I maj i år fick jag uppdraget att åka till Kosta Boda Art Hotel och intervjua Marit Björgen, som var ditbjuden av sin sponsor Craft Sportswear. Foto: Petra Månström.

”Jag har lätt för att lägga på mig muskler och det kan vara tröttsamt att det pratas mycket om det. Att kosten och kroppen ska vara ett tema är ju brutalt, själv är jag ju stark och kan stå emot det men det kan vara betydligt tuffare för yngre. Det där kroppsfokuset kan irritera mig.”

I maj tidigare i år reste jag ner till Kosta i Småland för att agera moderator när Marit Björgen deltog i ett event tillsammans med sin sponsor Craft Sportswear. Dessutom fick jag chansen till en exklusiv poddintervju med den norska skiddrottningen, något jag är mäkta stolt över. Det blev ett härligt samtal med tjejen som har fler mästerskapsmedaljer än någon annan längdskidåkare i världen. Vi pratade om brödets förträfflighet (Marit äter garanterat mer bröd än du!) och hennes svaghet för ”potetgull” och godis.

LÄS OCKSÅ: Björgens träning – med babyn i magen

Vi pratade också om de norska intervallerna, träningsupplägget som hon var med och skapade – och sedan var med och orsakade hennes överträning. Du får veta hur Marit tränar idag, vad hon gör på milen, hur mycket styrketräning hon kör, om hennes framtidsdrömmar och vilka frågor hon allra mest avskyr att få. Nyheten om att hon väntar barn (i december) hade inte kommit ut vid den tidpunkten, men vi berör ändå ämnet i intervjun. Lyssna så får du höra mer…

Lyssna direkt i spelaren nedan eller genom att följa någon av nedanstående länkar:

• Lyssna via Libsyn
• Lyssna via iTunes

Jag vill passa på att tacka Apoteket samt Beppo Ljudproduktion där Maratonpodden spelas in och produceras.

Faksimil från Sydsvenskan.

En lyssnare av min podcast Maratonpodden tipsade mig om en artikel i Sydsvenskan. Rubriken var ”Avslutade klassikern tre dagar före förlossning”. 

Med tanke på att vi befinner oss i slutet av september tänkte jag att då måste ju den här tjejen ha kutat Lidingöloppets tremil bara några dagar innan hon skulle föda barn. Men när jag började läsa framgick det att det handlade om tjejklassikern, vilket innebär att varje gren är en tredjedel av En svensk klassiker. I söndags sprang Hillevi Thuring således Lidingö Tjejlopp på 10 km – imponerande!

LÄS OCKSÅ: Sjukt taggad på att komma igång igen

I februari åkte hon Tjejvasan, i maj cyklade hon Tjejvättern, i somras avverkade hon Vansbrosimningen, i söndags sprang hon alltså milen i Lidingö Tjejlopp. Imorgon torsdag ska hennes son förlösas med planerat kejsarsnitt – datumet var satt så att hon skulle hinna med att avsluta sin klassiker. Så här beskriver hon de olika grenarna:

– Skidåkningen var mest fysiskt påfrestande men cyklingen var också tung för att man satt lite böjd. Kompressionen blev för mycket så jag stannade till och tänkte efter just för att det påverkade magen.

Hillevi har fått mycket stöd av sin mamma, som är barnmorska, och säger att hon aldrig har tränat så aktivt som under sina graviditeter. Hon menar att ett stort problem är alla gravida som blir passiva och inte tar hand om sig själva.

LÄS OCKSÅ: Nej, jag är inte tjock. Jag är gravid!

Jag tänker att som van träningsutövare har man en lägre tröskel att fortsätta med sitt motionerande även under graviditeten. Den högsta tröskeln har gravida som sedan tidigare har mycket lite eller ingen träningsvana. Är man i god form innan man blir gravid är chanserna alltså större att man kommer att fortsätta med träningen så länge det går. Något som är mycket positivt för såväl blivande mamma som foster.

Kan varmt rekommendera Maratonpoddens gravidspecial, som gästas av elitlängdskidåkaren Maria Rydqvist och naprapaten och mammaträningsexperten Katarina Woxnerud. Där tar vi upp just detta med hur hårt man kan träna som gravid, hur man kommer igång igen efter förlossningen, hur man hanterar diverse komplikationer och en massa annat.

Varning för gnälligt inlägg. Det är verkligen inte en dans på rosor att vara gravid. Foto: Petra Månström.

