Foto: Flickr.com.

Hur många gånger har man inte hört ovanstående? Från familj, vänner och bekanta? I bloggkommentarer och på en massa andra ställen? Samtidigt: tar man sig inte tid att investera lite i sin hälsa så får man förr eller senare ta sig tid att vara sjuk. Och det är baske mig inte roligt. Kolla in mina tio tips, sedan kan typ ingen påstå att hon eller han inte har tid att träna:

1. ”Att träna” behöver inte betyda gå till gymmet
Det finns en missuppfattning att träning innebär att du byter om och går till ett gym. Så behöver det inte alls vara. Träning kan vara att flytta rumpan ur soffan och göra en serie med tre set av knäböj, burpees, situps, armhävningar och upphopp. Till exempel. Tar inte många minuter men ingen kan påstå att du inte har tränat. Det svåraste här är nog att släppa mobilen eller datorn och resa sig ur soffan.

LÄS OCKSÅ: 5 anledningar till din träningsdipp

2. Sänk ambitionsnivån
Ja, när du var singel hann du träna massor, levde på kvarg och proteinpulver och var tokrippad. Plus att du hann springa maror och köra Tough Viking. Men nu är du småbarnsförälder med begränsad träningstid till förfogande. Notera begränsad – för du har fortfarande tid att träna! Men nej, du kommer förmodligen inte kunna köra på som förr såvida du inte har en extremt förstående partner, tillgång till nanny eller liknande. Istället för att ligga på soffan, peta navelludd och beklaga dig över att saker och ting inte är som förr: RES DIG UPP och ta dig samman. Ta barnvagnen och ge dig ut på en rask promenad, stanna till någonstans och kör lite egen cirkelträning. Använd barnet som vikt, spring ikapp i lekparken istället för att glo i mobilen medan barnet leker och så vidare. Rätt vad det är blir barnen stora, klarar sig själva och tycker att du är pinsam. DÅ kan du börja satsa på maran igen. Tiden dit är inte så lång som du tror…

3. Släng av dig offerkoftan – ta på dig träningströjan
Vi är världsbäst på att klaga här i Sverige. Är det inte vädret det är fel på så var bussen till jobbet försenad eller så har du inte tid att träna. Det är lätt att hamna i en gnällspiral som blir en självuppfyllande profetia, plötsligt tror du på dig själv när du påstår att du inte hinner träna. Istället för att gnälla, börja tänka positivt. Tänk att idag ska du le mot busschauffören fast bussen var sen, konstatera att regn och blåst är pannbensbyggande uteträningsväder och träna hinner du visst. Alla hinner träna, allt annat är bara bullshit.

LÄS OCKSÅ: Jag skämdes för mina dåliga kostvanor

4. Effektivisera din vardag
Vanliga invändningar är ofta lång restid till jobbet, långa arbetsdagar och småbarn. Varför inte kliva av några hållplatser tidigare och ta en rask promenad eller jogg sista biten till jobbet, alternativt på väg hem. Kom till jobbet lite tidigare på morgonen och kör ett träningspass på lunchen, gärna med några kollegor så att du inte maskar. JA, det är bökigt och kräver planering att göra så här – men det är det väl värt med tanke på vad du investerar i, det vill säga din kropp?

5. Gå inte i soffliggarfällan
Arbetsdagen är över, det är mörkt ute och du är aptrött och hungrig. Nu är det extremt lockande att åka raka vägen hem och lägga sig i soffan. Bestäm dig för att några gånger i veckan kan du göra just detta. Men de övriga dagarna, då ger du dig iväg och tränar. Även om den inre rösten skriker åt dig att åka hem, att du inte orkar, att det är synd om dig som har jobbat så hårt att du nu dessutom måste träna. Gå inte på den lätta, bestäm dig för att du visst ska träna. Och med lite envishet har du på någon månad skapat en vana som är svår att ta sig ur.

LÄS OCKSÅ: Din löpning är lika viktig som alla andras

BONUS: Tränar du regelbundet får du en piggare syn på det mesta i livet. Du får saker gjorda snabbare, du blir snyggare OCH får ligga mer. Bara det vore skäl nog att få den mest inbitna träningsvägrare att överge soffan…

Foto: Wikimedia Commons.

