Foto: Wikimedia Commons.

Befann mig i spinningsalen på gymmet och såg fram emot ett svettigt och roligt pass med favoritinstruktören. Sakta men säkert fylldes salen på och en kille i 30-årsåldern tog cykeln närmast framför mig i besittning.

Ganska snart insåg jag att jag hade dragit nitlotten vad gäller val av cykel, för kring den här killen spred det sig en ytterst obehaglig odör som bestod av gammal svett och urin. Skämtar inte när jag säger att jag faktiskt led passet igenom av att inte kunna andas ordentligt genom näsan, för då skulle jag ju dra in den där lukten.

LÄS OCKSÅ: 10 irritationsmoment på gymmet

Det är inte första gången det här händer, så det går inte att skylla på känslig gravidnäsa. Tvärtom har jag stött på folk med illaluktande träningskläder minst en gång i veckan. Tänker att när man ägnar sig åt gruppträning på en så pass liten yta som i en spinningsal så borde det vara extra viktigt att tänka på att tvätta kläderna mellan varje pass. Skölja upp i handfatet med lite tvättmedel funkar också om man inte har någon tvättid bokad eller råkar äga en egen tvättmaskin. Det är med andra ord mycket enkelt att måna om sina medtränande genom att dyka upp i fräscha kläder.

LÄS OCKSÅ: Hjälp, jag är en omklädningsrumssnigel!

Är man löpare och springer utomhus är det ju inte lika viktigt, för då sker det ju automatiskt en vädring av plaggen. Men när ni tränar inomhus: snälla, ha lite självinsikt när ni väljer plagg för dagen. Och tänk på era medtränande, vi vill också få en härlig träningsupplevelse utan att behöva hålla andan under hela passet. Sedan är det så att ”ny” svett faktiskt är luktfri, det är när nedbrytningsprocessen startar som odören frigörs…

Kan man annat än gråta glädjetårar när man ser det här fantastiska klippet med världens snabbaste 70-åriga kvinna, Barbro Bobäck. Hon började med friidrott 2012, då hade hon inte sprungit på 50 år. Idag är hon världsmästare på 100 m och 200 m. De här raderna från henne tar jag med mig in i framtiden:

”Jag har i hela mitt liv fått höra att det är för sent att göra än det ena, än det andra. Men jag har upptäckt att det aldrig är för sent.”

Tack, Barbro, för att du påminde mig om det!

I slutet av juni deltog jag i milloppet Nike Women’s 10 K i centrala Stockholm. Då var jag ungefär i vecka 20. Foto: Jonas Hansen.

Ska man eller ska man inte? Experterna är oense. De flesta barnmorskor är tveksamma och förespråkar promenader, för att vara på den säkra sidan. Så, vad är det egentligen som gäller när det handlar om löpning under graviditeten? Är man van att löpträna kan det ju kännas väl drastiskt att plötsligt lägga ner sin favoritsport under typ ett år framåt bara för att man råkar ha en bebis i magen.

Tänkte först beskriva hur min egen löpning har förflutit så här långt under graviditeten, sedan ska jag förse er med lite länkar till uppdaterade expertråd i det här ämnet. Helgen innan jag fick det positiva graviditetsbeskedet hade jag sprungit halvmaran i Prag. Visst, det gick trögt eftersom jag på grund av hälsporretrassel inte sprungit särskilt mycket månaderna inför loppet. I början av december 2014 lade jag mer eller mindre löpningen på is och ägnade mig åt alternativ träning istället, mest spinning, samt rehabövningar för foten.

LÄS OCKSÅ: Nike Women’s 10 K – party i neon

Men med nya, superdämpade skor fungerade det ändå att springa halvmaran och flåsmässigt var det inga problem att genomföra. Kände heller inget obehag i kroppen, förutom att det stramade lite under foten efter loppet. Några veckor senare flög jag till Dominikanska republiken och sprang Punta Cana Half Marathon. Då visste jag ju om att jag var gravid och ”safe:ade” säkert lite, tog inte i maximalt. Hettan, fukten och saltet i luften gjorde ändå att jag blev rejält trött. Men tänkte samtidigt att det nog inte var någon fara, jag hade ju sprungit bra mycket längre pass än så inför mina två ultralopp i fjol.