Apropå gnälliga soffliggare som jag bloggade om igår, så har jag den senaste tiden haft en del anledningar att beklaga mig. Känner inte igen min kropp alls för tillfället och känner att jag bara måste få ner tankarna på pränt. Kanske känner någon igen sig, i så fall kan det vara skönt att känna att du inte är ensam. För livet som gravid är verkligen inte rosenskimrande, det är jag den första att skriva under på.

1. Framtungheten
Min gravidmage växer enbart rakt fram och den är stenhård. Det känns alltså som att ha en kettlebell på typ 30 kilo som sitter fast i naveln med handtaget och resten bara hänger. Ni kan ju själva dra slutsatsen om hur skönt det är att gå omkring med detta. Ryggen är ledsen och kräver daglig styrketräning, annars blir tillvaron outhärdlig.

2. Grinigheten
Löpningen gjorde att mitt humör var hyfsat jämnt. Jag fick liksom avreagera mig i spåret och väl hemma igen hade de värsta frustrationerna runnit av mig. Som gravid i åttonde månaden har mitt gamla träningsjag fått sig en rejäl törn. Jag kan inte promenera längre sträckor, för då får jag en obehaglig tryckkänsla i de nedre regionerna. Spinning funkar hyfsat, förutom att jag tvingas cykla hjulbent på grund av magen. Summan av det hela: jag känner en frustration över att jag inte får ta ut aggressionerna i spåret och tar ut dem på annat istället. Som mina närmaste. Inte helt lyckat, tur att de här människorna är förstående.

LÄS OCKSÅ: Den borttappade löpningen

3. Hormonstormarna
Just nu gråter jag för minsta lilla. I förra veckan var jag på en informationskväll om försäkringar som vänder sig till blivande föräldrar. Började då störtgråta när föreläsaren pratade om testamenten och arv. Ska jag dö? Ska mina föräldrar dö? Ska de jag älskar dö? Den insikten, som ju egentligen inte är någon nyhet, fick tårarna att spruta. Jag var otröstlig. Hormonell, tror jag det kallas.

4. Rastlösheten
Det kryper i benen på mig. Är svårt avundsjuk på alla dem som får njuta av det vackra höstvädret med löparskor på fötterna. Det här är min absoluta favorittid på året för löpning och jag var så besviken över att jag inte fick delta i Lidingöloppet i år. Doften av lera, mossa och skog, slingrande stigar och höstfärger på träden – balsam för själen. Tänk om jag inte ens kommer att kunna springa som tidigare? Tänk om jag får komplikationer under förlossningen, kanske inkontinens eller framfall. Eller ännu värre foglossningar än de jag har nu. Det känns som att jag inte kommer att få springa på flera år och det är vidrigt för en rastlös själ. Tar gärna emot förslag på hur man botar detta tillstånd.

LÄS OCKSÅ: Egentligen har jag inte kroppen för det, men…

5. Oron
Hur kommer det att bli med en ny familjemedlem? Tänk om Bullen är jättebesvärlig, gråter jämt eller blir svårt sjuk? Att få barn är ju den ultimata kontrollförlusten och det är säkert nyttigt, men också jobbigt. Önskar att jag kunde förbereda mig bättre, att jag kunde sluta oroa mig. Men det är sjukt svårt för en person med kontrollbehov.

Tack för mig! Finns det andra som vill ”gnälla av sig”, gör gärna det i kommentarsfältet! Önskar alla en fin måndag!

Foto: Flickr.com.

Hur många gånger har man inte hört ovanstående? Från familj, vänner och bekanta? I bloggkommentarer och på en massa andra ställen? Samtidigt: tar man sig inte tid att investera lite i sin hälsa så får man förr eller senare ta sig tid att vara sjuk. Och det är baske mig inte roligt. Kolla in mina tio tips, sedan kan typ ingen påstå att hon eller han inte har tid att träna:

1. ”Att träna” behöver inte betyda gå till gymmet
Det finns en missuppfattning att träning innebär att du byter om och går till ett gym. Så behöver det inte alls vara. Träning kan vara att flytta rumpan ur soffan och göra en serie med tre set av knäböj, burpees, situps, armhävningar och upphopp. Till exempel. Tar inte många minuter men ingen kan påstå att du inte har tränat. Det svåraste här är nog att släppa mobilen eller datorn och resa sig ur soffan.

LÄS OCKSÅ: 5 anledningar till din träningsdipp

2. Sänk ambitionsnivån
Ja, när du var singel hann du träna massor, levde på kvarg och proteinpulver och var tokrippad. Plus att du hann springa maror och köra Tough Viking. Men nu är du småbarnsförälder med begränsad träningstid till förfogande. Notera begränsad – för du har fortfarande tid att träna! Men nej, du kommer förmodligen inte kunna köra på som förr såvida du inte har en extremt förstående partner, tillgång till nanny eller liknande. Istället för att ligga på soffan, peta navelludd och beklaga dig över att saker och ting inte är som förr: RES DIG UPP och ta dig samman. Ta barnvagnen och ge dig ut på en rask promenad, stanna till någonstans och kör lite egen cirkelträning. Använd barnet som vikt, spring ikapp i lekparken istället för att glo i mobilen medan barnet leker och så vidare. Rätt vad det är blir barnen stora, klarar sig själva och tycker att du är pinsam. DÅ kan du börja satsa på maran igen. Tiden dit är inte så lång som du tror…

3. Släng av dig offerkoftan – ta på dig träningströjan
Vi är världsbäst på att klaga här i Sverige. Är det inte vädret det är fel på så var bussen till jobbet försenad eller så har du inte tid att träna. Det är lätt att hamna i en gnällspiral som blir en självuppfyllande profetia, plötsligt tror du på dig själv när du påstår att du inte hinner träna. Istället för att gnälla, börja tänka positivt. Tänk att idag ska du le mot busschauffören fast bussen var sen, konstatera att regn och blåst är pannbensbyggande uteträningsväder och träna hinner du visst. Alla hinner träna, allt annat är bara bullshit.

LÄS OCKSÅ: Jag skämdes för mina dåliga kostvanor

4. Effektivisera din vardag
Vanliga invändningar är ofta lång restid till jobbet, långa arbetsdagar och småbarn. Varför inte kliva av några hållplatser tidigare och ta en rask promenad eller jogg sista biten till jobbet, alternativt på väg hem. Kom till jobbet lite tidigare på morgonen och kör ett träningspass på lunchen, gärna med några kollegor så att du inte maskar. JA, det är bökigt och kräver planering att göra så här – men det är det väl värt med tanke på vad du investerar i, det vill säga din kropp?

5. Gå inte i soffliggarfällan
Arbetsdagen är över, det är mörkt ute och du är aptrött och hungrig. Nu är det extremt lockande att åka raka vägen hem och lägga sig i soffan. Bestäm dig för att några gånger i veckan kan du göra just detta. Men de övriga dagarna, då ger du dig iväg och tränar. Även om den inre rösten skriker åt dig att åka hem, att du inte orkar, att det är synd om dig som har jobbat så hårt att du nu dessutom måste träna. Gå inte på den lätta, bestäm dig för att du visst ska träna. Och med lite envishet har du på någon månad skapat en vana som är svår att ta sig ur.

LÄS OCKSÅ: Din löpning är lika viktig som alla andras

BONUS: Tränar du regelbundet får du en piggare syn på det mesta i livet. Du får saker gjorda snabbare, du blir snyggare OCH får ligga mer. Bara det vore skäl nog att få den mest inbitna träningsvägrare att överge soffan…

Foto: Wikimedia Commons.

Nyligen trillade det in ett mejl i inkorgen som verkligen värmde hjärtat. Det är så roligt när jag får feedback från er läsare, det betyder allt!

Hej,

En bra krönika på Springs hemsida senast!

Du är en av få som skriver om detta ämne, d v s att det kan bli lite för mycket ibland. Alla är så otroligt på att det ska slås pers, olika tider, lopp, målsättningar och så vidare. Jag vet inte hur många gånger jag varit ”på och av” löpning. Nu har jag haft några år igen där jag varit på, kört med PT, siktat mot vissa tider, tackat nej till andra roliga aktiviteter, gått hem tidigt från fester för att jag ska springa ”långpass” dagen efter. Varför kan man undra? Jag är verkligen ingen elitlöpare (cirka 44 minuter på milen och 1.40 på halvmaran just nu), så varför känner jag så?

Jag är 54 nu och inser att jag har dom bästa tiderna bakom mig. Har bestämt för att tagga ner lite. Kommer alltid att springa, men ska göra dt mer på känsla och för att det bra, nyttigt och kul. Har tagit upp min tennis igen, till mina tenniskompisars stora glädje. Har sagt nej till alla tennisförfrågningar under tre år, för jag måste fokusera på min löpträning! Har börjat må dåligt av mitt ”löptvång”.
Så framöver blir det lite löpning, tennis och gym. Inget nytt att det är bra att variera och träna hela kroppen, men som löparnörd så struntar man i det.

Jag tycker ofta att du har ett bra och balanserat förhållningssätt till löpning, till skillnad från de flesta löparnördarna/bloggarna därute så fortsätt så!

/E

Krönikan på Springs hemsida som mejlskrivaren hänvisar till kan du läsa här. Personligen tror jag att många först, liksom jag och mejlskrivaren ovan, måste ha gått igenom en sådan där ”pershetsperiod” för att sedan börja reflektera (kanske i samband med skada, graviditet eller annat skäl till längre uppehåll) och byta fokus på sin löpning.

Av alla konstiga grejor en gravid kvinna kan bli sugen på har jag fastnat för – färska lingon! Foto: Flickr.com.

Igår var jag på en så kallad förlossningsföreläsning. Under sex timmar fick jag, pojkvännen och en hel hoper andra blivande föräldrar information om det mesta vi kunde tänkas behöva veta inför dagen D.

Dagen då ett nytt liv ska komma till världen. En väldigt informationsspäckad och omvälvande eftermiddag på många sätt. Förmodligen kommer inte polletten trilla ner helt och hållet förrän man sitter där med bebisen i famnen, men igår kom åtminstone jag lite närmare insikten om vad som komma skall. Det var fullsatt i aulan där föreläsningen ägde rum och ett gäng tjejer på första raden fick frågan om när de hade förväntat födelsedatum. Med anledning av deras svar slog det mig hur fascinerande kroppen är. Hur olika en gravidmage faktiskt kan se ut, men alla lika fantastiska.

Har fått en del mejl med frågor om hur man gör för att undvika att bli ”stor” under graviditeten. Nojade ju själv en hel del kring detta tidigt i min graviditet och även om det har blivit mycket lugnare på den fronten för min del så har jag inget riktigt svar på den frågan. Åtminstone inget allmängiltigt svar, för jag tror att det är helt omöjligt att diskutera graviditeter på ett generellt plan. Alla människor är unika, liksom alla graviditeter. Vad gäller träningen så har jag hållit igång efter bästa förmåga, något som också varit ett måste på grund av min onda rygg. Så det positiva är att jag inte saknat motivation att ge mig iväg och träna, för jag vet ju vad det ger mig. Mängder av starka värktabletter dagligen är liksom inget alternativ. Tidsmässigt tränar jag såklart mindre än som icke-gravid. Ingen löpning, inga längre pass (förutom Tjejgirot i slutet av augusti då) och ingen hård intervallträning. Tonvikten ligger på spinnning, cirkelträning och skivstångsträning i grupp. Roligt och effektivt.

Kostmässigt så äter jag i stort sett som tidigare, men självklart blir portionerna ibland lite mindre och mellanmålen fler. Jag kan nämligen inte äta lika mycket på en gång som tidigare, magen känns ju ”full” mycket snabbare just nu. Försöker äta mestadels bra mat men självklart blir det en del godsaker också. Några ”cravings” har jag inte märkt av, förutom möjligen grapefruktjuice som jag uppskattar mycket mer nu än tidigare. Även andra syrliga saker som äppelcidervinäger och citron kan jag bli sugen på. Eller färska lingon! Helknasigt, jag vet…

Eftersom alla är olika kan jag som sagt inte ge ett generellt råd. Man kan drabbas av komplikationer som gör att man inte kan träna så mycket som man vill under graviditeten och man kan dra på sig vätska så att man känner sig ”tung” och inte orkar röra på sig. Ibland kan hjärnan skena iväg och tala om för en att man bara måste ha en chipspåse eller en chokladkaka, så kan det också vara. Det har inte hänt mig (än), men visst kan man råka ut för det. Det enda jag kan säga är att man åtminstone kan försöka resonera lite med sig själv innan man äter hela chips- eller godispåsen. Kanske var det bara en näve du ”behövde”, då är det onödigt att äta hela påsen. Kan varmt rekommendera senaste avsnittet av min podcast Maratonpodden där jag diskuterar just det här med träning och graviditet tillsammans med två proffs: naprapaten och mammaträningsexperten Katarina Woxnerud och landslagsskidåkaren Maria Rydqvist.

Kom ihåg: har du en komplikationsfri graviditet kan du absolut hålla igång med träningen. Det är inte farligt – tvärtom! Har själv stått på gymgolvet och fått frågan om jag verkligen borde stå där. ”Jajamensan”, säger jag. För jag kan inte komma på något som får såväl blivande mamma som bebis att må prima. Lyssna inåt och lita på det din kropp säger dig, då brukar det bli bra.

Maria Rydqvist (höger) är längdskidåkare i svenska landslaget, hon har fött två barn under pågående elitkarriär. Katarina Woxnerud (vänster) är naprapat, personlig tränare och en av de mest meriterade i landet när det gäller träning för gravida och nyblivna mammor. Foto: Skistart (Maria) och Anthony Andrews (Katarina).

Inte många ställer upp i ett maraton otränade, men däremot finns det många som ställer upp i en förlossning helt otränade. Att bära på ett nytt liv i nio månader innebär en stor påfrestning på kropp och psyke, på många sätt kan det liknas vid ett bautamaraton.

När jag fick reda på att jag väntade barn letade jag med ljus och lykta efter träningsråd till oss som älskar träning, tränar ofta och gärna springer långt. Hittade tyvärr inte mycket och därför bestämde jag mig för att sammanföra två fantastiska kvinnor med stenkoll på just detta område – och här är resultatet! Maratonpoddens gravidspecial med Maria Rydqvist, längdåkare i landslaget som gått igenom två graviditeter under pågående elitkarriär, och Katarina Woxnerud, naprapat, personlig tränare och expert på just mammaträning (hon ligger bl a bakom superbraiga appen Mammamage!).

Lyssna direkt i spelaren nedan eller genom att följa någon av nedanstående länkar. Hoppas ni gillar avsnittet! Kom gärna med feedback, era åsikter är viktiga!

• Lyssna via Libsyn
• Lyssna via iTunes

Jag vill passa på att tacka Apoteket samt Beppo Ljudproduktion där Maratonpodden spelas in och produceras.

Foto: Wikimedia Commons.

Befann mig i spinningsalen på gymmet och såg fram emot ett svettigt och roligt pass med favoritinstruktören. Sakta men säkert fylldes salen på och en kille i 30-årsåldern tog cykeln närmast framför mig i besittning.

Ganska snart insåg jag att jag hade dragit nitlotten vad gäller val av cykel, för kring den här killen spred det sig en ytterst obehaglig odör som bestod av gammal svett och urin. Skämtar inte när jag säger att jag faktiskt led passet igenom av att inte kunna andas ordentligt genom näsan, för då skulle jag ju dra in den där lukten.

LÄS OCKSÅ: 10 irritationsmoment på gymmet

Det är inte första gången det här händer, så det går inte att skylla på känslig gravidnäsa. Tvärtom har jag stött på folk med illaluktande träningskläder minst en gång i veckan. Tänker att när man ägnar sig åt gruppträning på en så pass liten yta som i en spinningsal så borde det vara extra viktigt att tänka på att tvätta kläderna mellan varje pass. Skölja upp i handfatet med lite tvättmedel funkar också om man inte har någon tvättid bokad eller råkar äga en egen tvättmaskin. Det är med andra ord mycket enkelt att måna om sina medtränande genom att dyka upp i fräscha kläder.

LÄS OCKSÅ: Hjälp, jag är en omklädningsrumssnigel!

Är man löpare och springer utomhus är det ju inte lika viktigt, för då sker det ju automatiskt en vädring av plaggen. Men när ni tränar inomhus: snälla, ha lite självinsikt när ni väljer plagg för dagen. Och tänk på era medtränande, vi vill också få en härlig träningsupplevelse utan att behöva hålla andan under hela passet. Sedan är det så att ”ny” svett faktiskt är luktfri, det är när nedbrytningsprocessen startar som odören frigörs…

Kan man annat än gråta glädjetårar när man ser det här fantastiska klippet med världens snabbaste 70-åriga kvinna, Barbro Bobäck. Hon började med friidrott 2012, då hade hon inte sprungit på 50 år. Idag är hon världsmästare på 100 m och 200 m. De här raderna från henne tar jag med mig in i framtiden:

”Jag har i hela mitt liv fått höra att det är för sent att göra än det ena, än det andra. Men jag har upptäckt att det aldrig är för sent.”

Tack, Barbro, för att du påminde mig om det!

I slutet av juni deltog jag i milloppet Nike Women’s 10 K i centrala Stockholm. Då var jag ungefär i vecka 20. Foto: Jonas Hansen.

Ska man eller ska man inte? Experterna är oense. De flesta barnmorskor är tveksamma och förespråkar promenader, för att vara på den säkra sidan. Så, vad är det egentligen som gäller när det handlar om löpning under graviditeten? Är man van att löpträna kan det ju kännas väl drastiskt att plötsligt lägga ner sin favoritsport under typ ett år framåt bara för att man råkar ha en bebis i magen.

Tänkte först beskriva hur min egen löpning har förflutit så här långt under graviditeten, sedan ska jag förse er med lite länkar till uppdaterade expertråd i det här ämnet. Helgen innan jag fick det positiva graviditetsbeskedet hade jag sprungit halvmaran i Prag. Visst, det gick trögt eftersom jag på grund av hälsporretrassel inte sprungit särskilt mycket månaderna inför loppet. I början av december 2014 lade jag mer eller mindre löpningen på is och ägnade mig åt alternativ träning istället, mest spinning, samt rehabövningar för foten.

LÄS OCKSÅ: Nike Women’s 10 K – party i neon

Men med nya, superdämpade skor fungerade det ändå att springa halvmaran och flåsmässigt var det inga problem att genomföra. Kände heller inget obehag i kroppen, förutom att det stramade lite under foten efter loppet. Några veckor senare flög jag till Dominikanska republiken och sprang Punta Cana Half Marathon. Då visste jag ju om att jag var gravid och ”safe:ade” säkert lite, tog inte i maximalt. Hettan, fukten och saltet i luften gjorde ändå att jag blev rejält trött. Men tänkte samtidigt att det nog inte var någon fara, jag hade ju sprungit bra mycket längre pass än så inför mina två ultralopp i fjol.

Styrketräningen har jag hållit i under hela graviditeten, för såväl välbefinnandet som för min onda rygg. Foto: Privat.

En tid efter Punta Cana-loppet flöt löpningen på hyfsat, det var aldrig tal om några intervaller men ett och annat distanspass fick jag till. I slutet av april och början av maj började dock kissnödigheten smyga sig på. Kunde knappt springa tre kilometer innan blåsan gjorde sig påmind. Tappade därför sakta men säkert motivationen att springa. Det var roligare att ägna sig åt aktiviteter där man inte behövde känna sig kissnödig hela tiden. Så löpningen fick stå tillbaka för spinning och styrketräning.

I samma veva började även ryggen krångla och även om jag fick till sporadiska löppass så fanns det aldrig någon kontinuitet. Istället var det spinning och styrketräning jag höll igång med huvudsakligen. Milloppet Nike Women’s 10 K i slutet av juni ville jag verkligen springa, det blev sammanlagt tre toabesök under loppet men var stolt över att ha tagit mig i mål. Men harmonin och de lätta fötterna som jag då och då upplevde under löpningen som icke-gravid var som bortblåsta.

LÄS OCKSÅ: Träningsångesten stör mig

Nu känner jag mig nöjd med att köra spinning och cykel som huvudsaklig konditionsträning. Funktionell styrketräning ägnar jag mig också åt regelbundet, framför allt för att ta hand om min onda rygg. Det blir mest gruppass på Friskis & Svettis, som cirkelfys och skivstång, där jag tar i så mycket jag förmår. Inga specialpass för gravida än, tycker att de vanliga passen (med vissa modifieringar) fungerar utmärkt. Som icke-gravid kunde jag ibland fnysa åt pass som cirkelfys och skivstång, att de liksom inte gav ”riktig” styrketräning. Men efter att ha kört de här passen regelbundet i tre-fyra månader känner jag att wow, de ger verkligen effekt. Rekommenderas!

Till sist, några länkar till en blogg som alla gravida och träningsintresserade borde läsa. Det är naprapaten och personliga tränaren Katarina Woxnerud som nyligen har bloggat om just löpning och graviditet:

Springa under graviditeten

Hur långa är egentligen långpass?

Nästa vecka kommer också ett rykande färskt avsnitt av min podcast Maratonpodden, då jag pratar graviditet och träning med Katarina samt Maria Rydqvist, elitåkare i svenska längdskidlandslaget och tvåbarnsmamma. Don’t miss!