Nyligen trillade det in ett mejl i inkorgen som verkligen värmde hjärtat. Det är så roligt när jag får feedback från er läsare, det betyder allt!

Hej,

En bra krönika på Springs hemsida senast!

Du är en av få som skriver om detta ämne, d v s att det kan bli lite för mycket ibland. Alla är så otroligt på att det ska slås pers, olika tider, lopp, målsättningar och så vidare. Jag vet inte hur många gånger jag varit ”på och av” löpning. Nu har jag haft några år igen där jag varit på, kört med PT, siktat mot vissa tider, tackat nej till andra roliga aktiviteter, gått hem tidigt från fester för att jag ska springa ”långpass” dagen efter. Varför kan man undra? Jag är verkligen ingen elitlöpare (cirka 44 minuter på milen och 1.40 på halvmaran just nu), så varför känner jag så?

Jag är 54 nu och inser att jag har dom bästa tiderna bakom mig. Har bestämt för att tagga ner lite. Kommer alltid att springa, men ska göra dt mer på känsla och för att det bra, nyttigt och kul. Har tagit upp min tennis igen, till mina tenniskompisars stora glädje. Har sagt nej till alla tennisförfrågningar under tre år, för jag måste fokusera på min löpträning! Har börjat må dåligt av mitt ”löptvång”.
Så framöver blir det lite löpning, tennis och gym. Inget nytt att det är bra att variera och träna hela kroppen, men som löparnörd så struntar man i det.

Jag tycker ofta att du har ett bra och balanserat förhållningssätt till löpning, till skillnad från de flesta löparnördarna/bloggarna därute så fortsätt så!

/E

Krönikan på Springs hemsida som mejlskrivaren hänvisar till kan du läsa här. Personligen tror jag att många först, liksom jag och mejlskrivaren ovan, måste ha gått igenom en sådan där ”pershetsperiod” för att sedan börja reflektera (kanske i samband med skada, graviditet eller annat skäl till längre uppehåll) och byta fokus på sin löpning.

Av alla konstiga grejor en gravid kvinna kan bli sugen på har jag fastnat för – färska lingon! Foto: Flickr.com.

Igår var jag på en så kallad förlossningsföreläsning. Under sex timmar fick jag, pojkvännen och en hel hoper andra blivande föräldrar information om det mesta vi kunde tänkas behöva veta inför dagen D.

Dagen då ett nytt liv ska komma till världen. En väldigt informationsspäckad och omvälvande eftermiddag på många sätt. Förmodligen kommer inte polletten trilla ner helt och hållet förrän man sitter där med bebisen i famnen, men igår kom åtminstone jag lite närmare insikten om vad som komma skall. Det var fullsatt i aulan där föreläsningen ägde rum och ett gäng tjejer på första raden fick frågan om när de hade förväntat födelsedatum. Med anledning av deras svar slog det mig hur fascinerande kroppen är. Hur olika en gravidmage faktiskt kan se ut, men alla lika fantastiska.

Har fått en del mejl med frågor om hur man gör för att undvika att bli ”stor” under graviditeten. Nojade ju själv en hel del kring detta tidigt i min graviditet och även om det har blivit mycket lugnare på den fronten för min del så har jag inget riktigt svar på den frågan. Åtminstone inget allmängiltigt svar, för jag tror att det är helt omöjligt att diskutera graviditeter på ett generellt plan. Alla människor är unika, liksom alla graviditeter. Vad gäller träningen så har jag hållit igång efter bästa förmåga, något som också varit ett måste på grund av min onda rygg. Så det positiva är att jag inte saknat motivation att ge mig iväg och träna, för jag vet ju vad det ger mig. Mängder av starka värktabletter dagligen är liksom inget alternativ. Tidsmässigt tränar jag såklart mindre än som icke-gravid. Ingen löpning, inga längre pass (förutom Tjejgirot i slutet av augusti då) och ingen hård intervallträning. Tonvikten ligger på spinnning, cirkelträning och skivstångsträning i grupp. Roligt och effektivt.

Kostmässigt så äter jag i stort sett som tidigare, men självklart blir portionerna ibland lite mindre och mellanmålen fler. Jag kan nämligen inte äta lika mycket på en gång som tidigare, magen känns ju ”full” mycket snabbare just nu. Försöker äta mestadels bra mat men självklart blir det en del godsaker också. Några ”cravings” har jag inte märkt av, förutom möjligen grapefruktjuice som jag uppskattar mycket mer nu än tidigare. Även andra syrliga saker som äppelcidervinäger och citron kan jag bli sugen på. Eller färska lingon! Helknasigt, jag vet…

Eftersom alla är olika kan jag som sagt inte ge ett generellt råd. Man kan drabbas av komplikationer som gör att man inte kan träna så mycket som man vill under graviditeten och man kan dra på sig vätska så att man känner sig ”tung” och inte orkar röra på sig. Ibland kan hjärnan skena iväg och tala om för en att man bara måste ha en chipspåse eller en chokladkaka, så kan det också vara. Det har inte hänt mig (än), men visst kan man råka ut för det. Det enda jag kan säga är att man åtminstone kan försöka resonera lite med sig själv innan man äter hela chips- eller godispåsen. Kanske var det bara en näve du ”behövde”, då är det onödigt att äta hela påsen. Kan varmt rekommendera senaste avsnittet av min podcast Maratonpodden där jag diskuterar just det här med träning och graviditet tillsammans med två proffs: naprapaten och mammaträningsexperten Katarina Woxnerud och landslagsskidåkaren Maria Rydqvist.

Kom ihåg: har du en komplikationsfri graviditet kan du absolut hålla igång med träningen. Det är inte farligt – tvärtom! Har själv stått på gymgolvet och fått frågan om jag verkligen borde stå där. ”Jajamensan”, säger jag. För jag kan inte komma på något som får såväl blivande mamma som bebis att må prima. Lyssna inåt och lita på det din kropp säger dig, då brukar det bli bra.

Maria Rydqvist (höger) är längdskidåkare i svenska landslaget, hon har fött två barn under pågående elitkarriär. Katarina Woxnerud (vänster) är naprapat, personlig tränare och en av de mest meriterade i landet när det gäller träning för gravida och nyblivna mammor. Foto: Skistart (Maria) och Anthony Andrews (Katarina).

Inte många ställer upp i ett maraton otränade, men däremot finns det många som ställer upp i en förlossning helt otränade. Att bära på ett nytt liv i nio månader innebär en stor påfrestning på kropp och psyke, på många sätt kan det liknas vid ett bautamaraton.

När jag fick reda på att jag väntade barn letade jag med ljus och lykta efter träningsråd till oss som älskar träning, tränar ofta och gärna springer långt. Hittade tyvärr inte mycket och därför bestämde jag mig för att sammanföra två fantastiska kvinnor med stenkoll på just detta område – och här är resultatet! Maratonpoddens gravidspecial med Maria Rydqvist, längdåkare i landslaget som gått igenom två graviditeter under pågående elitkarriär, och Katarina Woxnerud, naprapat, personlig tränare och expert på just mammaträning (hon ligger bl a bakom superbraiga appen Mammamage!).

Lyssna direkt i spelaren nedan eller genom att följa någon av nedanstående länkar. Hoppas ni gillar avsnittet! Kom gärna med feedback, era åsikter är viktiga!

• Lyssna via Libsyn
• Lyssna via iTunes

Jag vill passa på att tacka Apoteket samt Beppo Ljudproduktion där Maratonpodden spelas in och produceras.

Foto: Wikimedia Commons.

Befann mig i spinningsalen på gymmet och såg fram emot ett svettigt och roligt pass med favoritinstruktören. Sakta men säkert fylldes salen på och en kille i 30-årsåldern tog cykeln närmast framför mig i besittning.

Ganska snart insåg jag att jag hade dragit nitlotten vad gäller val av cykel, för kring den här killen spred det sig en ytterst obehaglig odör som bestod av gammal svett och urin. Skämtar inte när jag säger att jag faktiskt led passet igenom av att inte kunna andas ordentligt genom näsan, för då skulle jag ju dra in den där lukten.

LÄS OCKSÅ: 10 irritationsmoment på gymmet

Det är inte första gången det här händer, så det går inte att skylla på känslig gravidnäsa. Tvärtom har jag stött på folk med illaluktande träningskläder minst en gång i veckan. Tänker att när man ägnar sig åt gruppträning på en så pass liten yta som i en spinningsal så borde det vara extra viktigt att tänka på att tvätta kläderna mellan varje pass. Skölja upp i handfatet med lite tvättmedel funkar också om man inte har någon tvättid bokad eller råkar äga en egen tvättmaskin. Det är med andra ord mycket enkelt att måna om sina medtränande genom att dyka upp i fräscha kläder.

LÄS OCKSÅ: Hjälp, jag är en omklädningsrumssnigel!

Är man löpare och springer utomhus är det ju inte lika viktigt, för då sker det ju automatiskt en vädring av plaggen. Men när ni tränar inomhus: snälla, ha lite självinsikt när ni väljer plagg för dagen. Och tänk på era medtränande, vi vill också få en härlig träningsupplevelse utan att behöva hålla andan under hela passet. Sedan är det så att ”ny” svett faktiskt är luktfri, det är när nedbrytningsprocessen startar som odören frigörs…

Kan man annat än gråta glädjetårar när man ser det här fantastiska klippet med världens snabbaste 70-åriga kvinna, Barbro Bobäck. Hon började med friidrott 2012, då hade hon inte sprungit på 50 år. Idag är hon världsmästare på 100 m och 200 m. De här raderna från henne tar jag med mig in i framtiden:

”Jag har i hela mitt liv fått höra att det är för sent att göra än det ena, än det andra. Men jag har upptäckt att det aldrig är för sent.”

Tack, Barbro, för att du påminde mig om det!

I slutet av juni deltog jag i milloppet Nike Women’s 10 K i centrala Stockholm. Då var jag ungefär i vecka 20. Foto: Jonas Hansen.

Ska man eller ska man inte? Experterna är oense. De flesta barnmorskor är tveksamma och förespråkar promenader, för att vara på den säkra sidan. Så, vad är det egentligen som gäller när det handlar om löpning under graviditeten? Är man van att löpträna kan det ju kännas väl drastiskt att plötsligt lägga ner sin favoritsport under typ ett år framåt bara för att man råkar ha en bebis i magen.

Tänkte först beskriva hur min egen löpning har förflutit så här långt under graviditeten, sedan ska jag förse er med lite länkar till uppdaterade expertråd i det här ämnet. Helgen innan jag fick det positiva graviditetsbeskedet hade jag sprungit halvmaran i Prag. Visst, det gick trögt eftersom jag på grund av hälsporretrassel inte sprungit särskilt mycket månaderna inför loppet. I början av december 2014 lade jag mer eller mindre löpningen på is och ägnade mig åt alternativ träning istället, mest spinning, samt rehabövningar för foten.

LÄS OCKSÅ: Nike Women’s 10 K – party i neon

Men med nya, superdämpade skor fungerade det ändå att springa halvmaran och flåsmässigt var det inga problem att genomföra. Kände heller inget obehag i kroppen, förutom att det stramade lite under foten efter loppet. Några veckor senare flög jag till Dominikanska republiken och sprang Punta Cana Half Marathon. Då visste jag ju om att jag var gravid och ”safe:ade” säkert lite, tog inte i maximalt. Hettan, fukten och saltet i luften gjorde ändå att jag blev rejält trött. Men tänkte samtidigt att det nog inte var någon fara, jag hade ju sprungit bra mycket längre pass än så inför mina två ultralopp i fjol.

Styrketräningen har jag hållit i under hela graviditeten, för såväl välbefinnandet som för min onda rygg. Foto: Privat.

En tid efter Punta Cana-loppet flöt löpningen på hyfsat, det var aldrig tal om några intervaller men ett och annat distanspass fick jag till. I slutet av april och början av maj började dock kissnödigheten smyga sig på. Kunde knappt springa tre kilometer innan blåsan gjorde sig påmind. Tappade därför sakta men säkert motivationen att springa. Det var roligare att ägna sig åt aktiviteter där man inte behövde känna sig kissnödig hela tiden. Så löpningen fick stå tillbaka för spinning och styrketräning.

I samma veva började även ryggen krångla och även om jag fick till sporadiska löppass så fanns det aldrig någon kontinuitet. Istället var det spinning och styrketräning jag höll igång med huvudsakligen. Milloppet Nike Women’s 10 K i slutet av juni ville jag verkligen springa, det blev sammanlagt tre toabesök under loppet men var stolt över att ha tagit mig i mål. Men harmonin och de lätta fötterna som jag då och då upplevde under löpningen som icke-gravid var som bortblåsta.

LÄS OCKSÅ: Träningsångesten stör mig

Nu känner jag mig nöjd med att köra spinning och cykel som huvudsaklig konditionsträning. Funktionell styrketräning ägnar jag mig också åt regelbundet, framför allt för att ta hand om min onda rygg. Det blir mest gruppass på Friskis & Svettis, som cirkelfys och skivstång, där jag tar i så mycket jag förmår. Inga specialpass för gravida än, tycker att de vanliga passen (med vissa modifieringar) fungerar utmärkt. Som icke-gravid kunde jag ibland fnysa åt pass som cirkelfys och skivstång, att de liksom inte gav ”riktig” styrketräning. Men efter att ha kört de här passen regelbundet i tre-fyra månader känner jag att wow, de ger verkligen effekt. Rekommenderas!

Till sist, några länkar till en blogg som alla gravida och träningsintresserade borde läsa. Det är naprapaten och personliga tränaren Katarina Woxnerud som nyligen har bloggat om just löpning och graviditet:

Springa under graviditeten

Hur långa är egentligen långpass?

Nästa vecka kommer också ett rykande färskt avsnitt av min podcast Maratonpodden, då jag pratar graviditet och träning med Katarina samt Maria Rydqvist, elitåkare i svenska längdskidlandslaget och tvåbarnsmamma. Don’t miss!

En avhandling från Umeå universitet visar att många barnmorskor är för dåligt uppdaterade på de senaste rönen kring kost och därför inte kan ge relevanta råd till gravida kvinnor. Foto: Wikimedia Commons.

Såg precis ett inslag på TV4-nyheterna om en ny avhandling från Umeå universitet, där det framgår att barnmorskorna ofta inte kan möta de gravida kvinnornas frågeställningar om kost.

Inte sällan hänvisar barnmorskorna till Livsmedelsverkets kostråd medan de blivande mammorna vill diskutera de senaste rönen som de har läst om på nätet. I avhandlingen föreslås bland annat att barnmorskorna bör skickas på fortbildning för att bli bättre insatta i dagens kostrådsdjungel.

När de ändå är igång med fortbildning om nya koströn skulle jag också välkomna att barnmorskorna fick mer kött på benen när det gäller träningsråd till gravida, samt hur man hanterar gravida med en ätstörningsförflutet. En graviditet är förmodligen den mest kroppsligt och själsligt omvälvande tiden i en kvinnas liv och där spelar barnmorskan en mycket viktig roll i att lotsa sin patient på bästa möjliga vis.

LÄS OCKSÅ: Graviditet kan visst vara en sjukdom

Det räcker inte med att rapa upp gamla förlegade kostråd och låtsas som att ingenting har hänt på den fronten sedan rådet om sex brödskivor om dagen gick ut. De gravida kvinnorna som kommer till barnmorskorna har ju funderingar kring LCHF, glutenfritt, laktosfritt, raw food, paleo och den övriga uppsjö av kostinriktningar som är trendiga idag. Kanske har du turen att träffa en barnmorska som har ett personligt intresse för kost, då kanske du får vettiga råd. Men sannolikheten för detta är tyvärr liten.

Samma sak med träning. Har du turen att få en barnmorska som själv intresserar sig för träning så är allt frid och fröjd. Jag är mycket glad att jag efter att först ha gått på en nit blev tipsad om en riktigt bra barnmorska som själv löptränar och som tog mina tankar om kost och träning under graviditeten på allvar. Hon har hjälpt mig massor. Men samtidigt funderar jag över hur många andra gravida kvinnor som kanske får för sig att det är farligt att träna på ett visst sätt när de väntar barn, endast på grund av att barnmorskan haft dålig koll på ämnet.

LÄS OCKSÅ: ”Nej, jag är inte tjock. Jag är gravid!”

Kan barnmorskan inte själv ge relevanta råd om kost och träning bör vederbörande åtminstone veta vem eller vad man ska hänvisa till. Det kan vara en forskningsrapport, en bok eller en fysisk person. Det viktigaste är ändå att den gravida känner att hon får uppdaterad och relevant hjälp.

Tänk dig en dator som är gammal och saknar en massa viktiga uppdateringar, hur kul är den att jobba med? Detsamma känner jag som patient när jag kommer till en barnmorska vars kost- och träningstänk stannat kvar i forntiden…

Får du inte de resultat du önskar? Känns kroppen sliten och trött? Här har jag listat några tänkbara anledningar till svackan och hur du tar dig ur den. Foto: Flickr.com.

Det är inte bara flera svenska friidrottsstjärnor som upplever rejäla svackor i sitt idrottande just nu, också i mina egna sociala kanaler ser jag hur flera vänner och bekanta deppar över misslyckade lopp och kroppar som inte samarbetar.

De flesta av oss motionärer hamnar förr eller senare i detta läge och just när man befinner sig där kan allt kännas hopplöst. Hur ska man ta sig ur svackan och kanske, framför allt, vad beror den på? Genom åren har jag själv kommit i och ur diverse träningsdippar, samt följt vänner med liknande erfarenheter. Här kommer några tänkbara anledningar till motgångarna och hur du kan attackera dem:

1. Du har tränat för länge med samma upplägg
För att utvecklas måste du hela tiden ställa nya krav på kroppen, annars anpassar den sig till nuvarande upplägg och utvecklingen stagnerar. Så se över hur du har tränat den senaste tiden och var ärlig mot dig själv: är det kanske dags att förändra upplägget så att kroppen får något nytt att i bita i?

2. Du ger inte kroppen chansen till återhämtning
Heltidsjobb, familj, skjutsning till barnens aktiviteter och allt annat som ingår i livspusslet lirar inte alltid helt optimalt med en storsatsning mot maran, Ironman eller liknande. Det som ofta blir lidande när man desperat försöker klämma in träningen i ett redan fullspäckat schema är den nödvändiga vilan och återhämtningen. Det blir som att köra en bil med överhettad motor, till slut brakar allt samman. Så var lite realistisk: storsatsningarna kanske kan vänta några år tills barnen blivit större eller det har blivit lugnare på jobbet? Om du sänker ambitionerna en smula så råkar du inte ut för lika många besvikelser och tillvaron blir genast roligare.

3. Du tränar för hårt
”More is more”, ”No pain no gain” och så vidare. Det är lätt att tro att hårdkörning är den enda vägen till framgång, men det kan vara precis tvärtom. Elitidrottare balanserar hela tiden på gränsen till vad kroppen klarar, men de har också mer tid till återhämtning samt att deras totala träningsmängd ofta är större än motionärernas. Deras träningsupplägg består inte bara av intervaller och hårda pass utan större delen utgörs av träning med betydligt mindre belastning. Problem uppstår när motionärer vill effektivisera sin träning och enbart kör hårda pass för att det blir mer tidseffektivt. Visst, det håller kanske ett tag och du får goda resultat under en tid. Men i längden är det den säkraste vägen till överträning och/eller skador. Så våga byta ut några av dina tuffa pass mot lugnare och skonsammare pass, din kropp kommer att tacka dig!

4. Du slarvar med maten
Ska man bli en snabb löpare är det väl en fördel att väga så lite som möjligt? Okej, då skippar jag frukosten och tar en salladslunch. Eller..? Att få i sig för lite energi och näring kommer sakta men säkert att bryta ner din kropp och bana vägen för besvärliga skador. Som tjej i fertil ålder kan du drabbas av hormonrubbningar och mensbortfall som i sin tur kan orsaka elände som stressfrakturer. Så slarva inte med maten även om det kanske initialt verkar vara en bra idé. I längden fungerar det inte att försöka köra en bil på fälgarna. Det går långsammare och långsammare och till slut tar det stopp.

5. Energitjuvar stjäl ditt fokus
Hjärtesorg, strul på jobbet, krångel med ekonomin eller en badrumsrenovering som drar ut på tiden. Det finns många energitjuvar som tenderar att ta udden av din prestation i spåret. Mitt bästa råd är att acceptera att livet är som det är, man kan inte styra när och hur saker och ting sker. Anpassa dina mål och din träning efter hur ditt liv ser ut precis just nu – kanske är inte tuff träning och ambitiösa mål det bästa för dig just nu. Kanske ska du ta en lugnare period och eventuellt variera löpningen med annat, som cykling, yoga, tennis eller vad det nu kan vara. Var i fas med kropp och själ när du tränar så brukar det fungera bäst.

Till sist: lycka till med träningen, förr eller senare kommer du ur svackan och då starkare än någonsin. Tro mig!

Jag skulle vilja prata om det här med energitjuvar. Med det menar jag personer som tar mer energi av dig än du får tillbaka. De kan finnas på jobbet, i vänkretsen eller i familjen och på en massa andra ställen. Jag tror att många känner igen sig i det här dilemmat. 

Att umgås med dessa energitjuvar kan möjligen tillfälligt fylla ens behov av umgänge, men i längden känner man att man liksom inte får ut något av det. Så då känns det bättre att ta reda på varifrån behovet av umgänge kommer istället för att slösa tid på bekantskaper som inte ger något. Som yngre var jag förfärligt obekväm i sociala sammanhang. Jag hade inga problem att ställa mig upp och prata inför en stor folkmassa, för då kändes det mer som att man pratade med en ”människa” snarare än många. Men så fort det rörde sig om färre människor, till exempel en grupp okända under ett mingel eller en middag, så blev jag obekväm. Det där är en känsla som jag har jobbat mycket med under åren.

Är man som jag verksam i sociala medier och jobbar med media så förväntas du ofta vara väldigt social. Många tar kontakt med dig och vill ses, men den underliggande agendan är inte alltid uppenbar. Vill den här personen umgås för att den tror sig få några fördelar av vår bekantskap? Eller rör det sig om villkorslös vänskap? I grunden vill jag tro människor om gott, men ofta har jag blivit besviken och känt mig utnyttjad. Dock inte alltid, vilket är en väldig tur.

Numera tycker jag mestadels om att vara i ett socialt sammanhang. Jag känner att jag blir bättre och bättre på att mingla och har insett att man ju faktiskt inte behöver gå på djupet i varje diskussion man har. Tidigare har jag ofta känt att om relationen inte kan fördjupas så är det ingen idé att fortsätta ses. Riktigt så tänker jag inte längre, utan känner att vissa relationer kanske mår bra av att bara vara ytliga. När det gäller löpning har jag dock fortfarande problem med grupper. Jag trivs bäst när jag får springa ensam, eller möjligen med Ingmar. Att tvingas småprata med andra medan man springer har jag aldrig riktigt fastnat för, men vet att många gillar det.

Vet att många, särskilt unga, är väldigt måna om att ha ett rikt socialt umgänge. Man vill vara med ”överallt” och blir stressad om man skulle missa någon fest eller kanske inte bli bjuden. Jag hör till dem som alltid tyckte att det var jobbigt när förfesten var slut och man skulle iväg till något utehak med så hög musik att man inte längre kunde föra en vettig diskussion. Då kunde jag bli avis på äldre som hade långa middagar där de diskuterade livet till sent in på småtimmarna. Det var aldrig tal om att dra ut och dricka shots på något skramligt ställe.

Men åter till energitjuvarna. Att umgås med människor man egentligen inte vill umgås kan ta en massa energi. Samtidigt inser jag ju att umgänge med nya människor ingår i den personliga utvecklingen. När jag tänker efter är det nog så att det är de nära relationerna som bör begränsas. Hur många ska få veta saker om ens privatliv? Hur mycket ”får jag tillbaka” när jag anförtror mig åt dem? Hur högt värderar jag relationen, vad får vi ut av varandra? Känner jag mig bekväm i personens sällskap? Det går ju faktiskt att begränsa kontakten även om det är människor du ”måste” ha kontakt med. Har man inte den relationen är det enklare att dra ner på kontakten.

Något som också tar oerhört mycket energi är att känna att man själv värderar en vänskap mer än vad den andra gör. Det behöver inte nödvändigtvis vara så, men det kan vara en stark känsla. Ibland är det vänner där man tydligt känner att man inte är så högprioriterad. ”Jag väntar på svar från XX och så har jag lovat XX detta i helgen” till exempel. Sådant får mig att känna mig som andrafiolen. Eller personer som är dåliga på att själv ta initiativ, för annars rinner bekantskapen ut i sanden – det är en klassisk energitjuv som ju är lätt att eliminera.

Många tankar, viktigt ämne. Som alltid när det handlar om livet.

Hur hanterar du eventuella energitjuvar?