Styrketräningen har jag hållit i under hela graviditeten, för såväl välbefinnandet som för min onda rygg. Foto: Privat.

En tid efter Punta Cana-loppet flöt löpningen på hyfsat, det var aldrig tal om några intervaller men ett och annat distanspass fick jag till. I slutet av april och början av maj började dock kissnödigheten smyga sig på. Kunde knappt springa tre kilometer innan blåsan gjorde sig påmind. Tappade därför sakta men säkert motivationen att springa. Det var roligare att ägna sig åt aktiviteter där man inte behövde känna sig kissnödig hela tiden. Så löpningen fick stå tillbaka för spinning och styrketräning.

I samma veva började även ryggen krångla och även om jag fick till sporadiska löppass så fanns det aldrig någon kontinuitet. Istället var det spinning och styrketräning jag höll igång med huvudsakligen. Milloppet Nike Women’s 10 K i slutet av juni ville jag verkligen springa, det blev sammanlagt tre toabesök under loppet men var stolt över att ha tagit mig i mål. Men harmonin och de lätta fötterna som jag då och då upplevde under löpningen som icke-gravid var som bortblåsta.

LÄS OCKSÅ: Träningsångesten stör mig

Nu känner jag mig nöjd med att köra spinning och cykel som huvudsaklig konditionsträning. Funktionell styrketräning ägnar jag mig också åt regelbundet, framför allt för att ta hand om min onda rygg. Det blir mest gruppass på Friskis & Svettis, som cirkelfys och skivstång, där jag tar i så mycket jag förmår. Inga specialpass för gravida än, tycker att de vanliga passen (med vissa modifieringar) fungerar utmärkt. Som icke-gravid kunde jag ibland fnysa åt pass som cirkelfys och skivstång, att de liksom inte gav ”riktig” styrketräning. Men efter att ha kört de här passen regelbundet i tre-fyra månader känner jag att wow, de ger verkligen effekt. Rekommenderas!

Till sist, några länkar till en blogg som alla gravida och träningsintresserade borde läsa. Det är naprapaten och personliga tränaren Katarina Woxnerud som nyligen har bloggat om just löpning och graviditet:

Springa under graviditeten

Hur långa är egentligen långpass?

Nästa vecka kommer också ett rykande färskt avsnitt av min podcast Maratonpodden, då jag pratar graviditet och träning med Katarina samt Maria Rydqvist, elitåkare i svenska längdskidlandslaget och tvåbarnsmamma. Don’t miss!

En avhandling från Umeå universitet visar att många barnmorskor är för dåligt uppdaterade på de senaste rönen kring kost och därför inte kan ge relevanta råd till gravida kvinnor. Foto: Wikimedia Commons.

Såg precis ett inslag på TV4-nyheterna om en ny avhandling från Umeå universitet, där det framgår att barnmorskorna ofta inte kan möta de gravida kvinnornas frågeställningar om kost.

Inte sällan hänvisar barnmorskorna till Livsmedelsverkets kostråd medan de blivande mammorna vill diskutera de senaste rönen som de har läst om på nätet. I avhandlingen föreslås bland annat att barnmorskorna bör skickas på fortbildning för att bli bättre insatta i dagens kostrådsdjungel.

När de ändå är igång med fortbildning om nya koströn skulle jag också välkomna att barnmorskorna fick mer kött på benen när det gäller träningsråd till gravida, samt hur man hanterar gravida med en ätstörningsförflutet. En graviditet är förmodligen den mest kroppsligt och själsligt omvälvande tiden i en kvinnas liv och där spelar barnmorskan en mycket viktig roll i att lotsa sin patient på bästa möjliga vis.

LÄS OCKSÅ: Graviditet kan visst vara en sjukdom

Det räcker inte med att rapa upp gamla förlegade kostråd och låtsas som att ingenting har hänt på den fronten sedan rådet om sex brödskivor om dagen gick ut. De gravida kvinnorna som kommer till barnmorskorna har ju funderingar kring LCHF, glutenfritt, laktosfritt, raw food, paleo och den övriga uppsjö av kostinriktningar som är trendiga idag. Kanske har du turen att träffa en barnmorska som har ett personligt intresse för kost, då kanske du får vettiga råd. Men sannolikheten för detta är tyvärr liten.

