantal utan att gräva lite djupare och ta reda på vad de verkligen får för sina pengar.

Och där sitter jag, den oglammiga småbarnsmamman utan botox i pannan som funderar på vad jag håller på med. Inget företag hittills har kastat pengar efter mig, jag har fajtats för varenda intjänad krona. Dagarna känns som ett evigt stressande kring vad jag ska lägga ut för bilder i sociala medier och oro för om jag kommer att kunna betala hyran nästa år. Och visst, jag gillar utmaningar, men nu börjar jag liksom gå på fälgarna. Kroppen börjar säga ifrån och jag måste dra i handbromsen. Varför gör jag det här? Vill jag det här? Och om jag ska fortsätta: hur ska jag jobba framåt för att klara av branschen, trots att jag är högkänslig och lätt blir stressad och överstimulerad? Kan man kanske jobba med det här fast man bor under en sten i Lappland?

Tar gärna emot kloka tankar och råd från dig som läser det här. Som sagt så är du som läser det här det bästa och viktigaste jag har i det här jobbet. Är stolt över alla fina människor som delar med sig av livsråd i mina kanaler, tror inte ni förstår hur bra ni är! Kram från mig!

Foto bilderna ovan: Emma Shevtzoff

Dela: