Jag började blogga om löpning 2009 var den löparboom vi upplever idag fortfarande i sin linda. Och för att ”ha rätt” att prata om sporten behövde man vara elitlöpare – eller åtminstone snabb. Definitivt inte en ”sminkad, långsam snärta”.

Om några hundra år är jag helt övertygad om att man kommer att skratta gott åt hur vi levde på 2010-talet. Då vi satt stilla och jobbade och sedan var tvungna att kompensera för detta genom att träna när vi kommit hem från jobbet, fast vi egentligen helst hade velat göra något annat. Som att umgås med nära och kära.

Vi blir dagligen översköljda av råd om hur vi ska träna på bästa sätt. Appar, böcker, artiklar – jag är förstås en del av allt det där. Men jag bara fick ge ETT ENDA träningsråd, då blir valet enkelt.

En vanlig fråga jag får handlar om hur man gör för att få ut det bästa möjliga av sig själv under ett lopp. Något som egentligen är ganska enkelt – men ändå så svårt. 

Det korta svaret på den här frågan är: våga vila inför loppet! Ett vanligt problem bland ambitiösa motionärer är nämligen att man inte vågar vila, utan istället ger sig ut på diverse pass som skapar en trötthet i kroppen – såväl mentalt som fysiskt. Och när du står där på startlinjen känner du dig inte jättepigg och känslan under loppet blir därefter.

Varför ska man då vila inför ett lopp? Och vad betyder egentligen ”vila”? Vilan medför flera saker. Dels ska den träning du förhoppningsvis har gjort tidigare ”sätta” sig i kroppen och muskler, leder och ligament ska ha en chans att bli så fräscha som möjligt för att bana väg för stordåd under ditt lopp. Mentalt talar du också om för ditt huvud att nu trappar du ner på träningen och gör dig redo för loppet, ett mycket viktigt steg i uppladdningen.

”Vila” innebär inte att du ska ligga orörlig på soffan i flera dagar. Snarare handlar den om att korta ner längden på dina pass, men behålla intensiteten. Istället för ett intervallpass som tar 45 minuter inklusive upp- och nerjogg kanske du kör ett pass som totalt blir 20-25 minuter långt på tisdagen om loppet är under helgen. Lägg fokus på korta intervaller, gärna också i backe, hellre än att nöta längre intervaller. Den typen av träning ska nu vara gjord, nu vill du ”tända lampan” i kroppen och göra den beredd på tävling.

Några dagars helvila är att rekommendera, då tar du bara kortare promenader och stretchar eventuellt. Varför inte testa idrottsmassage eller något annat som hjälper till att rensa systemet och göra dig redo för uppgiften? Om mitt lopp är på en lördag brukar jag helvila 2-3 dagar under veckan dessförinnan. Det kan kännas segt och många oroar sig för att helvilan ska göra en långsam och seg, men det är precis tvärtom. När jag har klarat av att hålla mig till det här upplägget har jag upplevt lopp och farter som jag aldrig har varit i närheten av på träning. Jag är galet sugen på att springa när jag står där och väntar på startskottet och man bara flyger fram i spåret…ja, nästan i alla fall!

Testa! Våga tvinga dig själv till lite vila och du kommer att få vara med om häftiga saker, jag lovar! Stort lycka till och kom gärna med egna tankar i frågan i kommentarsfältet.

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

För tre år sedan gick Johanna Lensell från Linköping igenom en skilsmässa. Så här i backspegeln tycker hon att det är något av det starkaste och mest utvecklande hon har gjort. Idag lever hon med en ny man och älskar att springa.

Vi befinner oss just nu i den absoluta högsäsongen vad gäller motionslopp. Det jag tänkte skriva om i det här inlägget är något som jag märker att många missar – nämligen att vänja kroppen vid tävlingsfarten.

Är det ett uttryck jag verkligen är trött på så är det ”riktig löpare”. Varför? Jo, för att jag tycker det är så trist när människor inte vågar prova på löpning av rädsla för att inte klassas som just ”riktiga löpare”.

Det fanns en tid då Josephine Björk hatade löpning. När hon höll på med fotboll maskade hon under försäsongsträningen, eftersom hon inte ville löpträna eller springa intervaller. Istället levde på sin talang. Men så en dag såg hon en bild på sig själv – och den föreställde en person hon inte alls kände igen.

Efter att hon fött sin andra son och vägde 32 kilo två dagar efter förlossningen insåg Josephine Swanson att det inte fanns någon återvändo. Hon var tvungen att ta tag i sin ätstörning – för att kunna överleva.

Johannes Rosenqvist har spelat fotboll i hela sitt liv, utan att vara någon riktig talang eller bollbegåvning. Han levde på sin löpstyrka, passion och vinnarskalle. En allvarlig hjärnskakning tvingade till slut fram ett tufft beslut: att sluta med fotbollen. Men då behövdes det ju något att fylla det tomrummet med…