Samma sak med träning. Har du turen att få en barnmorska som själv intresserar sig för träning så är allt frid och fröjd. Jag är mycket glad att jag efter att först ha gått på en nit blev tipsad om en riktigt bra barnmorska som själv löptränar och som tog mina tankar om kost och träning under graviditeten på allvar. Hon har hjälpt mig massor. Men samtidigt funderar jag över hur många andra gravida kvinnor som kanske får för sig att det är farligt att träna på ett visst sätt när de väntar barn, endast på grund av att barnmorskan haft dålig koll på ämnet.

LÄS OCKSÅ: ”Nej, jag är inte tjock. Jag är gravid!”

Kan barnmorskan inte själv ge relevanta råd om kost och träning bör vederbörande åtminstone veta vem eller vad man ska hänvisa till. Det kan vara en forskningsrapport, en bok eller en fysisk person. Det viktigaste är ändå att den gravida känner att hon får uppdaterad och relevant hjälp.

Tänk dig en dator som är gammal och saknar en massa viktiga uppdateringar, hur kul är den att jobba med? Detsamma känner jag som patient när jag kommer till en barnmorska vars kost- och träningstänk stannat kvar i forntiden…

Får du inte de resultat du önskar? Känns kroppen sliten och trött? Här har jag listat några tänkbara anledningar till svackan och hur du tar dig ur den. Foto: Flickr.com.

Det är inte bara flera svenska friidrottsstjärnor som upplever rejäla svackor i sitt idrottande just nu, också i mina egna sociala kanaler ser jag hur flera vänner och bekanta deppar över misslyckade lopp och kroppar som inte samarbetar.

De flesta av oss motionärer hamnar förr eller senare i detta läge och just när man befinner sig där kan allt kännas hopplöst. Hur ska man ta sig ur svackan och kanske, framför allt, vad beror den på? Genom åren har jag själv kommit i och ur diverse träningsdippar, samt följt vänner med liknande erfarenheter. Här kommer några tänkbara anledningar till motgångarna och hur du kan attackera dem:

1. Du har tränat för länge med samma upplägg
För att utvecklas måste du hela tiden ställa nya krav på kroppen, annars anpassar den sig till nuvarande upplägg och utvecklingen stagnerar. Så se över hur du har tränat den senaste tiden och var ärlig mot dig själv: är det kanske dags att förändra upplägget så att kroppen får något nytt att i bita i?

2. Du ger inte kroppen chansen till återhämtning
Heltidsjobb, familj, skjutsning till barnens aktiviteter och allt annat som ingår i livspusslet lirar inte alltid helt optimalt med en storsatsning mot maran, Ironman eller liknande. Det som ofta blir lidande när man desperat försöker klämma in träningen i ett redan fullspäckat schema är den nödvändiga vilan och återhämtningen. Det blir som att köra en bil med överhettad motor, till slut brakar allt samman. Så var lite realistisk: storsatsningarna kanske kan vänta några år tills barnen blivit större eller det har blivit lugnare på jobbet? Om du sänker ambitionerna en smula så råkar du inte ut för lika många besvikelser och tillvaron blir genast roligare.

3. Du tränar för hårt
”More is more”, ”No pain no gain” och så vidare. Det är lätt att tro att hårdkörning är den enda vägen till framgång, men det kan vara precis tvärtom. Elitidrottare balanserar hela tiden på gränsen till vad kroppen klarar, men de har också mer tid till återhämtning samt att deras totala träningsmängd ofta är större än motionärernas. Deras träningsupplägg består inte bara av intervaller och hårda pass utan större delen utgörs av träning med betydligt mindre belastning. Problem uppstår när motionärer vill effektivisera sin träning och enbart kör hårda pass för att det blir mer tidseffektivt. Visst, det håller kanske ett tag och du får goda resultat under en tid. Men i längden är det den säkraste vägen till överträning och/eller skador. Så våga byta ut några av dina tuffa pass mot lugnare och skonsammare pass, din kropp kommer att tacka dig!

4. Du slarvar med maten
Ska man bli en snabb löpare är det väl en fördel att väga så lite som möjligt? Okej, då skippar jag frukosten och tar en salladslunch. Eller..? Att få i sig för lite energi och näring kommer sakta men säkert att bryta ner din kropp och bana vägen för besvärliga skador. Som tjej i fertil ålder kan du drabbas av hormonrubbningar och mensbortfall som i sin tur kan orsaka elände som stressfrakturer. Så slarva inte med maten även om det kanske initialt verkar vara en bra idé. I längden fungerar det inte att försöka köra en bil på fälgarna. Det går långsammare och långsammare och till slut tar det stopp.

5. Energitjuvar stjäl ditt fokus
Hjärtesorg, strul på jobbet, krångel med ekonomin eller en badrumsrenovering som drar ut på tiden. Det finns många energitjuvar som tenderar att ta udden av din prestation i spåret. Mitt bästa råd är att acceptera att livet är som det är, man kan inte styra när och hur saker och ting sker. Anpassa dina mål och din träning efter hur ditt liv ser ut precis just nu – kanske är inte tuff träning och ambitiösa mål det bästa för dig just nu. Kanske ska du ta en lugnare period och eventuellt variera löpningen med annat, som cykling, yoga, tennis eller vad det nu kan vara. Var i fas med kropp och själ när du tränar så brukar det fungera bäst.

Till sist: lycka till med träningen, förr eller senare kommer du ur svackan och då starkare än någonsin. Tro mig!

Jag skulle vilja prata om det här med energitjuvar. Med det menar jag personer som tar mer energi av dig än du får tillbaka. De kan finnas på jobbet, i vänkretsen eller i familjen och på en massa andra ställen. Jag tror att många känner igen sig i det här dilemmat. 

Att umgås med dessa energitjuvar kan möjligen tillfälligt fylla ens behov av umgänge, men i längden känner man att man liksom inte får ut något av det. Så då känns det bättre att ta reda på varifrån behovet av umgänge kommer istället för att slösa tid på bekantskaper som inte ger något. Som yngre var jag förfärligt obekväm i sociala sammanhang. Jag hade inga problem att ställa mig upp och prata inför en stor folkmassa, för då kändes det mer som att man pratade med en ”människa” snarare än många. Men så fort det rörde sig om färre människor, till exempel en grupp okända under ett mingel eller en middag, så blev jag obekväm. Det där är en känsla som jag har jobbat mycket med under åren.

Är man som jag verksam i sociala medier och jobbar med media så förväntas du ofta vara väldigt social. Många tar kontakt med dig och vill ses, men den underliggande agendan är inte alltid uppenbar. Vill den här personen umgås för att den tror sig få några fördelar av vår bekantskap? Eller rör det sig om villkorslös vänskap? I grunden vill jag tro människor om gott, men ofta har jag blivit besviken och känt mig utnyttjad. Dock inte alltid, vilket är en väldig tur.

Numera tycker jag mestadels om att vara i ett socialt sammanhang. Jag känner att jag blir bättre och bättre på att mingla och har insett att man ju faktiskt inte behöver gå på djupet i varje diskussion man har. Tidigare har jag ofta känt att om relationen inte kan fördjupas så är det ingen idé att fortsätta ses. Riktigt så tänker jag inte längre, utan känner att vissa relationer kanske mår bra av att bara vara ytliga. När det gäller löpning har jag dock fortfarande problem med grupper. Jag trivs bäst när jag får springa ensam, eller möjligen med Ingmar. Att tvingas småprata med andra medan man springer har jag aldrig riktigt fastnat för, men vet att många gillar det.

Vet att många, särskilt unga, är väldigt måna om att ha ett rikt socialt umgänge. Man vill vara med ”överallt” och blir stressad om man skulle missa någon fest eller kanske inte bli bjuden. Jag hör till dem som alltid tyckte att det var jobbigt när förfesten var slut och man skulle iväg till något utehak med så hög musik att man inte längre kunde föra en vettig diskussion. Då kunde jag bli avis på äldre som hade långa middagar där de diskuterade livet till sent in på småtimmarna. Det var aldrig tal om att dra ut och dricka shots på något skramligt ställe.

Men åter till energitjuvarna. Att umgås med människor man egentligen inte vill umgås kan ta en massa energi. Samtidigt inser jag ju att umgänge med nya människor ingår i den personliga utvecklingen. När jag tänker efter är det nog så att det är de nära relationerna som bör begränsas. Hur många ska få veta saker om ens privatliv? Hur mycket ”får jag tillbaka” när jag anförtror mig åt dem? Hur högt värderar jag relationen, vad får vi ut av varandra? Känner jag mig bekväm i personens sällskap? Det går ju faktiskt att begränsa kontakten även om det är människor du ”måste” ha kontakt med. Har man inte den relationen är det enklare att dra ner på kontakten.

Något som också tar oerhört mycket energi är att känna att man själv värderar en vänskap mer än vad den andra gör. Det behöver inte nödvändigtvis vara så, men det kan vara en stark känsla. Ibland är det vänner där man tydligt känner att man inte är så högprioriterad. ”Jag väntar på svar från XX och så har jag lovat XX detta i helgen” till exempel. Sådant får mig att känna mig som andrafiolen. Eller personer som är dåliga på att själv ta initiativ, för annars rinner bekantskapen ut i sanden – det är en klassisk energitjuv som ju är lätt att eliminera.

Många tankar, viktigt ämne. Som alltid när det handlar om livet.

Hur hanterar du eventuella energitjuvar?

Aggroinstruktören lever och frodas på sina håll – och är säkert uppskattad av många. Dock inte av mig. Personerna på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra. Foto: Wikipedia.

Har tränat i många år på en rad olika anläggningar och träffat på en rad olika typer av ledare/coacher/instruktörer. Det finns några drag som är gemensamma för flera av den och därför har jag tagit mig friheten att i nedanstående sammanfatta dem i fem olika instruktörstyper. Det finns förstås en mängd andra typer också, men jag har medvetet valt dem som sticker ut på ett lite extra underhållande sätt. Vem är din favorit och vem slipper du helst? (OBS: Observera att det kan finnas spår av humor i detta inlägg!)

1. Aggroinstruktören
Den klassiska militärstilen lever och frodas, förbluffande nog, på många håll. I min värld känns den här coachtypen väldigt förlegad, men jag har förstått att många uppskattar den. Personligen uppskattar jag en mer uppmuntrande peppstil och den får gärna ha inslag av försök till dialog med deltagarna. Bryt ner och bygg upp – eller bara bygga upp? Jag föredrar det sistnämnda.

2. Superklämkäcka instruktören
Absolut, det är bra och viktigt med instruktörer som är positiva. Men ibland kan det kanske bli lite för mycket av det goda. Särskilt om man själv inte har haft en superbra dag och man möts av övernaturlig klämkäckhet kryddad med att ”ingenting är omöjligt” och ett leende från ena örsnibben till den andra.

3. Instruktören som vill vara någon annanstans
Den här typen är väldigt fascinerande. Har stött på den ett par gånger och blir lika förvånad varje gång. Vad pratar jag om då? Jo, instruktören som på alla upptänkliga vis – genom kroppsspråket, sättet att prata och passets upplägg samt andra oskick som att snegla på sms:et som just trillade in i mobilen – skvallrar om att hen helst skulle vilja vara någon annanstans. Kanske på en arbetsplats där man slipper ha alltför mycket med andra människor att göra. Visst, man kan ha dåliga dagar på jobbet men är man professionell borde man kunna maskera det någorlunda när man arbetar med människor som har betalat för att du ska finnas där för dem.

Vissa kändisinstruktörer är så överboostade med bekräftelse från diverse sociala kanaler att de glömmer bort sina irl-deltagare. Personerna på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra. Foto: Wikipedia.

4. Kändisinstruktören
Här har vi instruktören som har många följare. I verkligheten också, men framför allt i sociala medier. På Instagram, Facebook, bloggen och kanske till och med ett och annat tv-program får den här instruktören sin dagliga bekräftelse av sina 100 000+ följare. En egoboost som kanske inte alltid är helt lätt att hantera på ett ödmjukt sätt (även om väldigt många självklart lyckas!) och som då ibland tenderar att gå ut över irl-träningskunderna. För vänta nu, var det meningen att jag skulle leda ett pass med de här människorna också? Jag som trodde att det räckte med att jag befann mig i samma lokal som dem, det borde vara valuta nog för deras pengar 😉

5. Världens bästa instruktör
Här har vi mina personliga favoriter. De är en handfull, men de har alla några egenskaper gemensamt. För det första älskar de, precis som jag, ironi och galghumor. Det är en nödvändighet för mig som halvtjeckiska att det inte blir för mycket klämkäckt, det måste finnas en liten strimma vemod för att gå hem hos mig. För det andra är de nördiga och går in lite extra för sin uppgift. Det kan vara udda forskningsrapporter som de har snappat upp och som ger extra motivation eller ett extremt genomtänkt pass. Älska nördar! För det tredje så ser de verkligen sina deltagare och anpassar peppningen till publiken för dagen. Att ständigt köra samma peptalk blir opersonligt, men anpassas hejaropen till stämningen i salen/rummet/spåret så blir det många guldstjärnor från mig!

Nope, jag är inte ”easy to please”, men har man väl vunnit mitt motionärshjärta så kan det vara början på livslång kärlek 🙂 

Är du också en omklädningsrumssnigel? Välkommen till klubben för oss som vill att slow food-trenden också ska nå efter passet-duschritualen. Foto: Flickr.com.

Har ju tidigare bloggat om det här med att känna sig tio år efter ”alla andra” när det gäller livsmilstolpar som familj, barn, villa och det där. Men idag ska jag skriva om ett tillfälle då jag känner mig mer än ljusår efter typ resten av världen. Det handlar om det här med att bli klar i omklädningsrummet efter ett träningspass.

Helt ärligt så fattar jag faktiskt inte hur folk gör. Varje gång jag tränar tillsammans med kompisar ser scenariot ut som följer: kompisen/kompisarna blir klara på ett kick och sätter sig sedan och tittar på medan jag knappt har hunnit torka håret. För att inte tala om eftersvettningen, jag eftersvettas alltid något galet efter ett konditionspass och skyndar jag mig för mycket vet jag precis hur det blir. Då rinner eftersvetten från panna, hals och rygg medan jag förtvivlat försöker få på mig mina kläder.

Puh!

LÄS OCKSÅ: Livet är för kort för att späkas bort

Någon menar kanske att varför tvätta håret när du har bråttom, men jag svettas så kopiöst mycket att det är stört omöjligt att hoppa över hårtvätten efter passet. Ta till exempel spinningpasset jag körde tidigare idag, efteråt var håret lika blött av svett som efter en dusch. Skulle jag bara låta svetten torka in och dra? Det går ju inte om man vill visa någon slags hänsyn gentemot sina medmänniskor. Sätta sig i bastun efter träningen är bara att glömma, för då svettas jag ÄNNU mer. Sminka sig efter duschen kan jag också glömma, för då rinner sminket bara av. Lunchpass där tiden till såväl träning som omklädningsrumsbestyr är begränsad gör att jag drar mig för att träna vid den tidpunkten. Särskilt som det är jobbigt att bli klar tio-femton minuter efter alla andra som då redan har hunnit dra på lunch…

LÄS OCKSÅ: 10 irritationsmoment på gymmet

Men åter till dessa avundsvärda människor som blir klara ritsch-ratsch-bam-bam. Har ett par gånger försökt studera hur de gör. In i duschen, antingen duschar de bara kroppen och struntar i att tvätta håret eller så kör de heltvätt. De snabbaste av de sistnämnda låter håret handdukstorka, tar på sig kläderna och går. När dörren slår igen efter dem har jag precis kommit ut ur duschen. Mitt känsliga hår kräver nämligen balsam för att inte förvandlas till svinto. Sedan måste jag ha i produkter och föna håret så att det inte far åt alla håll. Kan hårets kvalité bli bättre av att inte tvätta håret så ofta? Kanske, men hur gör ni som svettas som grisar med svettlukten då? Tar gärna emot tips!

LÄS OCKSÅ: ”Nu jäklar ska han få se vem som kan springa”

Idag bestämde jag mig för ta precis den tid jag behövde i duschen och i omklädningsrummet, eftersom jag inte hade någon tid att passa efteråt. Efter 25 minuter kunde jag lämna gymmet och då eftersvettades jag bara litegrann på halsen och ryggen (ja, och i pannan och på näsan). Alla som tycker att det här är ett intetsägande i-landsproblem kan redan nu låta bli att kommentera detta, för det vet jag redan att det är.

Men icke desto mindre skulle jag gärna vilja få era bästa tips på hur man speedar upp tempot i omklädningsrummet utan att bli svettigare EFTER duschen än FÖRE! Klippa håret kort kanske? Brukar ju ofta bli avis på dem med kort hår som bara hoppar in i duschen och sedan ut och är klara. Men jag gillar ju mitt lite längre hår! Suck.